Nu hänger det på Liberalerna

Kvällen började med skuggor bakom Kristersson. Men nu ligger trycket på Liberalerna, ett parti som är pålitligt opålitligt.

Plötsligt började Anders Borg dyka upp. Han var alldeles säkert ombedd att rycka in som moderat inkastare under de sista timmarna. Men om man tänkte sig att Ulf Kristersson kanske skulle misslyckas och dessutom förlora andraplatsen till Sverigedemokraterna, var det svårt att gå förbi det uppenbara:

Fanns överhuvudtaget någon annan som skulle kunna ta över Moderaterna och rädda partiet från sönderfall i det läget?

Det skulle samtidigt vara det självklara och ändå osannolika valet. Borg blev bara motvilligt politiker, han såg sig själv som tjänsteman. Han har ägnat sig åt framgångsrika affärer, vilket är ett helt annat och bättre liv än slitgörat att vara partiledare. Det finns det gamla tjafset om vad som hände på en fest. Och Borg är trots allt intimt förknippad med Reinfeldtåren.

Å andra sidan: Borg har prestigelöst och kritisk recenserat de misstag som gjordes i den regering han var del av. Kopplingen bakåt till de ”nya Moderaterna” kunde rent av vara en tillgång. Framgång i affärer är väl trevligt, men det kan bli lite enahanda. När Borg väl lät sig övertalas att bli politiker hittade han snabbt ett eget sätt att vara det på, som uppskattades av väljarna. Och är inte den där festen både död och begraven?

Alltså: om Moderaterna under ett nästan omänskligt tryck snabbt måste omgruppera, kunde någon annan än Anders Borg ha en chans att lyckas med den rörelsen?

Men så gick kvällen och mandaten gled högerut. Allt tal om partiledarbyte, i vilket parti det än vara månde, stuvades undan.

Nu kommer allt att handla om de tidigare uträknade Liberalerna.

Ett massivt tryck kommer läggas på Liberalerna vänsterifrån, även om Magdalena Andersson mot förmodan skulle ta tillbaka de mandat hon förlorade under kvällens gång. Centerpartiet försökte redan tidigt på kvällen tala om för Liberalerna att det var läge att byta lag igen. Och inga kan som Liberalerna lägga tryck på sig själva. Alla Sveriges Bengt Westerbergare bara väntar på tillfället, nu när spärren väl är passerad, att sätta igång att överpröva och baktala den egna partiledningen igen. Det finns liberala kandidater som kandiderat men den klara programförklaringen att de inte gillar något samarbete med SD. En Kristerssonregering med ett mandats övervikt blir i praktiken den minst högerinriktade liberalens fånge.

Gissa om Socialdemokraterna stenhårt skulle utnyttja den saken.

Så det är måndag morgon och inget är klart än, vad gäller makten. Inte på kort sikt och än mindre på lite längre sikt. Det enda vi kan vara rätt säkra på är vilken politik vi kommer att få, för det här valet handlade inte om det. Nästan alla är i praktiken ense om nästan allt av vikt. Miljöpartiet är ett problem, men det går att runda och Socialdemokraterna behöver runda det, om de inte ska tappa det de vunnit i det här valet.

Men maktkampen fortsätter. Och det Johan Pehrson har fått utstå hittills är ingenting mot det som kommer.

***

Text: Johan Hakelius

Toppbild: Paul Wennerholm / TT