Storbritanniens gamla partier tappar greppet om väljarna
Keir Starmer förlorar snabbt kontrollen över sitt eget parti efter Labours svaga lokalval. Samtidigt flyr väljarna till Reform UK och De gröna.
Svinhugg går igen. När Angela Rayner utnämndes till vice premiärminister sommaren 2024 strålade hon av stolthet och förväntan under sin röda hårman. Redan ett år in i uppdraget började problemen hopa sig. Fackföreningen Unite sparkade ut Rayner på grund av missnöje med regeringen Starmers syn på en sopåkarstrejk. Och hösten 2025, efter en utdragen rapportering om Angela Rayners underlåtenhet att betala korrekt fastighetsskatt, sparkade Starmer tillbaka henne till parlamentets bakre rader. Allt i enlighet med en ”etisk rådgivares” rekommendation.
Sedan dess har det kontinuerligt pyst frätande gas från Angela Rayners håll i premiärministerns riktning. I våras, när Keir Starmer var som mest generad över misstaget att utnämna Peter Mandelson till ambassadör i Washington, fick världen veta att Angela Rayner privat hade avrått honom från att göra det. Nu, när Labour under Starmer blivit offer för en ren politisk massaker i lokalvalen, förvånas få över att Rayner i ett officiellt uttalande krävt att Starmer skulle tillåta Manchesterborgmästaren Andy Burnham att ta sig tillbaka till underhuset.
Uttalandet var egentligen två skamgrepp i ett: dels satte det åter ljuset på att Keir Starmer tidigare sett till att hålla den populära Burnham utanför underhuset och därmed gjort det omöjligt för honom att utmana Starmer i en ledarskapsstrid, eftersom partiledaren måste sitta i parlamentet. Dels krattade det manegen för just en sådan ledarskapsstrid, en strid som nästan ingen tror att Starmer skulle vinna.
Det finns något storartat över Keir Starmers katastrofala knappa två år som brittisk premiärminister. Det är visserligen sant att Starmer i valet 2024 bara fick 34 procent av rösterna, men han lyckades växla in det i en majoritet på 174 mandat och Labour blev det största partiet i England för första gången på nästan 20 år. Den föregående konservativa regeringen – mer så under Boris Johnson än under efterträdaren Rishi Sunak – hade på goda grunder helt förlorat britternas förtroende. Allt var som riggat för en succé för Starmer.
Allt, utom Labourpartiet självt, som fortfarande plågas av den långa Blair-baksmällan och fantomsmärtan från Corbyn-eran. Allt, utom Keir Starmer själv, som med sitt ”sir” och sin Clark Kent-haka aldrig riktigt lyckats övertyga i rollen som ledare för ett arbetarparti.
När detta skrivs propsar Starmer på att sitta kvar, men fler och fler i den parlamentsgrupp han förlorat kontrollen över, vill något annat. Kanske kan han hålla ut i brist på en tillgänglig och självklar efterträdare, men att han skulle kunna vända det hela och hamna på topp ter sig osannolikt. Han är allvarligt skadskjuten. Frågan är mindre ”om” än ”när”.
Flera i den samling kvarnstenar som hänger kring Starmers hals, till exempel den markerad Peter Mandelson, har han hängt dit själv. Men det finns också ett drag av ödesbunden tragedi över det vi ser. Det verkar helt enkelt vara hopplöst att försöka leda Tories, eller Labour.
De Gröna försöker göra det mesta av sina framgångar i lokalvalet och i de nationella opinionsmätningarna ligger de runt 17 procent, nästan exakt samma nivå som både Labour och Tories. Men den verkligt stora förändringen är förstås att Nigel Farages Reform UK under samma period gått från enstaka procent till 25 procent i opinionsmätningarna – största parti – en styrkeposition som också bekräftades i lokalvalen.
Nu kommer Labour att lägga tid på interna strider. Det kommer knappast att locka väljarna. Nigel Farage skulle gnugga händerna, om det inte krävde att han ställde ned sin pint.
***
Läs även: Labours vänsterfalang slipar sina knivar
