Ansvaret för Putin faller tungt på ryssarna själva

Väst har ett ansvar för att hantera Vladimir Putin. Men ytterst är ryssarna själva ansvariga för sin ledare. Kan vi räkna med att de tar det ansvaret?

Har man ansvar för sina härskare, även om de aldrig frågar om lov? Invånarna i Weimar föstes samman och tvingades vandra genom Buchenwalds fasor efter att de allierade fritagit dödslägret. De var vanliga tyskar, invånare i Goethes och Schillers upplysningsstad. Något egentligt val hade tyskarna inte erbjudits sedan våren 1933, då nazisterna fått knappt 44 procent av rösterna, till stor del på grund av hot och påtryckningar. Omröstningarna 1936 och 1938 var riggade spektakel, där det enda valet egentligen var att säga ja till Hitler. I valet hösten 1932 hade nazisterna gått bakåt.

Man kan med andra ord anta att en hyfsad del av tyskarna inte var nazister. Det var knappast en majoritet som skulle ha ställt upp bakom det som försiggick i koncentrationslägren, om de hade känt sig tvingade att ta ställning till det.

Men det var just det. Tyskarna — och här kan man kosta på sig att generalisera lite — ville inte ta ställning. De var rädda för repressalier från den totalitära staten och dess råskinn. När kriget väl brutit ut kom frågan om patriotism in i bilden. Och det var förstås obehagligt att ens tänka på vad som faktiskt pågick. Enklare att inte veta och anstränga sig för att inte se.

Det var därför de allierade tvingade Weimarborna att möta det som skett på deras tröskel, men som de hade valt att inte se. De hade ett ansvar för det som hade skett, eftersom de hade spelat med. De hade inte satt sig upp mot sina härskare.

Nu är det ryssarna det gäller. Väst har ingen lust att gå i direkt strid med Vladimir Putin, för det vore ett tredje världskrig, så hoppet står till en ny rysk revolution, eller åtminstone en statskupp. Ryssarna ska själva lösa det ryska problemet, genom att ta ansvar för sin härskare. Väst försöker motivera ryssarna, genom att dra in hamburgarna och TV-serierna, kasta ut dem från sportarenorna, operahusen och melodifestivalen.

Vi är visserligen bara i början av något som antagligen blir långvarigt, men hittills har effekten i stort sett uteblivit. Det sker en ”brain-drain” från Ryssland. Välutbildade ryssar i övre medelklass som inte gillar Putin flyr landet. Deras slutsats är uppenbarligen att det är bättre att fly än att illa fäkta. Västmedia rapporterar om varje mindre demonstration i Ryssland och visst är det modigt och beundransvärt att några ryssar är villiga att utsätta sig för faran, men det är ynkliga protester om man hoppas på en revolution.

Någon enstaka oligark har anmält en avvikande åsikt, men de är undantag. En ryss med uppdrag i Världsbanken har hoppat av i protest mot invasionen, men han är ensam. Opinionsundersökningar – notoriskt opålitliga, men ändå – tyder på att ungefär 70 procent av ryssarna backar upp Putin. Ryssar i Ukraina vittnar om att släktingar i Ryssland – fäder, syskon, mödrar – fnyser åt dem och anklagar dem för att ljuga när de ringer, eller skickar bilder på vad som faktiskt sker i Ukraina. Sanktionerna, menar en del Rysslandskännare, kommer att få ryssar som vill ha förändring att lämna landet och stärka ryssar som är kvar i övertygelsen att Väst är ett hot, drivet av russofobi.

Väst sätter sitt hopp till att ryssarna ska lösa Rysslandsfrågan och det är egentligen det enda alternativ som står till buds. En fullskalig invasion av kärnvapenmakten Ryssland, som den som till slut tog död på Nazityskland, är otänkbar. Men sanningen är ändå att ryssarna inte ger oss särskilt mycket att hoppas på.

Visst har Väst ett ansvar för hur vi hanterar Putin. Men ryssarna har också ett ansvar för sin aggressiva härskare, trots att han inte frågat dem om lov.

Kan vi räkna med att de tar det? Nej.

***

Prenumerera på Fokus här – i brevlådan eller enbart digitalt.

Text: Johan Hakelius

Toppbild: TT