Segregationen här för att stanna

Problembeskrivningen är välbekant. Fattigdom, arbetslöshet, religiös extremism, våld och öppen narkotikaförsäljning. I Sverige kallar vi dem ”utsatta områden”; i Danmark kallas de ”getton”. Och det är inte den enda skillnaden i hur de båda länderna förhåller sig till segregationen.

I början av juni inleddes rivningen av ett av Danmarks mest ökända getton, Vollsmose utanför Odense. 1 000 lägenheter av allmännyttans 2 800 lägenheter demoleras, och invånare med ickevästlig bakgrund erbjuds en flytt till andra områden. Kvarvarande bostäder ska renoveras och nya byggas, i hopp om att göra området attraktivt.

Bara några dagar innan grävmaskinerna rullade in i Vollsmose försäkrade Sveriges integrationsminister Anders Ygeman: ”Att bryta segregationen och bekämpa brottsligheten är ett av regeringens mest prioriterade områden.” Liknande uttalanden är inget nytt; i sin regeringsförklaring i höstas sa Magdalena Andersson att segregationen och brottsligheten tillsammans utgör ett av våra allvarligaste samhällsproblem och regeringen ska ”vända på varje sten” för att minska dem.

Men 31 juli gjorde Ygeman ett oväntat utspel. Han vill införa tydligare kriterier för vad som är ett utsatt område, och föreslår att en hög andel invånare med utomnordisk bakgrund ska vara ett sådant kriterium. Idén är tydligt inspirerad av Danmark, där regeringen och oppositionen har enats om att gettona ska vara borta år 2030. I målet ingår att inget bostadsområde ska ha mer än 30 procent invånare med ickevästlig bakgrund.

– Vi ska inte vara rädda för att titta på statistik och människors bakgrund, säger Erik Pelling (S), som nyligen fick ansvaret för en statlig utredning av boendesegregationen.

– Vi ser i våra utsatta stadsdelar att det finns en etnisk dimension i segregationen, att arbetslösheten är större hos personer med utomnordisk bakgrund, och att dessa stadsdelar domineras av människor med annan bakgrund. Situationen gagnar varken nyanlända eller svenskar som bott hela sina liv här.

Om Sverige sneglar mot Danmark när det gäller de utsatta områdenas etniska sammansättning, är frågan vad mer vi kan komma att låna från vårt grannland.

– Vissa av de danska åtgärderna är mer smakfulla än andra, säger Erik Pelling.

– Rivningar är en ganska extrem åtgärd. Jag utesluter inte att det kan vara aktuellt i något enskilt område i Sverige. Men jag tror det är bättre att bygga nytt och till exempel komplettera med bostadsrätter i stadsdelar som domineras av hyresrätter.

De som menar att rivningar trots allt behövs riktar sin kritik mot själva stadsplaneringen. De danska gettona, de svenska utsatta områdena och ett stort antal liknande platser runtom i Europa har nämligen en liknande historia. De byggdes oftast under 60- och 70-talen, i Sverige som en del av miljonprogrammet, på det sätt som då var modernt: kluster av modernistiska flerfamiljshus med en kringfartsled för biltrafik och gångbroar och tunnlar för fotgängare.

Medelklassen lockades sällan till miljonprogrammen. I stället fylldes hyreslägenheterna av låginkomsttagare och senare invandrare, medan invånare med svenskt ursprung sökte sig därifrån. På flera platser uppstod en negativ spiral: dåliga skolor, hög genomflyttning, allt grövre brottslighet, attacker mot blåljuspersonal. Även annan samhällsservice blir lidande – i vissa delar av Linköping har polisen stoppat kontantuttag i bankomater nattetid och i Uppsala finns områden dit Postnord inte levererar paket av rädsla för personalens säkerhet.

På polisens lista över särskilt utsatta områden består alla utom ett åtminstone delvis av miljonprogramsbebyggelse. Detsamma gäller riskområdena, och bland de ”vanliga” utsatta områdena är 24 av 28 miljonprogram. Polisen själv kopplar problemen till miljonprogrammens struktur, exempelvis i en rapport från den nationella operativa avdelningen 2017:

Eftersom områdena är byggda för att stänga biltrafik ute är det svårt för polis att följa efter personer som flyr. De bilvägar som finns kan lätt blockeras och nivåskillnader mellan gång- och bilvägar underlättar angrepp mot polis med exempelvis sten. Höga hus och områdenas ofta tydliga inramning gör att det är lätt att kunna kontrollera när polisen är på plats.

Carsten Henriksen, programchef för omvandlingen av Vollsmose, är inne på samma linje när han kallar rivningen en ”nödvändig åtgärd”.

– Vi befann oss på en speciell tidpunkt när det gällde att utveckla nya stadsdelar på 60-talet, och vi fick de här väldigt koncentrerade områdena som inte fungerar någonstans i Europa, sa han till SR när rivningarna av Vollsmose inleddes.

Erik Pelling tror att boendesegregationen kan motverkas genom en kombination av riktade insatser mot utsatta områden och en generell välfärdspolitik som minskar klyftorna i samhället.

– Vi är ett av världens rikaste länder. Vi orkar faktiskt med att göra både och. Det viktigaste vi kan lära oss av Danmark är att man har satt ett tydligt mål att inte ha några parallellsamhällen, och att man är överens över blockgränserna. Där är vi inte i Sverige än.

Men segregationen är inte bara socioekonomisk. Enligt Peter Esaiasson, statsvetare och författare till Förorten (2020, Timbro förlag), är den i hög grad etniskt driven. Svenskar med utländsk bakgrund föredrar ofta att bo bland människor som etniskt och kulturellt liknar dem själva. Många av dem som bor i utanförskapsområden trivs i själva verket bra där. 

– När ledande politiker talar om att vända på varje sten för att bekämpa segregationen menar de att de vill att fler svensk-svenskar ska bo i samma områden som personer med utländsk bakgrund. Men de vill ju inte det. Man vill bo med personer som är som man själv, säger Peter Esaiasson.

Det gäller både svenskar med svensk och med utländsk bakgrund. Enligt SOM-institutet har visserligen segregation seglat upp till tredje plats på väljarnas lista över de viktigaste frågorna inför valet – men det behöver inte innebära att man själv vill bo i ett mer heterogent område. Enligt en studie från 2015 räcker det med 3–4 procent utomeuropeiska invandrare i ett bostadsområde för att invånare med svenskt ursprung ska börja flytta.

– Svensk-svenskar kommer aldrig att flytta till förorten. Det spelar ingen roll vad man gör i termer av renoveringar och nybyggda områden. Man kan bygga villor och bostadsrätter som formellt sett ligger i förorterna, men de svensk-svenskar som bosätter sig där kommer fortfarande att leva segregerat, säger Peter Esaiasson.

Med andra ord: segregationen är här för att stanna. Men det behöver inte innebära att de utsatta områdena är bortom räddning.

– Ska de här områdena bli bättre måste fler skötsamma personer bo kvar. Skötsamhetsnormen behöver stärkas. Men om man är realistisk är det inte svensk-svenskarna som kommer att göra det. De som kan stärka skötsamhetsnormen är personer med utländsk bakgrund, invandrarna som är skötsamma och som gillar området och vill att det ska funka bättre.

***

Läs även: Alice Teodorescu: Om tio år river Sverige också ghetton

Läs även: Därför tror upploppsmakarna att polisen är emot muslimer