Valrörelsen 2022 – rafflande tråkig

Sällan har vi sett en valrörelse med så snabba och tydliga förflyttningar. Den blir inte spännande för den skull.

Förra veckan var det Anders Ygeman som kastade längtande blickar på de danska demoleringskulorna i förorterna. Den här veckan är det Magdalena själv som lättar hjärtat:

– En för stor migration och för svag integration har lett till parallellsamhällen där kriminella gäng har kunnat växa och bita sig fast, konstaterade statsministern när hon i går höll presskonferens om en ”nationell offensiv mot gängskjutningarna”.

Morgan Johansson var förstås där också. På yttersta dagen kommer han att stå vid sidan om Gud Fader och förklara varför det som sker är självklart och något han arbetat för hela tiden.

Men jag kommer ifrån ämnet.

Det vore oklädsamt bittert att gnälla över att verkligheten påverkar politiken och att ett allmänt val påminner politiker om att de behöver väljarnas förtroende. Det finns trots allt inget konstigt med det Magdalena Andersson säger. Vi vet alla att det är sant.

Inget konstigt, förutom att hon säger det.

När Stefan Löfven för ett år sedan plötsligt talade om att han tänkte avgå, verkade det en aning våghalsigt: bara ett år till valet. I efterhand verkar det som om Löfven var sitt partis räddare, lika mycket när han avgick som när han tillträdde. Ingen visste förstås för ett år sedan att Sverige skulle gå med i Nato. Att Löfvens avgång gjorde den omsvängningen möjlig var en ren bonus. Men även om vi tänker bort just den omvälvande förändringen är det som hänt med Socialdemokraterna det gångna året rätt enastående.

Kan ni ens tänka er Stefan Löfven hålla presskonferens och lika sverigedemokratiskt tydligt tala om ”för stor migration” som förklaringen till kriminella gäng?

Det är – och det här är bara ett av skälen – en enastående och häpnadsväckande valrörelse. Efter bara några månader med ordförande Magda har Socialdemokraterna ställt sig bakom just den politik och den retorik som är skälet till att Socialdemokraternas alla tre stödpartier vägrar att samarbeta med Sverigedemokraterna. Vi lär inte få det så spännande att Miljöpartiet åker ut, men när de åker in hamnar de långt bakom fiendens linjer, för Socialdemokraterna investerar nu kraftigt i det som brukade kallas ”högerpolitik” i migrations- och rättsfrågorna. Rent av ”brun politik”.

Det vore naivt att underskatta risken för att Socialdemokraterna vänder på en femöring igen efter valet, om så krävs för att behålla makten, men det blir i så fall dyrt. Riktigt så glömska är inte väljarna. Och de faktiska problemen finns trots allt där.

Och Centern sjunker långsamt, inbäddat i sina principer, sina miljarder och sina mätningar.

Hur populär Johan Pehrson är för tillfället kan sammanfattas med att till och med Jimmie Åkesson i sin partiledarintervju i morse gav honom ett erkännande, men Åkesson satte samtidigt fingret på något: ”Sedan är problemet att han har partikamrater…”

Partikamraterna har alltid varit liberala partiledares black om foten, ända sedan de alla var folkpartister, men just nu är det mer sant än någonsin. Och de vet det själva. Är det inte märkligt att vi inte ser en enda liberal, utom Pehrson, för tillfället? Är det någon som tror att den disciplinen kommer att hålla i sig, efter att partiet passerat spärren?

Man anar en slumrande vulkan här. Och det är fascinerande positioneringar som sker på den borgerliga sidan också. Vi är antagligen inte så långt ifrån att höra en moderatledare tala sig varm för en generös a-kassa, för något sådant måste Sverigedemokraterna få. Det kostar att vara med. Inflationen har även drabbat priset på makt.

Så hur känns det, som frågan lyder, mitt i denna valrörelse utan röda linjer och orubbliga löften? I denna kaosteoretiska strömvirvel av snabba och oväntade förändringar? I denna, objektivt sett, enastående och häpnadsväckande valrörelse?

En aning tråkigt. Som om pjäsen både saknar dramaturgi och begripligt manus. När vad som helst kan hända, betyder inget något alls. Någon kommer att vinna och någon kommer att förlora, men inte ens det betyder särskilt mycket, för i det här läget kan vinnaren räknas som förlorare.

Och tvärtom och vice versa. Om och om igen.

***

Text: Johan Hakelius

Toppbild: TT