”Fokus vilseleder om Afghanistan”

De som helst sett att så få ensamkommande afghanska barn och ungdomar som möjligt ska tillåtas stanna i Sverige, har sedan 2015 gärna använt argument som gått ut på att endast en liten del av Afghanistan har varit farligt, medan övriga delar varit säkra.

Senast i raden av agendadrivande skribenter att göra detta påstående är Lasse Granestrand i artikeln Utvisad? Glöm det! (Fokus, 5 november). Han skriver:

”I augusti 2017 klassades till exempel bara två av trettiofyra provinser i Afghanistan som farliga. I trettiotvå provinser, inklusive huvudstaden Kabul, var det alltså möjligt att bosätta sig.”

I artikeln hänvisar Granestrand till Migrationsverkets rättsliga ställningstagande om säkerhetsläget i Afghanistan från augusti 2017 (SR 31/2017). Den som går igenom det 33-sidiga dokumentet möter dock ingen beskrivning av ett i huvudsak säkert land, utan läser i stället om eskalerande konfliktaktivitet och stridigheter. I två provinser, Helmand och Uruzgan, var våldet urskiljningslöst medan läget i övriga delar av landet beskrevs som inre väpnad konflikt där det kunde förekomma öppna strider. ”Säkerhetsläget i Afghanistan är fortsatt allvarligt. Striderna har under årets början varit intensiva i Kandahar, Nangarhar, Kunar och Ghazni.”

Migrationsverkets formuleringar är fjärran de Granestrand använder i sin artikel.

Om de två provinser där situationen beskrevs som lugnast, Pansjir och Bamiyan, skriver Migrationsverket: ”Våldet har där inte drabbat civilbefolkningen lika hårt som i andra provinser. Det får i dessa två provinser ändå anses råda andra svåra motsättningar.”

Lasse Granestrand kan inte ha läst det dokument han själv hänvisar till. Eller så vilseleder han avsiktligt Fokus läsare.

Thord Eriksson

Som sammanfattning av innehållet i Migrationsverkets rättsliga ställningstagande från 2017 var min formulering slarvig.

Migrationsverket beskriver där våldet som ”urskillningslöst” i två provinser och i de övriga 32 råder ”inre väpnad konflikt”.

Dock har myndigheten ända till i somras – i och med talibanernas maktövertagande – i sina rättsliga ställningstaganden år efter år pekat på att det funnits många områden i Afghanistan som varit så pass säkra att en utvisning varit möjlig att genomföra.

Verket har betonat att asylprövningen är individuell och att det finns särskilt utsatta grupper som inte kan utvisas, till exempel vissa kvinnor utan manligt beskydd eller en del personer tillhörande vissa minoritetsgrupper. Liksom vissa av dem som bedöms vara under 18 år.

Den som läser hela min text ser att den innehåller nyanser.

Den berättar om den statliga rapporten om medicinska åldersbedömningar som nyligen kom och som kritiserar dessa på en rad punkter.

Texten pekar också på en annan föga uppmärksammad statlig forskningsrapport som skarpt underkänner den svenska asylapparatens arbete med återvändande. I en intervju instämmer en tidigare expert inom Migrationsverket.

Min agenda, om jag har någon, är nyansering. Men det verkade inte fungera så bra den här gången.

Lasse Granestrand