Rättvisan kommer ikapp Latinamerikas politiker
En rad sydamerikanska expresidenter har dömts till fängelse på senare tid. Alla säger sig vara offer för politisk hämnd, men de flesta är sannolikt skyldiga.
En våg av juridiska processer mot tidigare toppolitiker sveper över Latinamerika. I juni dömdes Argentinas expresident Cristina Kirchner till sex års fängelse för korruption, ett straff hon tillåtits avtjäna under husarrest. I Perus huvudstad Lima delar Pedro Castillo fängelse med två andra tidigare peruanska presidenter; Alejandro Toledo och Ollanta Humala. I Guatemala avtjänar förre presidenten Otto Pérez ett långt fängelsestraff och i Bolivia gömmer sig Evo Morales i kokainprovinsen Chapare, skyddad av en beväpnad vaktstyrka för att inte polisen ska kunna arrestera honom. Vidare dömdes Colombias tidigare president Alvaro Uribe förra månaden till ett tolvårigt straff som han på grund av ålder får avtjäna i hemmet. Domen är kulmen på en utdragen process om mutade vittnen och manipulation av rättsväsendet, men som i grunden handlar om Uribes stöd till högermilisen under åren 2002 till 2010 då han var statschef.
Domen, som har överklagats, har väckt häftiga reaktioner både i Colombia och i Washington.
Det har också den pågående processen mot Brasiliens förre president Jair Bolsonaro och domstolens beslut att placera honom husarrest i väntan på att dom meddelas. Bolsonaro anklagas inte bara för att tillsammans med höga militärer ha försökt organisera en kupp för att förhindra Lula da Silvas återinträde som president, utan också för att ha planerat att mörda da Silva.
Samtidigt har flera andra dömda expresidenter från kontinenten valt att fly landet i stället för att gå i fängelse. Det gäller förre presidenten i Ecuador, Rafael Correa, som lever i exil i Belgien. Den tidigare salvadoranska presidenten Mauricio Funes dog i vintras i exil i Nicaragua. Och Panamas Ricardo Martinell fick nyligen asyl i Colombia.
Att alla de dömda expresidenterna anser sig oskyldiga och utsatta för konspiratationer och politiska ränker behöver knappast sägas. Flera av dem talar om lawfare, alltså att de nuvarande makthavarna har förvandlat rättsapparaten till ett verktyg mot sina politiska fiender. Ett argument som förs fram med särskild emfas av Christina Kirchner. Men också av Trump-administrationen, inte när det gäller Kirchner men i fallen med allierade som Alvaro Uribe och Jair Bolsonaro. Den uttryckliga orsaken till att Trump har infört 50-procentiga tullar för Brasilien, mer än mot något annat latinbamerikanskt land, är just att stoppa rättegången mot Bolsonaro.
Processerna mot expolitiker sker naturligtvis i ett politiskt sammanhang och alla har haft politiska effekter. Vilket inte är detsamma som att de dömda presidenterna skulle vara politiska fångar. Och även om varje fall är speciellt, så är utomstående bedömarer ganska eniga om att det trendiga stämplandet av rättegångarna som lawfare är mer myt än verklighet - en del av en politisk kultur som skyller ifrån sig istället för att ta ansvar för begångna lagöverträdelser.
De konkreta åtalspunkterna skiljer sig åt - från Bolsonaros kupp- och mordplaner, över Uribes mutor och rättsövergrepp, till sexuella övergrepp mot minderåriga som i fallet Evo Morales. Men den vanligaste orsaken till domarna är korruption och illegalt berikande, oftast i form av stöld från statskassan samt tagande av mutor - brott som tidigare närmast sågs som allmänt accepterade privilegier för makthavare (inklusive domare).
