Politikerna har blivit mer folkliga än folket självt

Fredag

Jag har aldrig varit en stor anhängare av öl, annat än i sjömansbiff. Kanske för att den alltid serveras alltför kall utanför England. Men mina egna preferenser är ovidkommande i vad som bara kan beskrivas som ett väsentligt steg i vår ständiga kamp för frihet: svenskens rätt att dricka öl till frukost, även på serveringslokal.

Det är fotbollen – lustigt nog en annan företeelse jag aldrig varit någon stor anhängare av – som ställt frågan på sin spets. Det spelas tydligen VM i år och det på andra sidan Atlanten, så matcherna börjar på småtimmarna och lär fortgå en bit in på morgonen. Hur ska entusiasterna klara av att underhålla sin entusiasm, utan öl? Reglerna för utskänkning måste revideras, och det kvickt.

Ändå är det något underligt med saken. För i ärlighetens namn verkar det inte vara entusiasterna som går i bräschen för sin rätt att dricka frukost. Det är i stället politiker, från Moderaterna via Socialdemokraterna till Miljöpartiet, som försöker överträffa varandra i uppmjukade regler för utskänkning. I Svenska Dagbladets rätt långa artikel finns faktiskt inte en enda fotbollsintresserad som kräver rätten att dricka morgonöl. Det är något av en prestation, med tanke på att journalister annars alltid frågar ”mannen på gatan” om vad han tycker om allt från iransk inrikespolitik till nyttan av en månbas. Den enda rimliga slutsatsen är att reportern inte funnit någon som brydde sig om saken. Inte ens utskänkningsställena verkar särskilt angelägna. I Stockholm har ”en handfull” ansökt om utökat serveringstillstånd. I Göteborg och Malmö har inga ansökningar kommit in.

Man kan kanske se det som ett utslag för hur långt populismen gått: politikerna har blivit mer folkliga än folket självt, åtminstone ett valår. Folket, å sin sida, blir alltmer fint i kanten. Frågan är om medborgare med så skralt intresse för sin egen frihet att börja dygnet med en starköl, är värda några friheter alls.

Antagligen inte. Det är tur för dem att vi fortfarande är några stycken som håller fast vid principerna, även när principerna helt oförtjänt gynnar frihetens fripassagerare.

Lördag

Det är en gåta hur svenska Coop lyckas gå med förlust år efter år, när varje Ica-handlare har minst ett par Lamborghinibilar i garaget, men det är också något att vara tacksam över.

Den senaste veckan har medierna varit fulla av förhoppningar om ungraren Viktor Orbáns slutliga nederlag i valet som hålls i morgon. Orbáns närmast totalitära inträngande i varje ungersk samhällssektor har med rätta beskrivits med påtagligt obehag. Desto märkligare att det svenska folkets framgångsrika bekämpning av den kooperativa hydran beskrivs med nostalgisk ånger, eller rent av ilsket klander. Så också i dagens artikel i DN.

Innan svenskarna till sist förmådde samla sig för att slå tillbaka kooperationen hade den hunnit rekrytera och varje månad avlöna 80 000 personer, som troget gick i dess sold och främjade dess maktambitioner. Snart sagt varje småstadscentrum hade skövlats för att ge plats åt Domuskolosser. KF dikterade den arkitektoniska normen i Sverige, genom sin modernistiska arkitektbyrå. Mängder av varor, från Cirkelkaffe till Gislavedsdäck, producerades av kooperationen och fyllde dess kassakistor. Det svenska kulturlivet kontrollerades och likriktades genom tidskriften VI – bara namnet avslöjar de allomfattande anspråken – som till slut nådde 40 procent av befolkningen. Svensken kunde inte tända en glödlampa, öppna en burk äppelmos, eller ens dö, utan att kooperationen var inblandad.

När kooperationen stod på topp framstod dess fortsatta och ökade dominans som ofrånkomlig. Men det svenska folket visade vad konsumentmakt kan göra med en tyrann, genom att välja andra snabbköp. Kooperationens enföretagsstat kastades på historiens sophög. Ica-handlarna kunde beställa sina sportbilar.

Låt oss för all del gratulera ungrarna, om de nu lyckas med något liknande i morgon. Men låt oss för den skull inte glömma vår egen frihetskamp.

Söndag

Jag undrar om det faktum att DN:s ledarsida för tredje dagen i rad läser lusen av vår statsminister beror på att Ulf Kristerssons brister är så mångfacetterade att de kräver flera separata artiklar, eller på att DN:s läsare annars skulle glömma hur usel Kristersson är från en dag till en annan. Om det senare gäller, beror det i så fall på att läsekretsen är en aning enfaldig, eller på att Kristerssons uselhet är så subtil att den kräver att DN avkodar den, för att den inte ska förväxlas med normalt beteende inom politiken?

Det ena utesluter inte nödvändigtvis det andra, förstås.

