»Ska vi svänga vänster nu?«

»En gemensam angelägenhet« är en ovanlig skrift. I alla fall för att vara ett betänkande från en statlig utredning. Visst händer det att sådana innehåller historiska tillbakablickar, ibland ända till medeltidens landslagar, men denna börjar med den moderna människans uppkomst för 300 000 år sedan. Jämlikhetskommissionen, som avlämnat betänkandet, har ambitionen att slutgiltigt svara på varför ojämlikhet uppkommer, hur den kan beskrivas och med vilka medel den ska bekämpas. Betänkandet är just nu ute på remiss hos 321 instanser, möjligen ett rekord.

Här hoppar vi över de första 299 960 åren och går direkt till betänkandets huvudslutsatser. De är att jämlikheten har minskat drastiskt i Sverige sedan 1980-talet och att det beror på politiska beslut, eller uteblivna sådana. Orsakerna är sänkta och mindre progressiva skatter, att ersättningsnivåerna i transfereringssystemen inte har följt med löneutvecklingen samt att »privatiseringar, outsourcing och andra marknadsbaserade eller marknadsliknande modeller« har tillämpats inom offentlig verksamhet.

Utredningen vidgår att den globala inkomstspridningen har minskat, men menar också att Sverige är del av en annan trend med vidgade inkomstklyftor inom de flesta länder. Utvecklingen här är dock mer dramatisk än på många andra håll, eftersom ojämlikheten i de nordiska länderna historiskt har varit lägre. Det faktum att vi fortfarande har mindre inkomstklyftor än de flesta andra länder, menar utredarna, är endast en följd av att välfärdsstatens institutioner skapar tröghet. De senaste decenniernas politik för en ökad ojämlikhet har alltså inte ännu fått fullt genomslag.

De ökande klyftorna har orsakats av fel politik. Därför är problemets lösning rätt politik. Utredningen föreslår ett omfattande program med generösare transfereringar (till exempel generösare sjukförsäkring och a-kassa), större offentlig sektor, höjda skatter samt hårdare statlig kontroll och styrning av samhällslivet. Inslagen av privata utförare inom offentlig verksamhet ska minska kraftigt och de som blir kvar ska styras hårdare. Etableringsfrihet för friskolor ersätts med behovsprövning. Vårdval avskaffas. Teknisk infrastruktur, såsom elförsörjning, elnät, laddinfrastruktur för elfordon och utveckling av telekommunikationer, ska helst drivas i statlig regi. Bostadspolitiken ska expandera kraftigt, med stora investeringssubventioner och en statlig allmännytta. Allt spelande över internet ska ske genom en statlig spelportal, som ska vara stängd på natten. Snart sagt varje samhällssektor berörs.

Utredningens direktiv var att föreslå åtgärder som utjämnar fördelningen av marknadsinkomster. Tanken var att förutsättningarna ska jämnas ut, men att utfallen ska tillåtas vara olika. Kommittén konstaterar dock att det inte räcker. Eftersom ditt utfall blir dina barns förutsättningar, så krävs även en långtgående utjämning av det ekonomiska utfallet. Utredarna frångår därför direktiven och lägger även förslag som går längre i utjämnande riktning, främst kraftigt förstärkta transfereringar.

Kommissionen misstror inte bara privata aktörer, utan även kommuner och regioner. Helst ska staten ansvara för och driva all offentlig verksamhet. Avsteg från huvudprincipen – att tillåta kommuner, regioner eller privata företag som utförare – ska bara göras efter noggrann utredning och om övertygande skäl talar för det.

Betänkandet har också en ovanligt tydlig ideologisk utgångpunkt. De nordiska välfärdsstaternas framgångar sägs ha byggt på en historisk kompromiss. Löntagarorganisationerna accepterade frihandel och strukturomvandling. I utbyte fick de starka socialförsäkringar och utbyggd offentlig sektor. De senaste fyrtio årens minskade fördelningsambitioner är därför ett brott mot det gamla samhällskontraktet, vilket förklarar missnöje och minskad tillit. De tankar som låg bakom den historiska kompromissen måste åter bli styrande, annars riskeras hela vår samhällsmodell.

