Klimathypotes var fel: Jetströmmen är inte mer svängig
Klimatförändringen sägs göra jetströmmen mer ”svängig”, vilket anses ligga bakom mer extrema väderhändelser. Men det stämmer inte, enligt en ny studie.
Jetströmmar är kraftiga vindband högt upp i atmosfären, ungefär där flygplan färdas. Den som har störst betydelse för väder och klimat på våra breddgrader är polarjetströmmen. Den rör sig vågformigt i väst-östlig riktning och bestämmer i stor utsträckning vart lågtryck med tillhörande varm– och kallfronter går.
Flera tidigare studier har konstaterat att polarjetströmmen blev mer vågig, det vill säga började göra kraftigare svängar på sin resa runt klotet, för ungefär 35 år sedan. En vågigare jetström kan i sin tur leda till att vissa extrema väderhändelser blir mer ihållande.
En gängse teori är att de starkare svängningarna beror på att Arktis de senaste decennierna har värmts upp snabbare än andra delar av jordklotet. Slutsatsen är att detta är något nytt och en effekt av klimatförändringen som vi lär få se mer av.
Men en del forskare har varit tveksamma. Trenderna både mot allt större vågighet och förstärkt arktisk uppvärmning klingade av en bit in på 2010-talet.
I en ny studie, gjord av tre amerikanska forskare, slås nu fast att teorin om en unikt vågig jetström i vår tid är fel. De studier som gjorts hittills har utgått från satellitdata, vilket bara finns från 1979 och framåt. Den nya studien har med hjälp av maskininlärning granskat andra typer av klimatdata tillbaka till början av förra seklet.
Slutsatsen är att jetströmmen har svängt mer än den gör i dag under flera perioder på 1900-talet. Studiens huvudsyfte var att förstå orsaken bakom ett specifikt klimatmysterium, nämligen den nedkylning östra USA upplevde mellan 1958 och 1988. Det finns en teori om att även det fenomenet berodde på att jetströmmen då var vågigare, åtminstone över Nordamerika (i strid mot hypotesen om arktisk uppvärmning).
Kall polarluft skulle då periodvis ha transporterats längre söderut än normalt vintertid. De amerikanska forskarna konstaterar att den teorin i huvudsak stämmer, även om det också finns andra faktorer bakom nedkylningen. Samtidigt upptäckte de alltså ytterligare flera skeden under förra seklet då jetströmmens vågighet var större än den är i dag.
Analyserna visar, skriver de tre forskarna, att den senaste ökningen av vågamplituden hos jetströmmen på norra halvklotet ”ligger väl inom 1900-talets variation, och perioder av större vågighet inträffade på 1960– till 1980–talen”.
”Dessa tidigare perioder av ökad vågighet, som tidigare inte har identifierats eftersom data från tiden före satelliteran saknats, kan inte ha drivits av arktisk förstärkning eftersom de inträffade innan den började uppträda i början av 1990-talet.”
”För mig ändrar de här fynden i grunden hur jag ser på det här problemet", säger Erich Osterberg, en av studiens författare, i ett pressmeddelande.
Polarjetströmmen uppstår i skarven mellan kall luft i norr och varm luft i söder. När strömmen rör sig i vågor med större amplitud kan vädret bli ”fastlåst” längre tid än vanligt i en region. Det kan gälla värmeböljor, köldknäppar eller nederbördsområden som uppstår längs strömmen.
Om det här mönstret verkligen vore vanligare skulle det få konsekvenser för extremt väder. Klimatforskaren Jennifer Francis förklaring i en artikel för Arktiska rådet är representativ för hur saken brukar beskrivas:
”Jetströmmens stora svängningar tenderar att vara mycket ihållande … denna långsamma rörelse kan orsaka extrema vädermönster, såsom värmeböljor, översvämningar, köldperioder, stormar och torka – och vi ser dessa vågmönster inträffa allt oftare.”
Effekten är störst på vinterhalvåret. Ett dramatiskt exempel är ett oväder i februari 2021 som förde stora mängder snö och extrem kyla långt ner i Texas och orsakade en av de värsta naturkatastroferna i den amerikanska delstatens historia. Nästan 250 människor omkom.
Men även ihållande regn som kan leda till översvämningar och störtfloder, likt den i Texas den 4 juli i år, hänförs ofta till en rubbad jetströms alltmer fastlåsta väder. Den nya studien visar alltså att det här mönstret inte blivit vanligare.
Det är för övrigt ett kontraintuitivt faktum, klarlagt i FN:s klimatrapporter, att översvämningar inte heller blivit vanligare, trots att det finns belägg för att skyfall blivit vanligare i många regioner. Det finns nämligen många fler faktorer än intensiv nederbörd som avgör om det ska bli översvämning.
De former av extremväder som bevisligen blivit vanligare är värmeböljor, vilket gäller i stort sett alla regioner, och, som nämndes, fall av kraftig nederbörd, vilket gäller de flesta regioner, men inte alla.
För två andra typer är sannolikheten runt 50 procent att det skett en ökning. Dels ”skogsbrandsväder”, en kombination av faktorer, dels det som kallas jordbruks– och ekologisk torka, något som orsakas av människans land– och vattenanvändning.
För övriga typer syns ingen trend, enligt den vetenskapliga sammanställningen från FN:s klimatpanel. Detta gäller tropiska cykloner, andra stormar, tornador, jordskred, åska, hagel, översvämningar och hydrologisk (”vanlig”) torka.
