Det finns ingen anledning att göra ungdomar nöjda
Politiker och medier tycks ha bestämt sig för att locka unga. Men nöjda ungdomar är lika falska som inställsamma katter.
Det här är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Fredag
Är det inte en aning orättvist att klandra liberalledaren Simona Mohamsson för att hon inte känner till de svenska grundlagarna? Hon är trots allt född 1994. Vid det laget hade den svenska skolan knappt kvar någon i den äldre lärarstam som envisades med att förmedla faktisk kunskap till eleverna, även om läroplanen förbjöd dem att göra det. Än mindre så när hon faktiskt började skolan.
Den rimliga frågan till en representant för Mohamssons generation är i stället vad de tycker om de svenska grundlagarna. Ingen annan generation är bättre rustad att forma åsikter utan att besväras av underliggande fakta. Det kallas ”kritiskt tänkande” i förarbeten och förordningar.
Jag hoppas att inte all valbevakning kommer att vara lika otidsenlig. Vi måste alla lära oss att sänka våra förväntningar om vi ska kunna njuta av valåret.
Lördag
Den högsta punkten i Skåne lär ligga i närheten av Magleröd på Söderåsen i Svalövs kommun. Med sina dryga 212 meter över havet är det kanske inte direkt en prestation att bestiga höjden, men å andra sidan slipper man antagligen stå i kö i högar av sopor och lik, som klättrarna på Mount Everest. Över 300 kroppar ska ligga utspridda i närheten av toppen. Alla fotografier från de senaste 20 åren visar, vid sidan av de oändliga köerna, tonvis av färgglada sopor mot glaciärisen. Nu överväger de nepalesiska myndigheterna att ställa hårdare krav på dem som får bestiga berget, för att komma till rätta med problemen.
Det är lätt att sympatisera med ambitionen, men är den inte en aning fantasilös, för att inte säga reaktionär?
Alla som besökt Venedig, Angkor Vat eller Machu Picchu i modern tid, önskar att de hade haft tillfälle att göra det i omodern tid. Till vilken attraktion man än tar sig är det, när man kommer fram, som att vandra genom varuhuset i Ullared, fast med aningen bättre utsikt, förutsatt att man lyfter blicken från folkmyllret. I väntan på nästa decimerande farsot finns inget att göra åt saken. Att drömma sig tillbaka till en tid när resenärerna var färre och bättre klädda tjänar ingenting till.
Det rimliga, givet omständigheterna, är att bejaka det som är oundvikligt. 73 år efter att Hillary blev först med att bestiga toppen av Mount Everest känner i stort sett alla någon som varit där. Det är för sent att göra prestationen exklusiv igen. Om den nepalesiska regeringen i stället byggde en bergbana till toppen och en vattenrutschkana för att snabbt och smidigt transportera klättrarnas kroppar – döda eller levande – ned till det nordindiska slättlandet, skulle de i stället för att begränsa antalet besök väsentligt kunna öka det. Inkomsterna skulle kunna mångdubblas, samtidigt som problemen med skräp och lik äntligen fick en lösning. Bestigandet av jordens högsta punkt kunde till sist göras till en övning i lekfull rationalitet, snarare än futil nostalgi.
Det kanske inte är en estetiskt svindlande tanke, men det är mer än 100 år sedan Max Weber berättade för oss att världen är avförtrollad. Det är hög tid att bita i det sura äpplet. Söderåsen finns ändå kvar, för dem som envisas med att vara drömmare.
Söndag
”Tårar”, läser jag i DN:s kulturbilaga, ”är faktiskt ett av få exkrementer som inte anses vara äckliga”. En slående formulering, men är den inte en aning udda?
I allmänt bruk, åtminstone de senaste 100 åren, används exkrement nästan uteslutande om de restprodukter som lämnar tarmen, såvitt jag vet. Medicinskt har begreppet möjligen en bredare betydelse, men när jag slår upp saken läser jag ”om de förbrukade ämnen som (gm därför avsedda organ) avföras ur människo- l. djurkroppen”. Räknas verkligen tårar dit? De rullar väl inte för att kroppens organ bestämt att de är ”förbrukade”? Men låt oss vara generösa: etymologiskt kanske resonemanget håller, för latinets excrementum betyder helt enkelt ”avsöndring” och en så allmän term kan väl även innefatta tårar.
