Det stora högskoleprovet

Text:

Bild: Angelica Zander

De stod på farstutrappan. Den förra statsministern och center-ledaren Thorbjörn Fälldin räckte över sin doktorshatt och ring till Mittuniversitetets rektor Anders Söderholm, som med hatten i sin hand höll ett kort tal. Det var med sorg i hjärtat han tog tillbaka doktorsinsignierna men beslutet att lägga ner campus Härnösand var nödvändigt. Han lovade att lämna vidare hatten och ringen till utbildningsminister Jan Björklund. För trots allt, var nedläggningen en konsekvens av den nationellt förda högskolepolitiken.

– Det är lite bittert, att det man varit med och byggt upp plötsligt raseras, sa Fälldin där på trappan.

För som de flesta säger, utan Fälldin hade drömmen om ett universitet aldrig blivit verklig.

Det var under Fälldins regeringstid på sjuttiotalet som högskolan Sundsvall-Härnösand etablerades. Och det var han som under nittiotalet ledde arbetet med att de tre lärosätena i Östersund, Sundsvall och Härnösand skulle slå sig samman och bilda ett »Mittnorrlands universitet«, det som i dag är Mittuniversitetet. 2001 blev han utnämnd till hedersdoktor som tack för sin insats.

I februari i år, tolv år senare, bytte han i protest ut den svarta hatten mot en brun filthatt inför lokalpressen som hade samlats på Fälldins gård i Ramvik.

Tre dagar tidigare, den 18 februari, hade Mittuniversitetets styrelse beslutat att lägga ner campus Härnösand. Under de kommande åren ska lärarutbildningen, tillsammans med energiingenjörsutbildningen, beteendevetenskapsprogrammet och kurserna i humaniora flyttas över till Sundsvall. De 180 lärarna får följa med om de vill. Likaså de 5 000 studenterna.

Bakgrunden till beslutet var ett sparkrav som landade på rektor Anders Söderholms bord förra året. Regeringen hade bestämt att sänka Mittuniversitetets takbelopp – det vill säga den summa pengar varje lärosäte får använda sig av varje år – med 33 miljoner fram till 2016.

Mittuniversitetet är inte ensamt om att befinna sig under press, regeringen håller nu på att stöpa om hela Högskolesverige.

För det första drog regeringen förra året tillbaka de 10 000 tillfälliga studieplatser som man tillsatte under krisåren 2010-2011.

För det andra ska 534 miljoner kronor tas från lärosätena eftersom man infört avgifter för utomeuropeiska studenter, vilket betyder att skolorna inte längre får någon ersättning av staten för dessa studieplatser.

För det tredje gör man ytterligare en indragning på 440 miljoner för inaktiva studenter, det vill säga de som registrerat sig men inte tagit några poäng.

Den dryga miljarden ska högskolorna visserligen få tillbaka. Men inte i form av utbildningsplatser, i stället höjs ersättningen per student på utvalda utbildningar i syfte att höja kvaliteten.

Samtidigt har regeringen gjort en historiskt hög satsning på forskning. I år beslutade man att öka anslagen till nio miljarder fram till 2016.

Nedskärningen av platser, omfördelningen av resurser och storsatsningen på forskning har sina förklaringar, menar utbildningsminister Jan Björklund.

Eftersom antalet tjugoåringar minskar påtagligt de kommande åren, är det nödvändigt att minska antalet utbildningsplatser. Annars kommer många platser lämnas tomma.

Och utbildningsministern har knappast varit otydlig i sin retorik. Kvantiteten har fått för stort utrymme under alldeles för lång tid. Kvaliteten på utbildning måste höjas, och Sverige måste utveckla forskning i världsklass om »Sverige ska vinna Nobelpris och inte bara dela ut dem«, som utbildningsministern uttryckte det i valrörelsen 2010.

Problemet är bara att reformerna får konsekvenser för de mindre lärosätena. För ska man sammanfatta det hela kan man säga att de stora universiteten får en betydligt större del av kakan än de mindre högskolorna. De historiskt höga forskningsresurserna är koncentrerade, 90 procent av anslagen går till tio universitet. Dessutom leder omfördelningen av studieplatser till att de små lärosätena får mindre och mind-re pengar fram till 2016, medan de stora universiteten får alltmer.

Mittuniversitetets rektor Anders Söderholm säger att de nya universiteten och högskolorna måste vara mer på tårna nu än någonsin.

– Det finns en underliggande rörelse som går mot att omfördela resurserna till förmån för storstäderna och de äldre universiteten. Det finns ett systemskifte i undertexten till den politiska retoriken som inte riktigt har diskuterats.

Campus Härnösand. Ellen Frode och Linda Johansson läser beteendevetenskap vid campus Härnösand. Inför höstterminen 2016 läggs campuset ner helt och hållet och verksamheten flyttas till Sundsvall.

Ett annat lärosäte som ser med oro på framtiden är Högskolan Dalarna. Antalsmässigt har neddragningen av studieplatser varit som störst här. 2012 minskade antalet helårsstudenter med 934, eller 13 procent. Högskolan har därför sagt upp lärare och lagt ner en hel del program och kurser.

– Man får prioritera betydligt hårdare. Man vet att man lägger ner något som inte bara gör studenter ledsna, man kommer heller inte längre kunna möta upp det lokala behovet på arbetsmarknaden, säger skolans rektor Marita Hilliges.

