Scholz revansch – från hånad av de egna till kanslerhopp

Det tyska valets överraskning, socialdemokraten Olaf Scholz, lämnar ingen oberörd. Frågan är om han klarar att snickra ihop en egen koalition.

Text:

Foto: Michael Sohn/AP

»Lycka till« sa omvärlden ironiskt när det uträknade tyska socialdemokraternas SPD valde den föga karismatiske Olaf Scholz till sin kanslerkandidat ett år före valet. Projektet föreföll hopplöst eftersom Scholz inte ens var populär i de egna leden. Konkurrenterna försvann dock en efter en och plötsligt står Scholz på tröskeln till maktens rum.

Bottennivån nåddes den 7 december 2019. SPD, det en gång så stolta partiet, fick ynka elva procent i en trovärdig opinionsmätning. Mätningen skedde strax efter att partiet i en medlemsomröstning korat sitt nya ordförandepar. Knappt någon kände igen namnen Saskia Esken och Norbert Walter-Borjans.

Esken satt visserligen i förbundsdagen, dock utan att ha gjort något väsen av sig. Den då 67-årige Walter-Borjans hade pensionerat sig efter att under några år ha varit finansminister i Tysklands största delstat Nordrhein-Westfalen.

Valutgången var ett uttryck för medlemmarnas djupa misstro mot »de i Berlin«. På förlorarsidan satt Olaf Scholz, finansminister i Angela Merkels koalitionsregering. Efter att ha tvekat länge hade han kandiderat till ordförandeposten, nu spekulerades det i om han kunde sitta kvar som minister efter smällen. Medlemmarna hade ju röstat för ett ordförandepar som ville driva partiet åt vänster och helst avbryta regeringssamarbetet med Angela Merkels CDU.

Scholz satt kvar, regeringen fortsatte sitt arbete och med tiden förstod den nya partiledningen att de behövde Scholz.

Att SPD skulle lansera Esken eller Walter-Borjans som kanslerkandidater i årets val hade varit otänkbart. Scholz var med sin erfarenhet egentligen den ende som stod till buds. Partiledningen fick svälja förtreten att gå till val med en »högersosse«.

Olaf Scholz som nybliven generalsekreterare 2003.

Olaf Scholz dök upp på den rikspolitiska scenen hösten 2002. Gerhard Schröder hade precis vunnit valet och behövde en ny generalsekreterare. Han hittade Scholz, en 44-årig jurist som gjort politisk karriär i Hamburg, som kämpade med en begynnande övervikt och vars underliga frisyr tydde på att han inte accepterade att håret på hjässan var på väg att försvinna.

Schröder var villrådig. Hans Tyskland hade kallats för Europas sjuke man, arbetslösheten ökade för varje dag som gick och våren 2003 lanserade Schröder Agenda 2010, ett reformprogram med nyliberala förtecken.

Här började en utveckling som slutade med det historiska valnederlaget 2017 då partiet förlorade över 10 miljoner väljare jämfört med segervalet 1998 och slutade på 20,5 procent av rösterna.

Som generalsekreterare försvarade Scholz Agenda 2010 med en monoton envetenhet som gjorde honom grundligt impopulär i partiet och gav honom namnet Scholzomat i medierna.

CDU vann nästa val, bildade en så kal­lad stor koalition med SPD och det var en SPD-minister som strax efter valet fick ta ansvaret för att momsen steg med tre procent och att pensionsåldern höjdes från 65 till 67 år.

Agendan, momsen och den höjda pensionsåldern var alla förändringar som relativt sett drabbade SPD:s arbetarväljare hårdast. Det skedde »utan diskussion, utan förvarning och utan någon vägledande kommunikation« heter det i rapporten Att lära av felen. Den drygt 100-sidiga rapporten skrevs 2018 av fem utomstående personer som inte tillhörde partiapparaten. Den är en kritisk vidräkning med den partikultur som varit förhärskande och som skapat en klyfta mellan »de i Berlin« och partifolket ute i landet.

Olaf Scholz hade visserligen lämnat rikspolitiken för att återigen framgångsrikt bedriva lokalpolitik i Hamburg, en av Tysklands 16 delstater. Han sågs ändå som en del av partietablissemanget och var fortfarande en av partiets vice ordföranden. På kongressen 2017, en kort tid efter katastrofvalet, blev han omvald med 59,2 procent av rösterna, ett uselt resultat. Olaf Scholz impopularitet i partiet höll uppenbarligen i sig.

Saker och ting spelade honom ändå i händerna. Efter förlustvalet 2017 fanns det en stark opinion inom SPD som hellre ville ha nyval än att partiet om igen satte sig i en Merkel-regering.

Det var inte Olaf Scholz utan gruppledaren Andrea Nahles som höll ett rasande brandtal på extrakongressen i januari 2018. Det vände kongressopinionen, SPD bildade på nytt regering med CDU, Scholz blev vicekansler och finansminister.

Det gjorde att han i det gångna valet var den ende av de tre kanslerkandidaterna som hade regeringserfarenhet på högsta nivå när Angela Merkel beslutat sig för att inte kandidera. Väljarna visste att han kunde jobbet.

Olaf Scholz ger ett beskedligt intryck, han kan verka smått skygg och osäker. Den journalist som närmar sig honom med en kritisk fråga möter dock en person som utstrålar en självsäkerhet som gränsar till arrogans.

Kanske har han ändå tagit intryck av kritiken som mött honom och av vindarna som blåst i partiet. Scholz är en läsare och till lektyren de senaste åren hör böcker som Hillbilly Elegy av J D Vance och Didier Eribons Tillbaka till Reims, böcker som bägge handlar om en bortglömd arbetarklass och som ger en förklaring till Trumps respektive Le Pens framgångar.

Olaf Scholz gick också till val med ett klassiskt socialt program: höjda minimilöner, hyror som alla kan betala och en klimatpolitik som inte utsätter vanliga löntagare för höga pålagor.

I valrörelsen kunde han bevittna hur de andra två kanslerkandidaterna satte krokben för sig själva och att så många vänsterväljare röstade på Scholz att vänsterpartiet Die Linke inte klarade fem-procentsspärren. Därmed försvann ett koalitionsalternativ som hans partiledning drömde om men som Scholz själv inte ville ha.

Det enda som återstår nu för Olaf Scholz är att övertyga liberala FDP att ansluta sig till SPD och De gröna i stället för att göra upp med förlorarna i CDU.

»Lycka till« säger skeptikerna. Fast nu är de inte längre så många.