Ett samtal för mycket

Text: Johan Hakelius

Toppbild: TT

Toppbild: TT

Inget är egentligen särskilt oklart vad gäller socialförsäkringsminister Annika Strandhälls hantering av Försäkringskassans förra generaldirektör Ann-Marie Begler. Begler fick sparken av Strandhäll, eftersom det var en politisk belastning för Socialdemokraterna att Försäkringskassan tog uppgiften att minska sjuktalen på allvar. I vad mån det hela slutade som det gjorde på grund av osmidighet och bristande fingerfärdighet från ett eller båda hållen kan diskuteras, antagligen i oändlighet. Men vad som faktiskt skedde vet vi redan.

Det som nu utspelar sig, främst i Konstitutionsutskottet, handlar därför snarare om något annat. Nämligen om Strandhäll lyckas blanda bort korten i tillräcklig utsträckning för att slippa ta något egentligt ansvar för det hon gjort. Det är, som ofta i KU, en fråga om det som uppenbarligen är sant också ska bli officiell sanning, eller om lögnen är mer politiskt aptitlig.

Strandhälls chanser ser just nu inget vidare ut. När en politiker vill frigöra sig från sanningen handlar det nästan alltid om att de som vet vad som faktiskt skett håller truten. Det gör de ofta, eftersom inblandade i ärenden av detta slag med få undantag är i beroendeställning av de politiker som synas. Det kan bli dyrt att vara alltför uppriktig. Men i fallet Begler/Strandhäll har det inte riktigt fungerat som tänkt.

En tidigare rättschef och en tidigare generaldirektör för Försäkringskassan har skrivit direkt till KU och i praktiken anklagat Strandhäll för att ljuga. En internrevisor på myndigheten har gjort detsamma. Det finns egentligen ingen inblandad, förutom Strandhäll och hennes närmaste, som backar upp den historia hon försöker sälja i KU.

Så vad sker nu? Det är inte första gången någon ljuger inför KU, men det blir svårt att ignorera, när lögnen avslöjas så grundligt. Om KU inte ska förlora sitt anseende och sin trovärdighet krävs en rejäl reaktion. Men hur det än går med Annika Strandhäll och, i förlängningen, med Ann-Marie Begler, finns en större fråga att hantera.

KG Scherman, länge generaldirektör på Riksförsäkringsverket och en av Sveriges främsta kännare av statsförvaltningen, skrev om saken i Dagens Nyheter för snart tre veckor sedan. Resonemanget om det som skett på Försäkringskassan, menar Scherman, har i en viktig aspekt varit missvisande. Det har beskrivits som att statsrådet är generaldirektörens chef, ungefär som en koncernchef styr över dotterbolag. Det här är helt enkelt fel, skriver Scherman:

”En myndighet ska agera självständigt, tolka lagar, regleringsbrev och andra regeringsbeslut på eget ansvar. Ytterst är det myndighetens chef, generaldirektören, som svarar för att detta sker på ett korrekt sätt. Vederbörande tillsätts av och ansvarar inför regeringen, inte inför enskilda statsråd. Och regeringen ska ge uttryck för sin vilja i beslut, inte i enskilda, mer eller mindre hemliga samtal.”

Inte minst den sista meningen är värd att lägga på minnet. ”Generaldirektörer”, skriver Scherman, ”ska inte, de får inte ens, rätta sig efter ’samtal med departementet’. De ska tolka regleringsbrev under eget ansvar.”

Efter att ha läst KG Scherman måste man undra om Strandhälls och regeringens problem är större än det till en början verkar vara. Det handlar kanske inte bara om att strunta i regler och ordningar för att vinna politiska fördelar. Det handlar kanske om att man inte ens är riktigt bekant med vilka regler och ordningar som gäller, eller åtminstone ska gälla, i relationerna mellan politiker och myndighetschefer.

När KU är färdig med sin hantering av just detta fall vore det en bra idé att ägna lite tid att klargöra hur statsförvaltningen bör fungera. Det vore bra om ministrar i framtiden är en aning mindre sugna på att hålla ”informella samtal” till höger och vänster. Och det vore bra om den här generationen politiker inte slängde svensk förvaltningstradition överbord, utan att ens begripa vad de gör.

 

Text: Johan Hakelius

Toppbild: TT