Till exempel valde högskolan att lägga ner tandhygienistprogrammet, trots ett högt söktryck och en god arbetsmarknad. Problemet var att man bara kunde ta in ett visst antal studenter eftersom mängden praktikplatser i omgivningen var begränsad. När nedskärningarna aviserades insåg skolan att man inte hade råd att bedriva utbildningen längre. Att ha så få studenter i en utbildning var helt enkelt inte tillräckligt lönsamt.

– Vi är inne i en period där man ifrågasätter vår existens. Det är viktigt med en hög andel välutbildade över hela landet och vi ser med sorg att vi inte längre har utvecklingsmål för detta i Sverige

En gång i tiden såg det annorlunda ut.

Under sextiotalet byggdes högskolan ut betydligt och ett hundratal utbildningslinjer inrättades. Stockholms och Göteborgs högskolor blev universitet. Ett par år senare etablerades universitetsfilialer i Örebro, Växjö, Karlstad och Linköping för att ta hand om den kraftiga ökningen av studenter. 1965 inrättades ett universitet i Umeå, tio år senare ett i Linköping.

Till en början var det bara universiteten som fick forskningspengar. Men systemet luckrades upp och i mitten av nittiotalet beslutade regeringen att även de allra minsta högskolorna skulle få ta del av resurserna. Bara ett par år senare blev Karlstad, Växjö och Örebro uppgraderade till universitet.

Politikerna hade tydliga mål med sin högskolepolitik: alla skulle ha möjlighet att studera på högskolan och hela Sverige skulle leva. Tanken var att om det fanns högskolor över hela landet så skulle unga från studieovana hem i större utsträckning söka sig till högskolan. Satsningen gav just det önskade resultatet: från 1993 till 2004 ökade andelen nybörjare från arbetarhem från 18 till 24 procent. Det visade sig också att studenter med lågutbildade föräldrar främst sökte sig till mindre högskolor – dels för att en geografisk flytt är större för dessa studenter och dels för att det mentala steget inte känns lika långt.

Än har inga högskolor lagts ner. Men rädslan finns, berättar Git Claesson Pipping, förbundsdirektör på Sveriges universitetslärarförbund.

– När utbildningsministern går ut och säger att mindre högskolor kommer att få svårt att överleva, visar det att man inte har en ambition att de ska klara sig.

Hon förklarar att högskolorna oroar sig över att hamna i en ond spiral. När man får mindre resurser tvingas man lägga ner utbildningar och avskeda personal. Det leder i sin tur till sämre kvaliteten på utbildningen och ännu mindre resurser. Till slut kanske skolan måste läggas ner.

Ett alternativ för pressade högskolor är att slå sig samman, något som också uppmuntrats av regeringen som avsatt 95 miljoner till de lärosäten som väljer att gå ihop. Flera har valt den vägen. Linnéuniversitetet bildades genom att Högskolan i Kalmar gick samman med Växjö universitet 2010. Samma år blev Lärarhögskolan en del av Stockholms universitet. Och i år kommer Högskolan på Gotland att gå samman med Uppsala universitet.

I samma banor funderar nu Högskolan i Skövdes rektor, Sigbritt Karlsson. Inte för att hon vill utan för att det kan bli ett nödvändigt ont om skolan ska överleva i framtiden.

– Vi ska uppfylla samma kvalitetskrav som ett stort universitet men vi får betydligt mindre forskningsanslag och resurser. Dessutom finns en allmän uppfattning om att små högskolor skulle ha sämre utbildningskvalitet än stora universitet. Man jobbar i motvind.

Strax efter klockan tre strömmar ett dussin studenter ut från den gula tegelbyggnaden. De går sista året på förskolelärarutbildningen i Härnösand. Åldrarna varierar, två går med varsin barnvagn, en är höggravid.

29-åriga Maria Westin är uppvuxen på orten.

– Jag hade aldrig vidareutbildat mig om inte campus Härnösand funnits. Jag är ensamstående med två små barn, då fungerar det inte att pendla till Sundsvall.

I kommunhuset, tvärs över gatan, pratar man om nedläggningen av campuset som ett dråpslag mot Härnösand. Redan har flera arbetstillfällen försvunnit från orten, Försäkringskassan, Skatteverket, Åklagarmyndigheten och Kronofogden. Och nu universitetet – stadens stolthet.

– Ser du där, säger kommunstyrelsens ordförande Fred Nilsson, och pekar upp mot campuset på kullen. För 170 år sedan startades där en navigationsskola för sjökaptener. Samma år fick Härnösand en lärarutbildning. Vi har en lång tradition av utbildning och snart kommer allt vara borta.

Fakta | Urholkad högskolebudget

I fjol kom en rapport från Sveriges universitetslärarförbund, Sulf, som visade att statens ersättningar per student skulle behöva öka med mellan 20 och 40 procent, eller med sammanlagt nära sju miljarder kronor, för att nå upp till nivån som gällde när systemet infördes 1994. Det har fått flera negativa konsekvenser för kvaliteten, påpekar Ann Fritzell, författaren bakom rapporten. Mindre undervisningstid, större grupper och nedläggningar av kurser med för få deltagare.

De får minskat stöd

Nio högskolor får minskade så kallade takbelopp av staten fram till 2016, övriga får höjt anslag.

Mittuniversitetet

Blekinge tekniska högskola

Mälardalens högskola

Högskolan Dalarna

Högskolan i Gävle

Högskolan Kristianstad

Högskolan i Skövde

Högskolan Väst

Högskolan Jönköping

Läs mer: Därför ska du plugga här – stor enkät