Vi blir en del av kriget – vare sig vi vill eller ej

Vi hanterar snarare vår ångest än verkligheten, om vi tror att det finns klara gränser för att gå med i kriget.

Det är förstås en illusion att vi har makt över när vi går i krig. Själva kriget är redan i full gång: Europas till ytan största stat har invaderat Europas till ytan näst största stat. Bara en djupt humorlös person kan kalla något sådant för en ”speciell militär operation”. Det här är en gigantisk krigsinsats, inte bara med relativt fredliga europeiska efterkrigsmått mätt. Europa är på väg att bli skådeplats för det mest omfattande aktiva kriget i världen, även om krigshandlingarna inte skulle överskrida Ukrainas gränser.

Saken är bara den att de redan gjort det, med alla rimliga mått mätt.

På något märkligt sätt tog det flera dagar och ett antal omfattande sanktionsbeslut innan frågan dök upp: Vad ska man egentligen kalla sanktioner av det här slaget? Mer precist, varför verkar så många ta det för givet att de inte är krigshandlingar, även om de skulle kunna leda till total kollaps för den ryska ekonomin? Och varför verkade övertygelsen så stark om att detsamma gäller försändelser med pansarskott, robotar och andra vapen, så länge de handhas av ukrainare? Och på vad vilar övertygelsen om att den absoluta gränsen för vad som är att kliva in i kriget går vid en flygförbudszon?

Visst, det går att argumentera för alla möjliga gränser och trösklar. Det är just det som är problemet. Det betyder att det inte finns någon självklar gräns eller tröskel, som skiljer krigförande från icke krigförande, undantaget en uttrycklig krigsförklaring. Vi är med i kriget när de som startat kriget bestämmer sig för det, oavsett vad vi tänkt oss.

Det är obehagligt när Putin säger att de ekonomiska sanktionerna mot hans angriparstat är att likna vid en krigsförklaring. Obehaget består dels i att Putin, återigen, eskalerar situationen, dels i att han för en gångs skull kan argumentera trovärdigt för sin sak. Hur kan någon hävda att det är självklart att ett systematiskt försök att slå ut ett helt lands ekonomi inte är en krigshandling?

Poängen är inte att Ryssland borde ha fått slippa sanktioner och ostraffat kunnat rulla in i Ukraina. Något sådant hade varit skamligt. Inte heller att det är fel att hjälpa Ukraina med vapen för att försvara sig. Det vore tvärtom fel att inte göra det. Poängen är att Väst i mer än en vecka intalat sig att det finns en klar gräns mellan att gå in i kriget och att inte göra det. Att ingen eskalering sker från vår sida, så länge vi säger nej till en flygförbudszon och inte ställer upp med egna stridande förband.

Det är inte sant. Allra minst när man har att göra med en angripare som demonstrativt struntar i regler och konventioner.

I ett läge av det slag vi är inne i nu ger händelserna varandra. Det betyder att man plötsligt kan upptäcka att man redan gått med i kriget, utan att ha fattat beslut om det, eller ens märkt det. Risken är särskilt stor om man tar för givet att det finns trösklar och gränser som egentligen bara är fantasikonstruktioner. Det är här vi befinner oss: Det som styr resonemangen i Väst är en så stark ovilja att gå i krig att själva tanken på att göra det blir overklig, en absurd fantasiprodukt, trots att granater och ultimatum regnar mot vår dörr. Vi kan helt enkelt inte tänka oss att vi skulle kunna hamna i krig. Inte förrän vi står där.

Vladimir Putin har inga sådana problem. Han har aktivt valt kriget. Vi försöker slippa göra det, samtidigt som vi gör allt, utom att själva skjuta, för att se till att Putins aggression straffar sig. Moralen kräver en sak, rädslan en annan. Rättvisan sliter åt ett håll, besinningen åt det andra. Ansvarskänslan drar, liksom självbevarelsedriften, kanske åt båda håll, beroende på hur man ser det.

Vår lösning blir att delta i kriget, utan att göra det.

Håller det, beror det mer på tur än klartänkthet. Och Gotland behöver befästas.

***

Prenumerera på Fokus här – i brevlådan eller enbart digitalt.

Text: Johan Hakelius

Toppbild: TT