Kan man förbjuda sina politiska motståndare?
AfD är ett växande dilemma när tyskarna kämpar med demokratin och ett färskt kongressbeslut i SPD sätter frågan i fokus.
I våras offentliggjorde den tyska säkerhetspolisen, Verfassungsschutz, en rapport om nationalkonservativa Alternative für Deutschland, AfD. Partiet lockar nu över en femtedel av den tyska väljarkåren och är största parti i alla de fem östtyska delstaterna. Omdömet, ”säkerställt högerradikalt”, var väntat och beror främst på fientligheten mot utlänningar i allmänhet och muslimska invandrare i synnerhet. Partiets systematiska förakt för migranter är "inte förenligt med författningens frihetliga och demokratiska principer", heter det bland annat.
I åratal hade det talats om i Tyskland att AfD skulle kunna förbjudas. Och visserligen kommer det att ta flera år innan ett sådant beslut har passerat alla juridiska instanser, men säkerhetstjänstens utlåtande har ändå skänkt ny aktualitet åt frågan. Den är rent av så känslig att rapporten ”lagts på is” vilket betyder ungefär att innehållet är giltigt men man inte kommer tala om den.
Det är lätt att förstå dilemmat. Ett förbud skulle inte bara betyda att AfD upphörde att existera, att dess tillgångar tillfaller staten och att många hundra politiker förlorar sina platser i olika valda politiska församlingar, både i förbundsdagen och på delstatsnivå. Ett förbud skulle dessutom få till följd att ett otal domare, poliser eller lärare skulle förlora sina tjänster; enligt tyskt lag är nämligen medlemskapet i en "författningsfientlig" organisation oförenligt med att vara anställd av staten. Och så den största frågan: Vad är det för en demokrati som vill utesluta en femtedel av väljarkåren från att utöva sina demokratiska rättigheter och välja de politiska representanter de önskar? AfD skulle förstöra demokratin lyder svaret från etablerade partier. Men har inte demokratin då redan förstörts genom själva förbudet?
Rapporten är hemlig, men delar har läckt till pressen. AfD brukar framställa förbundsrepubliken som ett "totalitärt system", heter det till exempel, och gör återkommande ”jämförelser med både DDR och naziregimen“. Syftet skulle vara att systematiskt undergräva förtroendet för demokratin. Det stämmer att många anhängare till AfD uppfattar den tyska statens agerande under pandemin som ett övergrepp på den individuella friheten och ser migrationspolitiken som en förräderi från de etablerade partierna som anses ha lämnat ut tyskarna åt utländska knivmördare. Och kanske kunde man bemöta sådana konspirationsteorier med fakta, men säkerhetstjänstens argumentation – som delas med många etablerade partier – duger knappast då den går ut på att den tyska staten är oantastbar, felfri och bortom all kritik.
För tillfället är det framför allt SPD, socialdemokraterna, som visar en benägenhet att öppna den juridiska processen inför ett förbud av AfD. Under partiets kongress i Berlin den sista helgen i juni fattades beslut om att tillsätta en särskild arbetsgrupp som ska driva frågan vidare. Samtidigt liknar SPD själva mer och mer sitt danska systerparti och vill bedriva en migrationspolitik som skiljer sig allt mindre från AfD:s; stänga gränserna för asylsökande, hindra familjeåterförening, utvisa kriminella invandrare. SPD:s långsamma men bestämda marsch mot höger öppnades av partikamraten Thilo Sarrazin, före detta finansminister i delstaten Berlins, med boken Deutschland schafft sich ab (Tyskland avskaffar sig själv) från år 2010.
Denna politik delas för övrigt i stort sett också med förbundskansler Friedrich Merz parti, konservativa CDU.
När den tyska militären i augusti 2021 lämnade Afghanistan, fick de lokala medarbetarna ett officiellt löfte att få uppehållstillstånd i Tyskland med sina familjer. Faran för deras liv var uppenbar. Några tusen lyckades fly till Europa, många tusen blev kvar och lever för tillfället under jorden eller i Pakistan. När de försöker nå de tyska myndigheterna får de inte längre svar. Ingen verkar vilja stå till svars för att släppa in fler flyktingar. Tyskarna kanske kan lära sig någonting av det sveket. Att dela upp partierna i äkta demokrater å ena sidan och statsfientliga antidemokrater å den andra sidan tjänar uppenbarligen framför allt ett politiskt syfte: att utesluta högerpopulisterna från makten.
Även om Tyskland och Sverige skiljer sig åt en hel del finns det också uppenbara likheter.