***
Läs även: Larm om torka saknar vetenskapligt stöd
Jetströmmar är kraftiga vindband högt upp i atmosfären, ungefär där flygplan färdas. Den som har störst betydelse för väder och klimat på våra breddgrader är polarjetströmmen. Den rör sig vågformigt i väst-östlig riktning och bestämmer i stor utsträckning vart lågtryck med tillhörande varm– och kallfronter går.
Flera tidigare studier har konstaterat att polarjetströmmen blev mer vågig, det vill säga började göra kraftigare svängar på sin resa runt klotet, för ungefär 35 år sedan. En vågigare jetström kan i sin tur leda till att vissa extrema väderhändelser blir mer ihållande.
En gängse teori är att de starkare svängningarna beror på att Arktis de senaste decennierna har värmts upp snabbare än andra delar av jordklotet. Slutsatsen är att detta är något nytt och en effekt av klimatförändringen som vi lär få se mer av.
Men en del forskare har varit tveksamma. Trenderna både mot allt större vågighet och förstärkt arktisk uppvärmning klingade av en bit in på 2010-talet.
I en ny studie, gjord av tre amerikanska forskare, slås nu fast att teorin om en unikt vågig jetström i vår tid är fel. De studier som gjorts hittills har utgått från satellitdata, vilket bara finns från 1979 och framåt. Den nya studien har med hjälp av maskininlärning granskat andra typer av klimatdata tillbaka till början av förra seklet.
Slutsatsen är att jetströmmen har svängt mer än den gör i dag under flera perioder på 1900-talet. Studiens huvudsyfte var att förstå orsaken bakom ett specifikt klimatmysterium, nämligen den nedkylning östra USA upplevde mellan 1958 och 1988. Det finns en teori om att även det fenomenet berodde på att jetströmmen då var vågigare, åtminstone över Nordamerika (i strid mot hypotesen om arktisk uppvärmning).
Kall polarluft skulle då periodvis ha transporterats längre söderut än normalt vintertid. De amerikanska forskarna konstaterar att den teorin i huvudsak stämmer, även om det också finns andra faktorer bakom nedkylningen. Samtidigt upptäckte de alltså ytterligare flera skeden under förra seklet då jetströmmens vågighet var större än den är i dag.
Analyserna visar, skriver de tre forskarna, att den senaste ökningen av vågamplituden hos jetströmmen på norra halvklotet ”ligger väl inom 1900-talets variation, och perioder av större vågighet inträffade på 1960– till 1980–talen”.
”Dessa tidigare perioder av ökad vågighet, som tidigare inte har identifierats eftersom data från tiden före satelliteran saknats, kan inte ha drivits av arktisk förstärkning eftersom de inträffade innan den började uppträda i början av 1990-talet.”
”För mig ändrar de här fynden i grunden hur jag ser på det här problemet”, säger Erich Osterberg, en av studiens författare, i ett pressmeddelande.
Polarjetströmmen uppstår i skarven mellan kall luft i norr och varm luft i söder. När strömmen rör sig i vågor med större amplitud kan vädret bli ”fastlåst” längre tid än vanligt i en region. Det kan gälla värmeböljor, köldknäppar eller nederbördsområden som uppstår längs strömmen.
Om det här mönstret verkligen vore vanligare skulle det få konsekvenser för extremt väder. Klimatforskaren Jennifer Francis förklaring i en artikel för Arktiska rådet är representativ för hur saken brukar beskrivas:
”Jetströmmens stora svängningar tenderar att vara mycket ihållande … denna långsamma rörelse kan orsaka extrema vädermönster, såsom värmeböljor, översvämningar, köldperioder, stormar och torka – och vi ser dessa vågmönster inträffa allt oftare.”
Effekten är störst på vinterhalvåret. Ett dramatiskt exempel är ett oväder i februari 2021 som förde stora mängder snö och extrem kyla långt ner i Texas och orsakade en av de värsta naturkatastroferna i den amerikanska delstatens historia. Nästan 250 människor omkom.
Men även ihållande regn som kan leda till översvämningar och störtfloder, likt den i Texas den 4 juli i år, hänförs ofta till en rubbad jetströms alltmer fastlåsta väder. Den nya studien visar alltså att det här mönstret inte blivit vanligare.
Det är för övrigt ett kontraintuitivt faktum, klarlagt i FN:s klimatrapporter, att översvämningar inte heller blivit vanligare, trots att det finns belägg för att skyfall blivit vanligare i många regioner. Det finns nämligen många fler faktorer än intensiv nederbörd som avgör om det ska bli översvämning.
De former av extremväder som bevisligen blivit vanligare är värmeböljor, vilket gäller i stort sett alla regioner, och, som nämndes, fall av kraftig nederbörd, vilket gäller de flesta regioner, men inte alla.
För två andra typer är sannolikheten runt 50 procent att det skett en ökning. Dels ”skogsbrandsväder”, en kombination av faktorer, dels det som kallas jordbruks– och ekologisk torka, något som orsakas av människans land– och vattenanvändning.
För övriga typer syns ingen trend, enligt den vetenskapliga sammanställningen från FN:s klimatpanel. Detta gäller tropiska cykloner, andra stormar, tornador, jordskred, åska, hagel, översvämningar och hydrologisk (”vanlig”) torka.
***
Läs även: Larm om torka saknar vetenskapligt stöd