Måndag

För 20 år sedan, eller så, utbröt en bitter konflikt bland utlandssvenskarna i Rivieraklubben i Cagnes-sur-Mer. För en gångs skull gällde konflikten inte pengar, alkohol, golf eller bridge. Den gällde frågan om prästinnor, eller kvinnliga präster, som det heter i modernt språkbruk. Den tidigare kyrkoherden i Rivieraförsamlingen hade gått i pension och Svenska kyrkan, på sitt typiskt passivt-aggressiva sätt, skickade ned en kvinnlig ersättare. Klubbens medlemmar fann sig plötsligt ställda mot varandra i vad som i grund och botten var en teologisk fråga.

Det var en ganska uppmuntrande förbättring av verkshöjden i Rivieraklubben, åtminstone för en utomstående betraktare. På samma sätt är det uppfriskande att president Trump som omväxling valt att ta sig an en teologisk konflikt.

Jag har inte hunnit sätta mig in i alla detaljer än, men om jag förstår saken rätt har president Trump ifrågasatt om nuvarande påve verkligen är Kristus ställföreträdare på Jorden. Påven har svarat med att ifrågasätta om president Trump verkligen är Kristus, trots aktuella bildbevis. Jag har inte helt avskrivit misstanken att alltihop är iscensatt av Joel Halldorf, i hans idoga försök att övertyga oss om att allt som sker är kopplat till kyrkohistoria – det ämne som råkar vara hans egen specialitet – men låt oss för ett ögonblick anta att så inte är fallet.

Från amerikanskt håll görs nu anspelningar på Avignonpåvedömet, ett närmast omaskerat hot om att, med våld om så krävs, flytta Den heliga stolen till Baltimore, Reno, Orlando, eller någon annan lämplig och amerikansk plats. Det är en aning märkligt, eftersom vi redan har en amerikansk påve för första gången i historien. Kanske vill president Trump säkerställa att även framtida påvar är amerikanska, på samma sätt som den franske kungen Filip IV ville se till att de var fransmän. Eller så handlar det om att amerikaner numera oåterkalleligt har återfallit i stamkrig och att sittande påve måste kommer från fel stam.

Oavsett vilket: rent objektivt är det kanske inte en så dum idé. Det senaste kända tillfället då heliga texter överlämnades från Gud till mänskligheten var trots allt i den amerikanska delstaten New York när ängeln Moroni 1823 överräckte Mormons bok, skriven på ”reformerad egyptiska” på ett par guldplåtar. Det var beklagligt att Moroni tog tillbaka plåtarna efter att Joseph Smith kopierat dem, men å andra sidan skulle antagligen någon girig amerikan låtit smälta ned dem förr eller senare. Det finns i alla fall få goda argument varför Kristus ställföreträdare på jorden för all framtid ska husera just i Europa.

Det vore sammantaget en förlust för Rom att bli av med Vatikanen, men Roms förlust vore å andra sidan en stor vinst för Montgomery, Alabama, Carlsbad, New Mexico, eller någon annan liknande stad med begränsad egen attraktionskraft. Romarna är dessutom vana vid att hantera övergivna prestigebyggnader och finna nya användningsområden för dem. Petersplatsen kunde bli en utmärkt velodrom. Peterskyrkan en storslagen nattklubb, med barservering under Berninis baldakin. Saknas pengar är en av Roms främsta attraktioner dess ruiner. Att bara låta Vatikanen förfalla i egen takt är måhända en överdrivet romantisk, men inte alldeles oaptitlig, tanke.

Jag minns inte hur konflikten i Rivieraklubben till sist löstes, men min erfarenhet i fall av det här slaget är att behålla ett öppet sinne. Såväl Leo XIV som president Trump gör klokt i att lyssna till det rådet.

Tisdag

Jag har aldrig riktigt förstått om huvudsyftet med alla valkompasser – även denna tidning har en sådan – är att bekräfta den övertygelse som den testade redan har, eller att chockera densamma genom att avslöja att han eller hon i själva verket tycker något helt annat. Kanske är båda möjligheterna lockande, men i olika målgrupper.

När jag läser Expressen i dag slås jag av ett tredje möjligt syfte. En socialdemokrat intervjuas och talar klarspråk, i skydd av anonymitet. Det är, säger socialdemokraten, ”oerhört viktigt att Magda inte samlar ihop de där gökarna i ett lag. Hellre stå över en period till än att ta in högerextremisterna i Centern och knasbollarna i V och MP i en regering”. 

De flesta av oss förstår precis vad han menar. Vi kan rent av sympatisera med beskrivningarna av ”gökarna”. Men saken är den att detsamma skulle gälla om en anonym centerpartist kallade Socialdemokraterna ”fårskallar”, en anonym moderat kallade Liberalerna ”jubelidioter” eller en anonym sverigedemokrat kallade Kristdemokraterna ”sopprötter”. Partipolitiken lockar helt enkelt till sig de sämsta ibland oss och fram det sämsta i oss, oavsett parti.

