KD och C på varsin planet

I helgen kommer Centerpartiet att välja en näringslivsvänlig invandringsentusiast till partiordförande i Karlstad. Och i Linköping ska Kristdemokraterna dissa burkor och hissa kärnkraft. En tidsresenär från sjuttiotalet skulle knappast känna igen de politiska partierna i dagens Sverige.

Att statsvetarna säger att vänster-högerskalan och GAL-TAN numera sammanfaller i väsentliga delar bryr sig inte centerpartisterna om. Och när Elisabeth Thand Ringkvist väljs till ny partiledare är de fortsatt övertygade om att den parlamentariska jorden är platt. Att ekonomisk högerpolitik i kombination med ett tvärnej till Sverigedemokraterna är en självklar hållning och att det bara är resten av världen som behöver nå samma insikt. Och sju år efter att Annie Lööf krossade Ulf Kristerssons dröm om en alliansregering stödd på SD har alla som tyckte annorlunda än Lööf lämnat partiet. I det senaste valet var det främst SD-motstånd som väljarna förknippade Centern med. Och det fortsätter vara linjen som centerfolket ”är bekväma med”, enligt den tillträdande ordföranden.

Centerpartisternas självbild är intressant. De uppfattar sig som pragmatiker, vilket bland andra Johan Hakelius påpekade i en artikel med rubriken ”Från kohandlare till tjurskallar” i somras (nr 28/2025). Centerpartiet föddes som intresseparti för bönder och ideologi ingick inte i redskapsboden tills de efter cirka 90 år skaffade sig en. Och då, efter millennieskiftet, blev de som nyfrälsta mer ideologiskt renläriga än de flesta andra partier. Det förklarar varför det tidiga 2000-talets centerpartister med libertariansk entusiasm stod på barrikaden för fritt internet, fri invandring, fritt företagande. Fritt allt i stort sett.

– Det var Maud Olofsson som profilerade Centerpartiet som företagarparti i början av nollnoll-talet. Det drog med sig liberala positioner i fler frågor, säger statsvetaren Magnus Hagevi.   

När ett idéprogram 2013 förespråkade fria giftemål, det vill säga månggifte, blev det för mycket till och med för många i de egna leden. Annie Lööf drog i nödbromsen. Men forskarna skulle några år senare ändå konstatera att Centerpartiet var det enskilda parti i Europa som hade gjort längst förflyttning från TAN till GAL på den skala som mäter värderingar utifrån Traditionell, Auktoritär, Nationalistisk kontra Grön, Alternativ, Liberal.

Centern är inte längre ett pragmatiskt parti. Det är hyperprincipiellt.

Lika principiell som Centerpartiets öppenhet till invandring och idén om det mångkulturella samhället är, är deras kärnkraftsmotstånd. För om 1970-talets C-retorik var emotionell så har den på 2000-talet blivit mer färgad av ekonomisk liberalism. I dag är det främst med ekonomiska argument som Centern motsätter sig de nya reaktorer som Tidö-regeringen vill bygga.  

Centerns självförtroende är fortfarande stort. Anmärkningsvärt stort kanske, givet de täta partiledarbytena (Elisabeth Thand Ringquist blir den fjärde på mindre än tre år). Men ränderna har inte gått ur och med 5,4 procent av väljarna bakom sig är Centerpartiet a small size dog with a big dog attitude.

Med en ny ledare och avsomnade falangstrider lär därmed partiet få en tämligen lugn och trivsam stämma i Karlstad. Och nästan lika harmoniskt borde det bli på Kristdemokraternas riksting i Linköping. Fast även det partiet har varit ute på en lång ideologisk vandring. Vad Alf Svensson, partiledare 1973 till 2004, tänker om KD i dag kan man stilla undra över. Hans profilfråga var bistånd och han var biståndsminister i Carl Bildts regering i början av nittiotalet.  En annan hjärtefråga för KD förr var föräldraskap. Något som de senaste åren mest har synts i Ebba Busch kamp för en bostad nära ex-maken, för de gemensamma barnens skull.  Under sjuttiotalet samsades Centern och KD (på den tiden KDS) också i Linje 3, mot kärnkraften.  Resan från kärnkraftsmotståndets Linje 3 – där kristdemokraten Mats Odell var vice ordförande inför folkomröstningen 1980 – till Ebba Bush paroll att ”Sverige ska ta ledartröjan om kärnkraft” var omtumlande. Ännu 2015 skulle kärnkraften fasas ut ”i samma takt som den ersattes med förnybar energi”, enligt KD:s principprogram.  

Därför blev många förvånade när KD tillsammans med M år 2019 lämnade energiöverenskommelsen. En gedigen produkt som föregåtts av en statlig utredning och slutits i någorlunda endräkt mellan S, MP, M, KD och C. Men för moderater och kristdemokrater hade det blivit viktigare att skapa en tydlig högeropposition efter fiaskot 2018. Och i KD bråkar man inte. Tron på auktoriteter i TAN-partier omfattar även partiledningen, vilket gör politiska omläggningar enklare. Och auktoriteterna hade själva ändrat sig. Åtminstone bytte Linje 3-befälet Mats Odell uppfattning om kärnkraften i början av 00-talet. (Exakt hur det gick till är oklart. Enligt en uppgift låg journalisten och kärnkraftsvännen Sigfrid Leijonhufvud, som blev rådgivare åt Alf Svensson 2002, bakom). Bråk blev det inte heller under tiotalet när glidningen mot en hårdare linje i asyl- och migrationspolitiken började.

– KD:s kärnväljare var för få. De identifierade ett nytt segment väljare med konservativa och auktoritära sympatier och ville fånga dem innan Sverigedemokraterna gjorde det. Chanserna kan ha sett goda ut eftersom SD var ett pariaparti så länge och Moderaterna inte ville närma sig SD. Men strategin har misslyckats, för nu tävlar alla tre partierna om dessa väljare, säger Magnus Hagevi. 

Kristdemokraterna ligger i dag precis på riksdagsspärren med 4,0 procent enligt Novus. Men Ebba Busch regeringsagenda har medvind. Lagom till rikstinget rapporteras att flera stora företag vill investera i kärnkraft. Riksdagen har därtill just röstat bort förbudet mot uranbrytning. Och i en intervju i Svenska Dagbladet (10/11) hittar Ebba Busch till och med en lösning för Tidös problembarn Liberalerna. De kan, menar hon, helt enkelt bli stödparti utanför regeringen.  

Läs även: Januariavtal 2.0 i sikte

Läs även: ”Politiker och medier förstår inte medborgarna längre”