Hantaviruset blev en besvikelse
Rapporteringen påminner om hur mycket vi älskar att bli uppskrämda. Nu kan vi pusta ut och återgå till de vanliga världskonflikterna.
Med skräck – eller skräckblandad förtjusning – har det den senaste veckan rapporterats om det mystiska hantaviruset som härjar på det amerikanska kryssningsfartyget Hondius. Patient Zero, den 70-årige holländske ornitologen Leo Schilperoord och hans fru Mirjam har avlidit, några av de 17 passagerarna har testats positivt och ännu några uppvisar symptom.
Evakueringen av fartyget på Teneriffa har fått stor uppmärksamhet och kallats en ”operation utan motstycke”. Den planerades minutiöst tillsammans med WHO, vars chef Tedros Adhanom Ghebreyesus själv var på plats på den spanska ön för att övervaka händelsen.
Smittokuvös är ett nytt ord i pandemirepertoaren – i sådana isolerades de evakuerade. Hade vi haft detta uppbåd i covids början så hade det kanske aldrig blivit någon pandemi.
Ibland är det skönt att tänka på annat än världens alla krig och konflikter. Kom fågelskådaren för nära sina objekt och smittades den vägen? Eller fick han det på skorna på en soptipp i Argentina som det spekulerats i? Nyheten om hantaviruset är som en söndagsmatiné, med internationell lyxkryssning och exotiska destinationer runt Atlanten som underliggande tema. Rapporteringen påminner också om hur mycket vi älskar att bli uppskrämda: vi tycks aldrig få nog av nyhetskittlande ångest.
Men hantavirus är inte mer spännande än sorkfeber, det man under barndomens somrar blev varnad för när man ville hoppa i halmbalar. Och WHO-chefen dementerar att det är en ny pandemi på gång: ”Låt mig vara tydlig, det här är inte ett nytt covid-19.”
Vi kan alltså pusta ut. Eller bli lite besvikna. För – bortsett från dödsrisken – känns väl pandemin nu snarast som en ganska avlägsen men härlig tid av lugn och ro.
***