Jämlikhetskommissionen lägger med betänkandet den ideologiska, politiska och empiriska grunden för ett omfattande politiskt program. Kommitténs ordförande, teknologie doktor Per Molander, framhåller särskilt att det vore bra om alla som deltar i samhällsdebatten kunde ta till sig faktamaterialet i utredningen, även om vi utifrån våra skilda värderingar sedan kan komma till olika politiska slutsatser. Denna lovvärda ambition faller dock på att utredningen bygger sina slutsatser på en grovt tesdriven analys.

Tydligast blir detta när sambandet mellan jämlikhet och ekonomisk tillväxt beskrivs. Risken för att exempelvis höjda skatter eller generösa transfereringssystem skulle kunna ha negativa effekter på tillväxten genom att incitamenten till arbete minskar, avfärdas helt. Tvärtom, menar utredarna att det finns robusta forskningsresultat som visar att tillväxten blir högre, ju högre inkomstandelen är för de lägsta inkomstskikten.

Detta omfattande forskningsfält avhandlas på knappt 6 av över 1 100 sidor och slutsatserna vilar tungt på några nyligen genomförda studier. Kommittén konstaterar att det är svårt att dra policyslutsatser från dessa resultat – men drar sedan ändå långtgående policyslutsatser.

En hörnsten i kommissionens bygge är en studie av en forskare verksam inom Internationella valutafonden (IMF), Era Dabla-Norris och medförfattare.Den finner att ökad jämlikhet ger ökad tillväxt, men har också kritiserats hårt i likhet med andra studier som kommer till liknande slutsatser. Kritikerna menar att belägg saknas för att det finns ett orsakssamband. Dessutom ifrågasätts om sambandet ser likadant ut för länder på olika inkomstnivåer. Forskare vid tyska Ifo Institut har, till exempel, dragit slutsatsen att det samband som Dabla-Norris finner bara gäller för låginkomstländer. För höginkomstländer gäller det omvända, det vill säga det etablerade sambandet som säger att det finns en avvägning mellan tillväxt och omfördelning; hög grad av omfördelning leder till lägre tillväxt.

Utredaren Per Molander kontaktade Dabla-Norris och bad att få tillgång till datamaterialet för att slå hål på invändningarna mot hennes studie. Detta var tydligen inte möjligt, men i ett mejl förklarar hon att hon och medförfattarna har gjort den analys som Molander efterfrågar, nämligen på höginkomstländer. Resultaten inte bara stod sig, utan blev ännu starkare, enligt Dabla-Norris. Baserat på denna uppgift i ett mejl – som alltså refererar till en statistisk analys som inte finns redovisad, baserad på ett datamaterial som utredningen inte fått tillgång till – avfärdas helt den kritik som funnits mot studien.

Även andra invändningar behandlas kort, översiktligt och utan att de tillåts inverka på slutsatserna i betänkandet. Hur påverkas resultaten av urvalet av länder? Vilken roll spelar kvardröjande konsekvenser av tidigare politiska system? Exempelvis har de tidigare kommunist­länderna, som hade låg inkomstspridning, hög tillväxt när ekonomierna liberaliserades. Är sambanden olika beroende på vad som förklarar inkomstskillnaderna? Är det, till exempel, tänkbart att resultaten skiljer sig mellan länder som har hög inkomstspridning som ett resultat av korruption och länder som har hög inkomstspridning som ett resultat av ett bra företagsklimat, där entreprenörer skapat växande och lönsamma företag och en stadigt växande kaka att fördela?

En kanske ännu viktigare fråga: Har olika åtgärder för ökad jämlikhet olika effekter på tillväxten? Två skattesänkningar kan tjäna som illustration – värn­skattens avskaffande och införandet av jobbskatteavdraget. Avskaffandet av värnskatten var, enligt finansdepartementets beräkningar, självfinansierande samtidigt som det ökade inkomstspridningen. Här fanns alltså en otvetydig motsättning mellan jämlikhet och ekonomisk tillväxt.