Men på åttiotalet, i samband med att militärdiktaturerna i södra Latinamerika föll, började rättssystemen vitaliseras och traditionen att makthavarna stod över lagen ifrågasättas. Rättegången mot den argentinska militärjuntan i Buenos Aires var en förebild som så småningom blev film, Argentina 1985, som vann en Golden Globe. Ungefär samtidigt inleddes en rad processer med lägre profil. När tre medlemmar i Chiles kommunistparti fick halsarna avskurna 1985 fick den då redan ålderstigne domaren José Canovas hand om fallet. Men politikernas förhoppningar att han skulle lägga det till handlingarna, om inte annat så av ren trötthet, kom på skam. Canovas var lång, smal och lite böjd. Alls ingen karismatisk man, ointresserad av publicitet, men hans envisa arbete med fallet väckte hopp om att demokratin kanske var på väg tillbaka i Chile. Till slut kunde han också bevisa att det var en elitgrupp inom karabinjärerna som utfört de bestialiska morden. Canovas blev folkhjälte, om än en ovanligt lågmäld hjälte. Och han var inte ensam. Många domare runt om i Latinamerika levandegjorde under den här tiden rättsväsendets principer och gav demokratin lite lyster som också speglades hos ledarna som tog över efter diktatorerna; Raul Alfonsin i Argentina, Julio Maria Sanguinetti i Uruguay, Fernando Henrique Cardoso i Brasilien, Patricio Aylwin i Chile…politiker som respekterades som statsmän och som stärkte medborgarna förtroende för demokratin.
Men inget varar för evigt. Inte ens hjältar. Den brasilianske domaren Sergio Moro blev hyllad över hela kontinenten mär han för drygt tio år sen rensade upp i den gigantiska korruptionsskandalen Lava Jato, med byggbolaget Odenbrech som spindel i nätet. Uppemot 200 högt uppsatta personer, bland dem ex-presidenten Lula da Silva (som nu alltså är tillbaka vid makten), dömdes, och svallvågorna av Lava Jato spreds över Sydamerika. Men berömmelsen fick Sergio Moro att känna sig maktfullkomlig och när Jair Bolsonaros bad honom bli justitieminister tackade han ja. Men han drev sin egen linje och fick sparken, ungefär samtidigt som det avslöjades att han på ett olagligt sätt hade manipulerat rättegången mot Lula. Idag har Sergio Moros status som ett slags brasiliansk Zorro definitivt raserats. Och hela Lava Jato-skandalen har förpassats ut i glömskan.
I länder som El Salvador, Nicaragua, Venezuela och Kuba finns inte ens illussionen av ett oberoende rättsväsende. Men i kontinentens övriga länder råder idag en tydligare maktdelning än det gjorde förr. Och även om rättsväsendet utsätts för permanent kritik, så är det förmodligen mer dynamiskt och effektivt än någonsin tidigare. Vilket alla dömda expresidenter kan vittna om.
***
Läs även: Den förlorade kontinenten
Läs även: Generalen i sin labyrint
En våg av juridiska processer mot tidigare toppolitiker sveper över Latinamerika. I juni dömdes Argentinas expresident Cristina Kirchner till sex års fängelse för korruption, ett straff hon tillåtits avtjäna under husarrest. I Perus huvudstad Lima delar Pedro Castillo fängelse med två andra tidigare peruanska presidenter; Alejandro Toledo och Ollanta Humala. I Guatemala avtjänar förre presidenten Otto Pérez ett långt fängelsestraff och i Bolivia gömmer sig Evo Morales i kokainprovinsen Chapare, skyddad av en beväpnad vaktstyrka för att inte polisen ska kunna arrestera honom. Vidare dömdes Colombias tidigare president Alvaro Uribe förra månaden till ett tolvårigt straff som han på grund av ålder får avtjäna i hemmet. Domen är kulmen på en utdragen process om mutade vittnen och manipulation av rättsväsendet, men som i grunden handlar om Uribes stöd till högermilisen under åren 2002 till 2010 då han var statschef.
Domen, som har överklagats, har väckt häftiga reaktioner både i Colombia och i Washington.
Det har också den pågående processen mot Brasiliens förre president Jair Bolsonaro och domstolens beslut att placera honom husarrest i väntan på att dom meddelas. Bolsonaro anklagas inte bara för att tillsammans med höga militärer ha försökt organisera en kupp för att förhindra Lula da Silvas återinträde som president, utan också för att ha planerat att mörda da Silva.
Samtidigt har flera andra dömda expresidenter från kontinenten valt att fly landet i stället för att gå i fängelse. Det gäller förre presidenten i Ecuador, Rafael Correa, som lever i exil i Belgien. Den tidigare salvadoranska presidenten Mauricio Funes dog i vintras i exil i Nicaragua. Och Panamas Ricardo Martinell fick nyligen asyl i Colombia.