Om de som engagerar sig i partier mot förmodan inte har grava karaktärsfel redan från början, utvecklar de snabbt sådana. De intellektuella, själsliga och moraliska bristerna tar sig olika uttryck i olika partier, som den anonyma socialdemokraten antyder, men det är en ovidkommande detalj. I botten ligger den ohälsosamma lusten att utöva makt över andra.

Risken med en valrörelse ur det här perspektivet, är därför att väljarna plötsligt inser vilka de har att göra med. Den rimliga slutsatsen om de skulle göra det är förstås att låta bli att rösta. Varför uppmuntra maktgalenskapen?

Det är för att avvärja det hotet mot politikerna, misstänker jag, som valkompasserna kommit till. De fungerar enligt samma princip som varje småbarnsförälder känner till: om du vill att ett barn ska ta på sig en tröja, fråga då inte barnet om det vill ta på sig en tröja, fråga i stället om det vill ta på sig en blå eller en röd tröja.

Bara en försumbar bråkdel av alla barn ser igenom det tricket. Detsamma, är jag rädd, gäller väljarna.

Onsdag

Oljekrisnämnden, som inrättades 1975, är en ”domstolsliknande förvaltningsmyndighet” som består av en ordförande och fyra ledamöter. Den har hittills aldrig behövt avgöra ett ärende. Kostnaden för det är blygsamma 14 000 kronor per år i arvode till ordförande och sekreterare, samt ”kostnader för fikat på det årliga mötet”, enligt en tio år gammal genomgång i Sveriges Radio.

Det är därför på sin plats att gratulera den nu 80-årige juristen Severin Blomstrand – ett ovanligt vackert namn – som i nämndens 51:a år och i egenskap av dess ordförande enligt rapporter kommit fram till att nämnden behöver samlas. I första hand för att informera sig, men med beredskap för att till sist ta sig an ett ärende. Allt, förstås, tack vare den iranska regimen och president Trump.

Det är något av en revansch. För bara ett år sedan föreslog Statskontoret obetänksamt nog att Oljekrisnämnden skulle läggas ned. Hur skulle Severin Blomstrand ha kunnat reda upp situationen åt oss om så hade skett? Enligt en aktuell artikel i Dagens Nyheter extraknäcker han dessutom i Lagrådet, som arbetar oförtröttligt för att underkänna regeringens lagförslag.

Jag undrar om det finns ytterligare kriser och katastrofer som vi kan lägga i Severin Blomstrands händer? Vi är många som skulle sova bättre i vetskap om att han vakar över oss.

Torsdag

Min grundläggande inställning är att alla fransyskor som vill ha svenskt medborgarskap bör få det. Det skulle kunna vitalisera kontakterna mellan könen i Sverige, kontakter som har stelnat påtagligt under det senaste decenniet. Det enda som oroar mig är om de fransyskor som kan tänka sig att bli svenskor tillhör en udda gallisk undergrupp som inte skiljer sig nämnvärt från våra inhemska kvinnor.

Historien om fransyskan Isabelle Letellier, klimataktivist och universitetslektor på avdelningen för förskollärarutbildning vid Stockholms universitet, skulle kunna tyda på det. Hon kunde inte föreställa sig att hon skulle gripas av polis när hon deltog i en aktion som gick ut att kasta rödfärg på privatflygsterminalen vid Bromma flygplats: ”Jag tänkte att jag har rätt att vara här och demonstrera”. Den sortens naivitet är något de flesta av oss förknippar med svenskar, snarare än med det betydligt mer sofistikerade franska folket. Att Letellier nu har fått avslag på sin ansökan om svenskt medborgarskap är med tanke på det kanske lika så gott, även om det förstås är tråkigt för henne.

Det som gör mig en aning osäker är att hon helt enkelt kan ha hamnat i dåligt sällskap. En av de andra aktivisterna, Björn Paxling, verkar vara ledare för aktionen. Han är ”numera aktivist på heltid” får vi veta: ”Jag är stolt över det jag gjorde där. Ge inte de andra kredd för det”, säger Paxling. Det framställs som ett chevalereskt sätt att ta på sig skulden i rätten, men är lätt att känna igen som den sortens skryt som svag självkänsla föder. Som för att bekräfta den saken får vi också, på minst två ställen, veta att Paxling inte bara är psykolog, utan ”disputerad psykolog”.

Om vi välkomnar fransyskor till vår nationella gemenskap, bara för att fösa dem i famnen på den sortens hävdelsetörstande pajasar, är det inte konstigt om de önskade effekterna uteblir. Kanske borde vi i stället dra in medborgarskapen för alla disputerade psykologer i landet. Låt Severin Blomstrand utreda saken.

***

Läs även: Johan Hakelius: Släpp plattityderna – gör dödskapitalismen till valfråga

Läs även: Johan Hakelius: Begränsa duschandet och rädda folkhälsan