Trump kan vara på väg att bli sin egen värsta fiende

USA:s president Donald Trump har en närmast unik förmåga att kasta om en spelplan. Inte minst genom att i förhandlingar öppna med så förbluffande krav att motståndarsidan baxnar. Detta är lätt att avfärda som galenskap, men det vore fel etikett. Snarare är Trumps taktik praxis inom den hårdkokta fastighetsvärld i New York som han föddes in i. Rör om i förhandlingsgrytan genom att kräva något oerhört, inte minst för att kolla om motståndaren är tuff nog att stå emot.  

En annan talang som också kan vara användbar i förhandlingar, men som Trump däremot inte ens tycks kunna stava till, är självbehärskning. I Grönlandsfrågan har detta blivit särskilt tydligt. Genom sina bombastiska utspel om att ”förvärva” eller till och med ”invadera” Grönland har Donald Trump lyckats med något som annars brukar vara svårt: nämligen att ena EU. Det följer på att Trump, häng med nu, i helgen hotat med extratullar mot USA:s allierade i Nato för att de försvarar ett Nato-område (Grönland) mot krav från USA:s president som yrar om kinesiska och ryska invasionshot som knappast existerar. Ett amerikanskt övertagande vore också helt onödigt eftersom USA redan har ett militärt närvaroavtal med Danmark avseende Grönland.

Trumps totala avsaknad av hämningar har fått EU:s ledare att upptäcka sin ryggrad. Så om Trump inte backar är ett tullkrig nu högst troligt.

För Trump är tajmingen kontraproduktiv: han rasslar med tullvapnet precis när EU-parlamentet ska rösta om att förlänga ett handelsavtal som i praktiken gynnar USA mer än Europa – ett avtal som annars sannolikt hade klubbats igenom rutinmässigt.

Lika obegripligt kontraproduktivt är att Trump har försvagat sin egen position gentemot just de grönländare han borde vilja ha på sin sida. Vill man bygga förtroende är öppna invasionshot parade med strafftullar knappast den bästa strategin. Så i stället för att vinna the hearts and minds i Nuuk har han åstadkommit motsatsen.

En annan aspekt av detta är hur Grönlandsutspelen ser ut från amerikanska väljares horisont. För Trump går det knappast att spinna en hjältesaga runt detta, som exempelvis vid fängslandet av Venezuelas president Nicolas Maduro häromveckan. Samtidigt spelar utrikespolitik typiskt sett ännu mindre roll för amerikanska väljare än för europeiska. Hoten mot Grönland sticker visserligen ut som genuint impopulära i USA, men presidentens popularitet har inte störtdykt trots utspelen som på vår kontinent uppfattas som bisarra. Trump har levererat på sina vallöften i för amerikanerna betydligt mer högprioriterade frågor som migrationen. Den amerikanska ekonomin växer också betydligt snabbare än den europeiska. Förvisso främst tack vare AI-utvecklingen, men Trump tar gärna åt sig äran. 

Parallellt finns dock andra frågor, utöver Grönland, som också eroderar förtroendet för presidenten – till exempel levnadskostnadskrisen, där den relativt goda tillväxten fortsätter att fördelas ojämnt. Dessutom pågår politiserade rättsprocesser mot meningsmotståndare som Federal Reserves Jerome Powell, hanteringen av Epsteinmaterialet, kontroverser kopplade till migrationspolisen ICE samt presidentens osmakliga personangrepp – även i samband med persontragedier. Förtroende-erosionen har nu nått en nivå där Trump inte längre betraktas som oantastlig, ens i den egna MAGA-rörelsen. Motståndarna, som länge väntat på en chans att slå tillbaka, har i tilltagande grad börjat göra just det. 

Att Trump till exempel har tvingats överge tanken på en invasion av Grönland, även som retoriskt grepp, beror nog främst på att både republikaner och demokrater i kongressen deklarerat att riksrätt i så fall skulle följa. Här finns en viktig poäng som ofta tappas i rapporteringen av vad Trump säger och gör. Grundlagsfäderna utformade ett långtgående maktdelningssystem just för att hantera sin allra största farhåga: att presidenten börjar agera autokratiskt. De amerikanska institutionerna slår nu mycket riktigt tillbaka.

Kongressen reagerar. Domstolar prövar många kontroversiella utspel, inklusive huruvida den radikala ”nödomläggningen” av tullpolitiken är laglig. Lejonparten av amerikanska medier är och förblir naglar i ögat på presidenten (konservativa Fox News är inte en regel, utan ett undantag, och även där förekommer kritiska röster). Dessutom brukar finansmarknaderna kunna disciplinera Trump. De stora börserna backade överlag på måndagen på oro över ett nytt handelskrig. Och i höst ska amerikanska väljare tycka till igen. Av det skälet närmar sig Trump sannolikt den fas som nästan alla presidenter hamnar i efter mellanårsvalet under sin andra mandatperiod: den så kallade lame duck-fasen.  

Mycket talar alltså för att Donald Trump, efter att ha spänt bågen för hårt, har påskyndat sin egen marginalisering genom att skapa Grönlandsfrågan. Han kan vara på väg att bli sin egen värsta fiende, och sett i det ljuset går det också att läsa in en överreaktion i dagens Grönlandspanik i Europa. Det är inte ”realism” att stirra sig blind på alla hot – man måste också se och räkna in motkrafterna. 

När dammet väl har lagt sig är det fullt möjligt att grönlänningarna blir vinnare efter allt detta. Länge bortglömda står de nu mitt i det geopolitiska strålkastarljuset. Grönlands strategiska tyngd och råvarumakt har vuxit snabbt – och med det grönlänningarnas förhandlingsstyrka. Trots all yvig retorik från Vita huset är det svårt att se hur öns statsrättsliga status ska kunna ändras utan en folkomröstning. Sker en förändring lär det alltså bli på grönlänningarnas villkor. Fram till dess står både Danmark och USA i kö med erbjudanden. Aldrig har Grönlands position varit starkare.

Fotnot: Mark Brolin är geopolitisk strateg och författare.