Effekterna av jobbskatteavdraget, som infördes 2007, är däremot mer komplicerade. Inkomstskatterna blev mer progressiva, eftersom skatten sänktes proportionellt mest i lägre inkomstsegment, vilket ökade jämlikheten. Fler kom i arbete, vilket också ökade jämlikheten. Fler i arbete plus ett ökat antal arbetade timmar för dem som redan hade jobb, ledde till ökad tillväxt, men skulle också kunna leda till minskad jämlikhet, beroende på hur lönen för dessa extra arbetade timmar fördelas mellan olika inkomstgrupper. Jobbskatteavdraget ökade samtidigt inkomstskillnaden mellan dem som arbetade och dem som levde på till exempel a-kassa eller sjukpenning, vilket även det ökade ojämlikheten. Som Finanspolitiska rådet visat, så är den samlade fördelningseffekten av avdraget svår att bedöma. Den beror på vilka antaganden som görs och vilka mått på inkomstfördelning som används.

Värnskatten är alltså ett klart exempel på när Jämlikhetskommissionens tes inte håller, utan där det finns en motsättning mellan jämlikhet och tillväxt. Jobbskatteavdraget kanske tvärtom stämmer med tesen, det vill säga att den bidrar till både tillväxt och jämnare inkomstfördelning.

Framför allt visar jobbskatteavdraget hur komplicerad analysen blir när olika effekter av ett politiskt beslut drar i skilda riktningar. Tillväxt och jämlikhet är grova aggregat. Att försöka beskriva ett generellt samband mellan dessa två, fördunklar mer än det förklarar. Den relevanta policyfrågan är hur ett visst politiskt förslag påverkar tillväxt och inkomstfördelning. För att svara på den frågan krävs en omsorgsfull analys där alla konsekvenser belyses, inte en mejlkonversation med en forskare vars resultat stödjer den tes man vill driva.

Även i analysen av inkomstfördelningens utveckling gör Jämlikhetskommissionen en tydligt vinklad analys. Varför, till exempel, studera utvecklingen från just 1980? Sverige har fortfarande en jämnare inkomstfördelning nu än såväl 1970, 1960 som 1950. Inte heller i en jämförelse med 2010 har ojämlikheten växt.

Jämlikhetskommissionen ignorerar ock­så den viktigaste delen av inkomstutjämningen i Sverige – tillgången till subventionerade välfärdstjänster. Oavsett inkomst har vi samma tillgång till sjukvård, skola, äldrevård, barnomsorg och en lång rad andra tjänster, gratis eller kraftigt subventionerat. Om värdet av dessa tjänster läggs till människors monetära inkomster, så mer än fördubblas inkomsten för en genomsnittlig låginkomsttagare. Även höginkomsttagare drar nytta av välfärdstjänsterna, men som andel av inkomsten är värdet betydligt lägre, omkring 10 procent.

Att beakta värdet av välfärdstjänster har särskilt stor betydelse för så kallad relativ fattigdom, där det vanligaste måt­tet räknar hur stor andel av befolkningen som har en inkomst under 60 procent av medianinkomsten. Relativ fattigdom bland ensamstående föräldrar minskar då med mer än hälften. För ålderspensionärer försvinner den nästan helt.

Även förslagsdelen av utredningen är ovanlig, inte bara genom antalet »förslag, rekommendationer och bedömningar« som presenteras, 156 stycken. Variationen är också ovanligt stor. Förslagen spänner över snart sagt varje politiskt område, från kulturpolitik till det finanspolitiska ramverket. Konkretionsgraden går från örnperspektiv – »återställd offentlig social försäkring« – ner till vattenödle­horisont – förslag om hur den kommande strategin för alkohol, narkotika, dopning och tobak (ANDT) ska utformas och vilka varningstexter som ska finnas på vinbuteljer.