Att alla de dömda expresidenterna anser sig oskyldiga och utsatta för konspiratationer och politiska ränker behöver knappast sägas. Flera av dem talar om lawfare, alltså att de nuvarande makthavarna har förvandlat rättsapparaten till ett verktyg mot sina politiska fiender. Ett argument som förs fram med särskild emfas av Christina Kirchner. Men också av Trump-administrationen, inte när det gäller Kirchner men i fallen med allierade som Alvaro Uribe och Jair Bolsonaro. Den uttryckliga orsaken till att Trump har infört 50-procentiga tullar för Brasilien, mer än mot något annat latinbamerikanskt land, är just att stoppa rättegången mot Bolsonaro.
Processerna mot expolitiker sker naturligtvis i ett politiskt sammanhang och alla har haft politiska effekter. Vilket inte är detsamma som att de dömda presidenterna skulle vara politiska fångar. Och även om varje fall är speciellt, så är utomstående bedömarer ganska eniga om att det trendiga stämplandet av rättegångarna som lawfare är mer myt än verklighet – en del av en politisk kultur som skyller ifrån sig istället för att ta ansvar för begångna lagöverträdelser.
De konkreta åtalspunkterna skiljer sig åt – från Bolsonaros kupp- och mordplaner, över Uribes mutor och rättsövergrepp, till sexuella övergrepp mot minderåriga som i fallet Evo Morales. Men den vanligaste orsaken till domarna är korruption och illegalt berikande, oftast i form av stöld från statskassan samt tagande av mutor – brott som tidigare närmast sågs som allmänt accepterade privilegier för makthavare (inklusive domare).
Men på åttiotalet, i samband med att militärdiktaturerna i södra Latinamerika föll, började rättssystemen vitaliseras och traditionen att makthavarna stod över lagen ifrågasättas. Rättegången mot den argentinska militärjuntan i Buenos Aires var en förebild som så småningom blev film, Argentina 1985, som vann en Golden Globe. Ungefär samtidigt inleddes en rad processer med lägre profil. När tre medlemmar i Chiles kommunistparti fick halsarna avskurna 1985 fick den då redan ålderstigne domaren José Canovas hand om fallet. Men politikernas förhoppningar att han skulle lägga det till handlingarna, om inte annat så av ren trötthet, kom på skam. Canovas var lång, smal och lite böjd. Alls ingen karismatisk man, ointresserad av publicitet, men hans envisa arbete med fallet väckte hopp om att demokratin kanske var på väg tillbaka i Chile. Till slut kunde han också bevisa att det var en elitgrupp inom karabinjärerna som utfört de bestialiska morden. Canovas blev folkhjälte, om än en ovanligt lågmäld hjälte. Och han var inte ensam. Många domare runt om i Latinamerika levandegjorde under den här tiden rättsväsendets principer och gav demokratin lite lyster som också speglades hos ledarna som tog över efter diktatorerna; Raul Alfonsin i Argentina, Julio Maria Sanguinetti i Uruguay, Fernando Henrique Cardoso i Brasilien, Patricio Aylwin i Chile…politiker som respekterades som statsmän och som stärkte medborgarna förtroende för demokratin.
Men inget varar för evigt. Inte ens hjältar. Den brasilianske domaren Sergio Moro blev hyllad över hela kontinenten mär han för drygt tio år sen rensade upp i den gigantiska korruptionsskandalen Lava Jato, med byggbolaget Odenbrech som spindel i nätet. Uppemot 200 högt uppsatta personer, bland dem ex-presidenten Lula da Silva (som nu alltså är tillbaka vid makten), dömdes, och svallvågorna av Lava Jato spreds över Sydamerika. Men berömmelsen fick Sergio Moro att känna sig maktfullkomlig och när Jair Bolsonaros bad honom bli justitieminister tackade han ja. Men han drev sin egen linje och fick sparken, ungefär samtidigt som det avslöjades att han på ett olagligt sätt hade manipulerat rättegången mot Lula. Idag har Sergio Moros status som ett slags brasiliansk Zorro definitivt raserats. Och hela Lava Jato-skandalen har förpassats ut i glömskan.
I länder som El Salvador, Nicaragua, Venezuela och Kuba finns inte ens illussionen av ett oberoende rättsväsende. Men i kontinentens övriga länder råder idag en tydligare maktdelning än det gjorde förr. Och även om rättsväsendet utsätts för permanent kritik, så är det förmodligen mer dynamiskt och effektivt än någonsin tidigare. Vilket alla dömda expresidenter kan vittna om.
***
Läs även: Den förlorade kontinenten
Läs även: Generalen i sin labyrint
