Leif Silbersky, advokat

Text: Lisa Bergman

Loja Sommarsverige hejdade sig ett slag när hans röst brast mitt under sändningen. Sinnesrörelse i radioprogrammet »Sommar« brukar väcka uppmärksamhet och efteråt fick han mängder av e-post. Positiva och uppskattande, alla utom ett. Avsändaren grälade på honom, undrade hur han i hela fridens namn kan ställa upp och försvara samhällets avskum, och avslutade med ett ps: Om jag åker fast så vill jag att du ska försvara mig.

Leif Silbersky är Sveriges i särklass mest kände advokat. Hans talförhet är beryktad och han börjar prata innan han har satt sig vid bordet på Kungsholmens anrika hotell Amaranten där restaurangen är halvfull och stämningen stilla. Leif Silbersky berättar om Engla-rättegången, om Anders Eklund och om sitt sommarprogram. Hans berömmelse har flera förklaringar. Själv menar han att det beror på att han har förmågan att förklara komplicerade juridiska frågor på ett sätt som folk förstår, att han inte har något emot att ställa upp i media, att hans medverkan som både expertkommentator och programledare bidragit och att journalister numera vet att han alltid ställer upp för att ge svar eller kommentar.

– Jag är ju slängd i käften och tycker att det är skitkul när det fungerar – inte så kul när det inte gör det, säger han.

För tre dagar sedan fungerade det inte. Då blev det stora rubriker när den mördade Englas mamma störtade ut ur rättssalen för att Leif Silbersky ville citera Stig Dagermans »Att döda ett barn«. Det var ett misstag och han bad om ursäkt direkt, säger han innan servitrisen sticker emellan. Menyn har han inte hunnit öppna, men det är snabbt avklarat »fisk, tack – och vatten« och sedan är han i gång igen.

Aldrig tidigare har han varit så ifrågasatt som under processen mot Anders Eklund. Gång på gång fick han förklara att det är människan och inte brottet han försvarar. Juridiskt sett var det inte några problem, men mentalt var det enormt svårt eftersom allt han sade missförstods och misstolkades som en ursäkt för Eklunds brott. På frågan om vilken relation han fått till Anders Eklund kommer svaret blixtsnabbt.

– Ingen. Hade jag inte kunnat stänga av känslomässigt hade jag antagligen sparkat och spottat på honom. Jag hatar det han har gjort, men man måste skilja mellan sak och person. Ingen människa är så pestsmittad att han inte ska ha en advokat vid sin sida.
Leif Silbersky påstår att han urskillningslöst tar alla mål han blir tillfrågad om – i den mån han har tid – och säger att han slåss lika hårt för en snattare som för en dubbelmördare. Han är sin egen hårdaste kritiker och förklarar frankt att han har »enorma krav på mig själv och lägger ribban fruktansvärt högt«. Dock befattar han sig i regel inte med narkotikamål eftersom han avskyr all droghantering. Det är knappast rationellt när han tar allt annat, det medger han villigt, men förklarar att det beror på att han sällan gör ett bra jobb. Och det vill han göra.

Han växte upp i ett småborgerligt judiskt samhälle i Malmö och beskriver sig som en busunge som ibland fick stryk, »men det hade jag nog förtjänat«. Glad och dominant. Redan som liten försedd med talets gåva styrde han och ställde, och fick i regel sin vilja igenom. Han hade lätt för sig i skolan men tyckte att det var tråkigt att studera, läste in juristlinjen på halva tiden och kastade sig sedan in i advokatyrket. Efter bara ett par år på Henning Sjöströms firma engagerades de i ett av 1960-talets mest uppmärksammade fall där ett par Neurosedyn-drabbade familjer stämde läkemedelsföretaget Astra. När parterna förlikades var det hans första stora triumf i karriären. Fyrtio år och tusentals klienter senare säger han att det är det mål som påverkat honom allra mest rent personligt.

– Det var väldigt svårt eftersom det handlade om barn och jag är väldigt förtjust i barn, säger han.

Här blir han lite rörd. Det blir han ofta numera. Sedan cancern högg tag i både honom och hustrun i början av 1990-talet för att sedan släppa taget och skona dem, har han nära till tårar. Numera vet han också att jobbet inte är allt och han har lovat hustrun att gå ned till heltid när han fyller 75. Han erkänner att han försummade sina barn men nu kompenserar han saken med att umgås hängivet med sina sex barnbarn på helgerna – »dem missar jag inte«.

Leif Silbersky säger att hans självsäkerhet och tidvis arroganta attityd alltid har provocerat folk, men han ger knappast något stöddigt intryck. Snarare påminner han mer om ett oförställt och öppet barn än en klassisk stiff-upper-lip-advokat. Han är mitt uppe i ett förverkliga-mina-barndoms-drömmar-projekt. I helgen flög han ett flygplan för första gången. I en liten Cessna höll han själv i spakarna över Stockholm – med ett barnbarn i sätet bakom, det var ju lördag – »en enorm känsla«. Han har också åkt helikopter och kanalbåt i Frankrike. Och nästa sommar är det dags att tillfredsställa nästa stora intresse genom att arbeta på en cirkus. Han kan visserligen jonglera med tre bollar men ska nog arbeta mer med rekvisita – kratta manegen och sådant.

»Nu måste jag gå«, säger han plötsligt och reser sig.

– Jag brukar säga att jag har lika många arbetsgivare som klienter – det tar sin tid, säger han vänligt och är borta i vimlet utanför Rådhuset.