Att det nu skrivits en bok om ”tårarnas filosofi”, bekräftar under alla omständigheter mina tidigare noteringar om att vi befinner oss i en gråtmild epok. Kanske är det den naturliga konsekvensen av att det i offentligheten under senare år blivit alltmer vanligt att ”känna” något om vad det vara månde och allt mindre vanligt att analytiskt resonera om tingens beskaffenhet. Vi är en bra bit inne i en ny romantik, men utan romantiken.
Det är väl också det som förklarar att varje ställningstagande numera är ”performativt”, det vill säga en signal om den egna identiteten, snarare än om något i sak. Termen användes senast flitigt om män som läser böcker offentligt, men passar lika bra i beskrivningen av centerledaren Elisabeth Thand Ringqvist, som intervjuas i Svenska Dagbladet i dag.
I en intervju i Kvartal tog hon performativt med sig entreprenören bakom de löjliga elsparkcyklarna Voi, som en vän. Han sade att Sverigedemokraterna i vissa avseenden har rätt. Därför tar Thand Ringqvist performativt avstånd från ”tech-bros” i Svenska Dagbladet (hur många av Centerpartiets traditionella väljare är bekanta med termen ”tech-bros”, undrar jag). I övrigt handlar intervjun mest om att Thand Ringqvist performativt bär rutiga skjortor.
I svunna tider skulle folk ha frågat ”ska man skratta eller gråta”? Numera vet vi vad som gäller.
Måndag
En tredjedel av svenskarna kan inte nämna en samtida svensk konstnär, läser jag. De som kan nämna någon nämner tv-kändisar, som Lars Lerin och Ernst Billgren.
Är poängen med undersökningen att skambelägga svenskarna, eller är det tvärtom att gratulera dem till att de inte slösar sin tid på de uppmärksamhetstörstande medelmåttor som utgör lejonparten av samtida konstnärer, här och utomlands?
Jag är osäker. Ett faktum är att inte ens kanonkommittén dristade sig till att fråga svenskarna om de kunde nämna några äldre konstnärer och exempel på deras verk. Vore inte det mer intressant, om man vill ta reda på hur kultiverade svenskarna är? Men kanske är det en fråga ingen egentligen vill ha svar på?
Pressen drar sig fortfarande inte för att påskina att de har svar på frågor av allehanda slag, men svaren säger ofta mer om hur felställda frågorna är än något annat. ”Så ska partierna göra unga väljare nöjda”, basunerar till exempel en morgontidning ut på förstasidan i dag. Men har någon hjälpligt vettig person någonsin ställt sig frågan ”hur ska jag göra de unga nöjda”? Det är svårt att tänka sig. En konstitutionell del av ungdomen är missnöje. Nöjda ungdomar är lika falska som inställsamma katter.
Det blir än värre när man slår upp artikeln i tidningen. Där möts man av rubriken: ”Så vill partierna hjälpa unga till bostad, kärlek och mer pengar”. Är det sant är det ett ovanligt omaskerat exempel på politisk maktgalenskap. Men vad värre är: är vi verkligen så illa ute att journalister på fullt allvar vill få unga väljare att tro att inte bara deras hem och inkomst, utan även deras erotiska liv, kan ordnas i vallokalen? Tror unga människor på det?
Det här borde vare ett ämne för samtidskonsten, lika uppskakande som van Eycks Korsfästelsen och Yttersta domen, eller Boschs målning av Kristus nedstigande i helvetet.
Tisdag
Ett glädjande besked i dagens tidning: Sverige är trots allt ett av världens bästa länder. Det är en professor i journalistik och en vd knuten till ”tjänstemannarörelsen” som bibringar oss de goda nyheterna i en debattartikel. Den baserar sig på 43 olika internationella jämförelser och i 23 av dessa är Sverige bland de fem bästa. I 34 är Sverige med på tio i topp.