***
Läs även: Merz hoppas på tillväxtmirakel
I våras offentliggjorde den tyska säkerhetspolisen, Verfassungsschutz, en rapport om nationalkonservativa Alternative für Deutschland, AfD. Partiet lockar nu över en femtedel av den tyska väljarkåren och är största parti i alla de fem östtyska delstaterna. Omdömet, ”säkerställt högerradikalt”, var väntat och beror främst på fientligheten mot utlänningar i allmänhet och muslimska invandrare i synnerhet. Partiets systematiska förakt för migranter är ”inte förenligt med författningens frihetliga och demokratiska principer”, heter det bland annat.
I åratal hade det talats om i Tyskland att AfD skulle kunna förbjudas. Och visserligen kommer det att ta flera år innan ett sådant beslut har passerat alla juridiska instanser, men säkerhetstjänstens utlåtande har ändå skänkt ny aktualitet åt frågan. Den är rent av så känslig att rapporten ”lagts på is” vilket betyder ungefär att innehållet är giltigt men man inte kommer tala om den.
Det är lätt att förstå dilemmat. Ett förbud skulle inte bara betyda att AfD upphörde att existera, att dess tillgångar tillfaller staten och att många hundra politiker förlorar sina platser i olika valda politiska församlingar, både i förbundsdagen och på delstatsnivå. Ett förbud skulle dessutom få till följd att ett otal domare, poliser eller lärare skulle förlora sina tjänster; enligt tyskt lag är nämligen medlemskapet i en ”författningsfientlig” organisation oförenligt med att vara anställd av staten. Och så den största frågan: Vad är det för en demokrati som vill utesluta en femtedel av väljarkåren från att utöva sina demokratiska rättigheter och välja de politiska representanter de önskar? AfD skulle förstöra demokratin lyder svaret från etablerade partier. Men har inte demokratin då redan förstörts genom själva förbudet?
Rapporten är hemlig, men delar har läckt till pressen. AfD brukar framställa förbundsrepubliken som ett ”totalitärt system”, heter det till exempel, och gör återkommande ”jämförelser med både DDR och naziregimen“. Syftet skulle vara att systematiskt undergräva förtroendet för demokratin. Det stämmer att många anhängare till AfD uppfattar den tyska statens agerande under pandemin som ett övergrepp på den individuella friheten och ser migrationspolitiken som en förräderi från de etablerade partierna som anses ha lämnat ut tyskarna åt utländska knivmördare. Och kanske kunde man bemöta sådana konspirationsteorier med fakta, men säkerhetstjänstens argumentation – som delas med många etablerade partier – duger knappast då den går ut på att den tyska staten är oantastbar, felfri och bortom all kritik.
För tillfället är det framför allt SPD, socialdemokraterna, som visar en benägenhet att öppna den juridiska processen inför ett förbud av AfD. Under partiets kongress i Berlin den sista helgen i juni fattades beslut om att tillsätta en särskild arbetsgrupp som ska driva frågan vidare. Samtidigt liknar SPD själva mer och mer sitt danska systerparti och vill bedriva en migrationspolitik som skiljer sig allt mindre från AfD:s; stänga gränserna för asylsökande, hindra familjeåterförening, utvisa kriminella invandrare. SPD:s långsamma men bestämda marsch mot höger öppnades av partikamraten Thilo Sarrazin, före detta finansminister i delstaten Berlins, med boken Deutschland schafft sich ab (Tyskland avskaffar sig själv) från år 2010.
Denna politik delas för övrigt i stort sett också med förbundskansler Friedrich Merz parti, konservativa CDU.
När den tyska militären i augusti 2021 lämnade Afghanistan, fick de lokala medarbetarna ett officiellt löfte att få uppehållstillstånd i Tyskland med sina familjer. Faran för deras liv var uppenbar. Några tusen lyckades fly till Europa, många tusen blev kvar och lever för tillfället under jorden eller i Pakistan. När de försöker nå de tyska myndigheterna får de inte längre svar. Ingen verkar vilja stå till svars för att släppa in fler flyktingar. Tyskarna kanske kan lära sig någonting av det sveket. Att dela upp partierna i äkta demokrater å ena sidan och statsfientliga antidemokrater å den andra sidan tjänar uppenbarligen framför allt ett politiskt syfte: att utesluta högerpopulisterna från makten.
Även om Tyskland och Sverige skiljer sig åt en hel del finns det också uppenbara likheter.
***
Läs även: Merz hoppas på tillväxtmirakel
