Att se en gammal film är alltid ett vågspel
Så kan det vara med filmer som av någon anledning har gjort intryck vid en viss tidpunkt i livet: man upptäcker att man har förvandlats.
Västberlin kunde nog fortfarande göra sig så bra på film, tänkte jag en regnig söndagskväll. Det hade gått nästan fyrtio år sedan jag första gången såg Wim Wenders Himmel över Berlin. Jag var nyfiken på om det var vågspel att se den igen.
Så kan det vara med filmer som av någon anledning har gjort intryck vid en viss tidpunkt i livet: man upptäcker att man har förvandlats. Blivit blaserad inför det som en gång fick en hänförd. Det är inte alltid en upplivande upptäckt, av olika skäl. I det här fallet bedömde jag att risken fanns.
Kvartersbion vid Bergsundsstrand var fullsatt. Kanske var det bara mina yngre dagars fascination av 1980-talets Berlin som legat bakom min tidigare entusiasm för denna Guldpalmenvinnare från 1987, jag vet ju hur enkelspårig jag är, tänkte jag och åt mina popcorn långsamt medan jag omslöts av salongsmörkret.
Framför mig, i grått, uppenbarade sig den delade efterkrigsstaden under himlen. Liksom rösten från ängeln i grå kappa som från den sönderbombade Gedächtniskirche blickade ut och med mild stämma läste:
När barnet var barn, gick det med armarna svingandes, och ville att bäcken skulle vara en flod, floden en fors, och den här pölen havet.
De tyska ordens klang och rytm fick mig att höra och minnas min farmor. Hon var tyska och brukade sjunga vaggvisor på sitt vackra modersmål, för det barnbarn som gick med armarna svingande och ville följa Rönne å nedanför hennes och farfars hus ända ut till Skälderviken, det var jag.
Farmor visste väl något om ett barns behov av sådana stunder, anade jag långt senare. I en mecklenburgsk by en eftermiddag i augusti 1914 hade några skolkamrater rusat fram till henne och ropat att hon blivit faderlös. Pappa Eduard hade stupat, han var en enkel fiskearrendator vid en liten sjö i trakten, och hade några veckor tidigare fått order om att dra på sig uniformen och marschera med den tyska armén mot Frankrike. Den taktfasta förflyttningen gick via det neutrala Belgien. Att den tyska armén där genomförde massaker på civilbefolkningen som, fick vi senare lära oss av min far, liksom att det sannolikt var ett krigsbrott.
Men om det var den grupp som Eduard hade marscherat med fick vi aldrig veta. Han ligger begravd i Metz.
Farmor, äldst av hans två barn, tog sju år senare, när tiderna för det besegrade Tyskland började bli svåra, anställning som kassörska på en läderfabrik. Till samma fabriks kemiska avdelning anlände också en ung kemist från Simrishamn. När farmor i början 1960-talet sjöng sina vaggvisor för mig var kemisten min farfar.
Nu satt jag i mörkret och tittade på Himmel över Berlins två änglar Damiel (Bruno Ganz) och Cassiel (Otto Sandler) och började ana att jag skulle tycka lika mycket om dem som jag gjort 1988. De hade kommit till jorden före människorna, och var synbart slitna, men outtröttligt lyhörda och inkännande när de vakade över den delade stadens invånare, och lyssnade på vad de tänkte i en sorts psykologisk och andlig utforskning av vår civilisation.
Det var det stora greppet på saker och ting som man inte ser lika ofta på bio längre.
Ögonblicket när Damiel i sin tidigare skepnad som ängel blivit förälskad i den fantastiska trapetskonstnären Marion – spelad av fransyskan Solveig Dommartin – var en gastkramning. Skådespelerskan, hade jag läst, hade vägrat att låta en stuntkvinna utföra de vådliga numren och som en följd varit tvungen att lära sig cirkusakrobatik och alla sorters trapetsrörelser på mindre än åtta veckor inför filmen. Den fasa med vilken Damiel följer numret är inte spelad.
Det var bra, till skillnad från slutscenerna då Damiel steg ner bland de dödliga, blev en av dem och på köpet bytte sin askgrå slängkappa mot några gräsliga plagg och började betrakta tillvaron med ett rätt fånigt leende på läpparna.
Kraven på Ganz hade uppenbarligen varit lägre än de varit på Dommartin. Peter Falk, som spelar sig själv som kommissarie Columbo i filmen, verkade vägledas av egna höga krav på sig själv, han var bättre än jag mindes honom.
När Damiel som nybliven dödlig i slutscenerna stolpar in i den ruffiga lokal där Nick Cave och the Bad Seeds spelar är också Marion där. De finner varann medan Nick och bandet spelar From Here to Eternity.
Det var lätt att drabbas av känslan att verklighet och fiktion nu började glida in varandra. Jag tänkte på de tre gånger de senaste åren jag själv har sett Nick Cave, en av dem i Berlin, de andra i Köpenhamn respektive Göteborg, och att han en gång hade han sjungit From here to Eternity var inte märkligt, men det var något med att, medan han 1987 i varje ögonblick av de långa konsertscenerna i Himmel över Berlin stod helt stilla, medan han de gånger hag sett honom studsat fram och tillbaka över scenen som en trapetskonstnär.
Jag kom hem och googlade på Solveig Dommartin och såg att hon dog i en hjärtattack i Paris 2007, 45 år ung. Jag såg att Nick Cave nästa gång blir 69. Någon av dem måste ha blivit en ängel, men jag begrep inte vem.
Att se en gammal film var alltid ett vågspel, liksom allt annat.