Det är först när man läser vidare som ett visst mått av tvivel infinner sig. Sverige, visar det sig, ligger etta på ”Gender equality index” och ”Commitment to development index”. Artikelförfattarna applåderar, men jag kan inte låta bli att skruva på mig. Vi är alla för jämställdhet och utveckling inom rimliga gränser, men det betyder inte att vi är för den typ av personer som ogenerat svänger sig med termer av det slaget.
I nästa stycke menar skribenterna att det är ”varningstecken”, att Sverige tvärtom ”tappat kraftigt” i något som kallas ”Kids rights index”, ”Global peace index” och ”Climate change performance index”. Utan att detaljstudera vad de olika rangordningarna baserar sig på: nog börjar man ana ett mönster?
Den andra halvan av artikeln bekräftar misstankarna. Där upprepas den kända övertygelsen att fakta obönhörligen leder till vänsterliberal politik. Alla avvikelser från detta är utslag av bristande respekt för ”evidens” och ”analys”. Om ”människor är någorlunda välinformerade och har välgrundade uppfattningar” kommer de helt enkelt att dela de två författarnas ståndpunkter. Gör de det, ser de till att Sverige hamnar högt i de internationella jämförelserna. Om inte generar de oss inför hela världen och framtiden ser mörk ut.
Det är en elegant och säkert ärligt känd argumentation. Den enda frågan är om det verkligen är rimligt att lägga ned så mycket arbete på något som trots allt är rätt lätt att fastställa. Vore det inte enklare om de 43 olika rangordningarna smältes samman till en enda lista över ”världens finaste länder”, sammanställd av Bengt Westerberg?
Onsdag
Bara 17 000 personer dog av naturkatastrofer förra året, meddelar en belgisk organisation som kallar sig Cred och därför får antas ha det. Det är 40 000 färre än snittet under de senaste 20 åren.
Det här är knappast den sorts subversiva besked vi önskar oss, i ett läge då det råder bred vetenskaplig konsensus om att det borde utlysas ett globalt klimatnödläge för att mänskligheten inte ska gå under till följd av naturkatastrofer. Har inte FN någon särskild rapportör som kan se till att oansvariga nyheter av det här slaget stuvas undan? Vad är det annars för nytta med att vi betalar vår FN-avgift?
Vi kan alltid hoppas att förra årets bakåtsträvande statistik vänds till ett framstegsvänligt blodbad i år, men varför ta risken? Om vi bestämt oss för att aldrig blunda för sanningen, hur skrämmande den än är, måste vi vara beredda att tumma på sanningen, om den inte är skrämmande nog.
Torsdag
Man kan alltid lita på den moderna vetenskapen. Efter gårdagens oansvariga påståenden om att 40 000 färre dött i naturkatastrofer förra året har i dag en annan grupp forskare ryckt ut för att slå fast att 62 000 fler dog på grund av klimatförändringar bara i Europa 2024. Hur det förhöll sig förra året framgår ännu inte, men som av en slump hävdade forskare att nästan exakt lika många – 61 000 – européer dog på grund av klimatrelaterade värmeböljor 2022, så varför skulle 2025 vara annorlunda än 2022 och 2024?
Om inte det räcker för att sätta de belgiska avfällingarna i Cred och deras överslätande statistik på plats, hävdade andra forskare nyligen att runt 153 000 personer dör runt om i världen av värmeböljor, pådrivna av klimatförändringar, varje år. Och det är ändå konservativt i förhållande till några forskare som skrev i tidskriften Lancet i höstas. Enligt dessa ”ser vi miljoner onödiga dödsfall varje år på grund av att vi fördröjer vår anpassning till klimatförändringarna”. Det sker, menade de, ett värmerelaterat dödsfall varje minut. Det blir drygt 525 000 stycken.
Det borde räcka för att även ta död på de goda nyheterna. Om inte finns säkert fler och ännu värre uppskattningar att gräva fram för att ställa saken till rätta. För man kan alltid lita på den moderna vetenskapen.
***
