Ska ingen sätta ner foten mot niqabkvinnornas pråliga män?

Jag vet inte om den gamla debatten om slöjförbud kommer att vakna till liv i den här valrörelsen. Helt osannolikt är det förstås inte. Det finns gott om partier som behöver tända en efterbrännkammare, veckorna före valdagen. Men om vi nu ska dit och harva runt igen, låt oss åtminstone finna en ny vinkel.

I London – jag kom just därifrån – ser man alltid en försvarlig mängd svartskylda kvinnor, med bara en springa för ögonen. Det var de här kvinnorna Boris Johnson syftade på när han skrev i en kolumn att det var löjligt att folk tvingas gå runt och se ut som brevlådor. Det må ha varit rätt i sak, men det föll inte i god jord. Ibland lyckas niqabbärarna ändå hitta på något med sin uniform. Den här gången såg jag till exempel en kvinna som hade låtit brodera hela sin svarta svepning med stiliserade blommor. Det gav utstyrseln en märkligt romantisk biton. Lite Laura Ashley av Arabien.

Om sharia och fiqh verkligen släpper igenom den sortens utsmyckning vet jag inte. Vad som däremot är alldeles uppenbart är att även den strängaste sharialag har sina laissez-faire-områden. Manliga muslimers klädsel, till exempel.

I ett avseende liknade den blomsterprydda niqabbäraren alla sina oornamenterade medsystrar: hon ledsagades av ett par tre män – make och söner, kan man kanske anta – och de var från gymnastikskorna till kepsarna veritabla reklampelare för exklusiva västerländska modemärken. Profeten har uppenbarligen inget emot Louis Vuitton, Ralph Lauren eller Gucci, så länge statusmarkörerna hängs på fåfänga män, snarare än fåfänga kvinnor. Det är ett intressant faktum och så undantagslöst genomfört i niqabfamiljerna att flodvågen av varumärken nästan kan betraktas som manlig uniform.

Det finns flera aspekter av det här som vore värda att utreda. Till exempel – om ni ursäktar klarspråket – är inte det här en aning bögigt? Inget fel på bögighet, förstås. Det tycker åtminstone de flesta av oss här i västvärlden. I den muslimska världen är det, har jag förstått, lite annorlunda. Det är liksom paradox på paradox här.

Men tillbaka till slöjförbudet: om vi nu ska ta upp den här frågan igen är det här – mitt i den manliga fåfängan, inte i den kvinnliga underordningen – vi borde sätta in kilen. Det är trots allt något skevt med att slöjdiskussionen alltid kommer att handla om muslimska kvinnor, aldrig om deras män. De muslimska männen sitter bara tysta och låter kulturjournalister och populister slå ihjäl varandra, med lite uppbackning av någon nöjd slöjbärande konvertit från Flen.

Inte den här gången. Mitt förslag är detta: inget slöjförbud. Visst ska kvinnor få ha niqab om de trivs med det. Men en sak vi inte tror på är könsdiskriminerande lagstiftning. Det är här det behövs en reform.

I familjer där kvinnan bär niqab borde även männen omfattas av den flärdfrihet och dygd som nu förbehålls kvinnan. Niqabbärarens make och söner får förstås gärna fortsätta att klä sig i alla dessa dyrbara varumärken, men när de vistas i offentligheten är det inte mer än rätt att de täcker de statustunga lockelserna med omfångsrika, svarta, varumärkeslösa trenchcoatar och djupt sittande slokhattar.

Vill de fälla ned kragarna på sina rockar och visa en aning mer av ansiktet är väl det OK, förutsatt att de låter kvinnorna i familjen byta niqaben mot vanlig huvudduk. Propsar de tvärtom på full burka för mamma, måste de själva bära skidmask och goggles under slokhatten.

Jag är som sagt inte bäst lämpad att finna en sura att förankra den här reformen i, men jag är rätt säker på att det inte är svårt att hitta en. Det finns trots allt 114 suror och precis som Bibeln verkar Koranen vara en samarbetsvillig text för den fantasifulla.  

Jag kräver ingen ersättning av den partiledare som först gör idén till sin, men ett tack vore på sin plats.

***

Läs även: Johan Hakelius: Det finns ingen anledning att göra ungdomar nöjda

Läs även: Johan Hakelius: Valets dödsföraktande damer satsar allt på ett kort