När är the bottom nådd?

Priset för en euro snuddar nu vid 12 kronor och dollarn handlas över 11 kronor. Den svenska kronan har aldrig tidigare varit så lågt värderad och växelkursen börjar bli ett allt större ekonomiskt bekymmer. Det gäller för oss svenskar i gemen, men även för Riksbanken.  

Just nu är den svaga kronan den starkaste inflationsdrivande kraften i ekonomin och huvudförklaringen till att vår inflation ligger klart högre än i omvärlden. Sedan hösten 2021, när prisökningarna på energi och annat började ta fart, har kronan tappat nästan 20 procent mot euron och närmare 25 procent mot dollarn.  

Samtidigt är den negativa svenska inflationsavvikelsen inte helt lätt att förstå. För när elpriserna drog iväg efter Rysslands överfall på Ukraina, så hade Sverige en klar fördel gentemot många grannländer genom att vi var och är nettoexportör av el, med låga produktionskostnader och begränsad fossilanvändning.  

Den förda svenska finanspolitiken har också varit stram – och därmed inflationsdämpande – relativt sett även under pandemin, och statens skuld är bland de lägsta i EU. Sverige hör också till ett tiotal länder i världen som har högsta kreditbetyg, AAA, på sin upplåning. Det är numera högre till och med än USA. De svenska löneökningarna har också varit återhållsamma, där värnandet om industrins konkurrenskraft och förankringen i Riksbankens inflationsmål har varit stabilt sedan slutet av nittiotalet. Till detta ska läggas ett stort löpande bytesbalansöverskott ända sedan kronan släpptes fri för drygt trettio år sedan. Enligt traditionell ekonomisk doktrin borde dessa faktorer över tid stärka växelkursen.  

Men i stället har kronkursen fladdrat och aldrig riktigt förmått återhämta tidigare tapp annat än tillfälligt. Kronan följer också ett mönster för små valutor som tenderar att ta stryk i orostider. Den senaste genomklappningen ägde rum under den globala finanskrisen åren 2008-2009.  

Fast nu är kronan än mer utsatt än den var då.  

Och det beror på att riskerna i andra delar av den svenska ekonomin har skruvats upp under de senaste decennierna. Hushållens skuldsättning har fått agera motor för den svenska ekonomin, vilket har möjliggjorts av Riksbankens lågräntepolitik. Bolånen har sedan slutet av nittiotalet vuxit i en takt som varit nästan tre gånger så hög som BNP-tillväxten. Och en liknande kredittillväxt har funnits i den kommersiella fastighetssektorn. Det har gjort att räntekänsligheten i ekonomin över tid har ökat kraftigt. 

Problemen för stora fastighetsbolag som SBB, Heimstaden och även magnaten Rutger Arnhults imperium har blivit uppenbara för utländska aktörer och investerare som följer Sverige och dessa har dragit öronen åt sig. Tillgångar som fastigheter, obligationer och aktier som är noterade i kronor har tappat sin attraktivitet för finansiella placerare samtidigt som svenska exportföretag avvaktar med att växla sina vinster utomlands till kronor. Detta har skapat en ond spiral av fallande krona och hög inflation vilket sätter Riksbanken i en rävsax.  

Den skulle behöva höja räntan mer än omvärlden för att stärka kronan och därmed dämpa inflationen. Samtidigt råder fortfarande osäkerhet om hur höga räntor den svenska ekonomin och inte minst bostadsmarknaden tål. Om Riksbanken tar i för mycket så kan det utlösa en krasch på bostadsmarknaden, vilket skulle kunna leda vidare till en finanskris och en djup lågkonjunktur.  

Hoppet står nu till att inflationen i såväl Sverige som internationellt faller snabbare under hösten och att fundamenta som ett stort bytesbalansöverskott, god konkurrenskraft och stabila statsfinanser kan få kronan att återhämta sig.

***

Läs även: Riksbankens dyra vattenskada

Läs även: Fastighetskrisen pressar kronan