Bara ett fåtal av förslagen har formulerats som författningsförslag. I stället beskrivs en övergripande inriktning. Jämlikhetskommittén kan beskrivas som en metautredning, som beskriver ramarna för alla politikområden. Sannolikt kommer den att ge upphov till flera, mer detaljerade utredningar.

I delar påminner betänkandet mer om ett riktigt ambitiöst valmanifest. Vilket kanske inte är så konstigt. Även om utredningen fick sina direktiv av regeringen på vanligt vis i augusti 2018, så fattades beslutet att tillsätta kommissionen av Socialdemokraternas kongress året före. Som före detta statssekreterare i Alliansregeringen måste jag uttrycka min beundran över hur skickligt S använder det statliga utredningsväsendet för att producera partimaterial och samtidigt gräma mig över att vi i Alliansen inte var lika förslagna.

Jämlikhetskommissionens betänkande, och de idéer det speglar, kan mycket väl komma att ligga till grund för Socialdemokraternas politiska program under de kommande tio åren. Det verkar i alla fall vara ambitionen. Därför måste utredningen tas på stort allvar, både i de konkreta delarna och i de mer övergripande. Det vore illa om intentionerna bakom utredningen fick genomslag, eftersom de, med endast en liten överdrift, skulle innebära att fyrtio års reformpolitik rullades tillbaka.

Det finns skäl att påminna om varför 1980-talet innebar början på en lång reformperiod i svensk politik, driven av regeringar av både socialdemokratiskt och borgerligt märke. Den som inte var född då, eller har glömt hur det var, rekommenderas att läsa den tidigare socialdemokratiske finansministern Kjell-Olof Feldts memoarer Alla dessa dagar. Han beskriver den politik som Jämlikhetskommissionen drömmer sig tillbaka till på följande vis:

Ur jämlikhetssynpunkt var 1970-­talet i ett avseende en succé. Vinsterna sjönk, aktieförmögenheterna krympte (medan däremot fastighetshajarna tjänade grova pengar på inflationen och skattesystemet). Men det var inte bara kapitalisterna som blev fattigare – hela folket förlorade levnadsstandard när den ekonomiska tillväxten upphörde och vissa år till och med förbyttes i sin motsats. I själva verket var standardförlusten större än den som folk upplevde under den här perioden, eftersom inve­steringsnedgången, budgetunderskottet och utlandsskulderna fick betalas med ytterligare sänkningar av reallönerna under 1980-talet.

Det var inte omsorg om de rika, som gjorde att en socialdemokratisk regering avskaffade arvs- och gåvoskatten, utan insikten att den skadade företagande, att den blev orättvis eftersom de allra rikaste kunde komma runt den, och att den gav mycket lite till statskassan. Förmögenhetsskatten avskaffades visserligen av Alliansregeringen, men den tidigare socialdemokratiska regeringen hade i praktiken redan avskaffat den för stora grupper, inklusive de allra rikaste, av samma skäl; den skadade företagande och tillväxt och gav mycket lite till statskassan.

Den valfrihet inom vård och skola som nu tas för självklar, och som Jämlikhetskommissionen vill avskaffa, var inte självklar före 1990-talet. Även om det var en borgerlig regering som genomförde friskolereformen, så var det skolminister Göran Persson som först öppnade möjligheten för kommuner att ge bidrag till friskolor. Socialdemokraterna insåg att det monolitiska statliga välfärdsbygget behövde brytas upp. Bidragande var sådana saker som debatten om Drevdagens skola i Älvdalen, en skola som kommunen ville lägga ner, men som föräldrarna ville driva vidare.

Socialdemokraterna insåg också att de privata inslagen i offentlig verksamhet inte innebar den katastrof som partiet ibland ville ge sken av. Fotvårdschecken var det första valfrihetssystem som infördes i Sverige, av bland annat Nacka kommun och Stockholm stad. Pensionärer som hade rätt till kommunal fotvård fick i stället en check som kunde lösas in hos valfri privat fotvårdare. Socialdemokraterna framställde denna reform som slutet för all anständighet. De privata fotvårdarna skulle, enligt Socialdemokraterna, bokstavligen kasta ut pensionärerna i snön utan att hjälpa dem på med skorna efter genomförd behandling, drivna av sitt snöda vinstintresse. I efter­hand insåg nog även de mest nitiska partigängarna att de valt ett för högt tonläge.

Det kanske mest bekymmersamma med Jämlikhetskommissionens ansats är avfärdandet av varje behov av avvägning mellan ekonomisk utjämning och tillväxt. Arbetslinjen var inte en uppfinning av Alliansen. Snarare var den grunden för Socialdemokraterna och det svenska välfärdsbygget under huvuddelen av dessas historia. Regeringen Persson genomförde flera reformer för att stärka incitamenten till arbete. Inkomstskatten sänktes genom att avdrag infördes för den allmänna pensionsavgiften. Regeringen Persson började strama åt sjukförsäkringen, för att dämpa de kraftigt ökande kostnaderna. Skälet till att Alliansen vann valet 2006 var inte skilda åsikter om huruvida arbetslinjen behövdes, utan att Alliansen övertygade väljarna om att Socialdemokraterna hade misslyckats med att följa den.

Jämlikhetskommissionen kastar i praktiken arbetslinjen överbord. Eftersom det inte finns någon avvägning mellan ekonomisk utjämning och tillväxt, krävs ingen återhållsamhet inom transfereringssystemen. En princip föreslås där arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen ska ge 80 procent av inkomsten till 80 procent av arbetstagarna och regeringen ska tvingas motivera avsteg i budgetpropositionen. Även i övrigt föreslås en massiv utbyggnad av transfereringar och ökade statliga utgifter. Statens budgetramverk, som till betydande del utformades av samme Per Molander som lett Jämlikhetskommissionen, ska luckras upp.

Samtidigt har betänkandet åtminstone en stor förtjänst. Per Molander är en upplysningsman, och det präglar utredningens ansats. Den utgår ifrån att vi kan beskriva världen och problem utifrån sakliga analyser och formulera falsifierbara hypoteser. Referenslistan är nästan 100 sidor lång. På utredningens 1 150 sidor förekommer begreppet »genus« åtta gånger, varav fyra i referenslistan. Samtliga är begripliga och väl motiverade. Postmodernistiska begrepp som »rasifiering«, »normkritik« och »heteronormativitet« lyser med barmhärtig frånvaro.

Även om beskrivningen av den ekonomiska utvecklingen, som ovan anförts, är tendentiös, så finns också stora delar som utgör ett gediget kunskapsunderlag. Även invandringsfrågan behandlas med föredömlig stringens och frånvaro av skygglappar. Kommittén konstaterar att utvecklingen under de senaste decennierna avviker från tidigare mönster genom att fler människor, på kort tid kommit till Sverige än någonsin tidigare. Den beskriver också hur invandringen under senare år varit en tung belastning på de offentliga finanserna, eftersom en stor andel av de utrikes födda, framför allt de nyanlända, saknar »de kvalifikationer och färdigheter som behövs på svensk arbetsmarknad«.

Det är klent med förslag som svarar upp mot utredningens analys i denna del – de enda konkreta är att återinföra behovsprövning vid arbetskraftsinvandring och att avskaffa ebo-lagen. Det är dock, vad jag vet, första gången som en statlig utredning på allvar analyserar konsekvenserna av de senare decenniernas stora invandring.

Grundansatsen är också utvecklingspositiv. Tillväxt är bra och nödvändig. Jag menar att de förslag utredningen lägger fram leder till lägre tillväxt, men Jämlikhetskommissionens betänkande inbjuder till en seriös debatt om i vilken utsträckning Per Molander tolkar forskningsresultaten rätt, eller om den kritik jag framfört är riktig.

Det vore bättre om Socialdemokraterna kunde återvända till den reformpolitik som bär Kjell-Olof Feldts och Göran Perssons signum, men det näst bästa är ändå att argumentationen förs utifrån forskningsresultat och empiriska undersökningar.