Att vägra ge är inte av ondo
Påståendet att man är fri från empati bara för att man inte röstar åt vänster är falskt. Hur snällt är det att cementera fast folk i offerskap?
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det är svårt att bara stå och se på när någon, som nyss haft en stroke, sakta och med stor möda kämpar med att få på sig strumpan. Den första instinkten är att snabbt böja sig ner och hjälpa till. Men om man kväver den reflexen och i stället står kvar och betraktar kampen, märker man att personen kommer att klara mer än man först trodde – och samtidigt bibehålla sin självständighet.
När jag kring millennieskiftet läste till arbetsterapeut fick vi lära oss att stå åt sidan och inte hjälpa patienten, utan låta dem klara sig själva. Jag fick träna mig på att inse att hjälp ofta kan vara stjälp. Att in i det längsta avvakta med hjälpen är att sätta tilltro till sina medmänniskor.
Människan är bekväm men utvecklas bara i motstånd. Motstånd aktiverar, lättja och passivitet deprimerar. Visst finns det gamla, sjuka och handikappade som inte har kraft och möjlighet att klara sig på egen hand, men de är mycket färre än vi tror. Slutar vi hjälpa de många blir det mer resurser över till de få.
Mindre än ett år till riksdagsvalet polariseras det offentliga samtalet. Vänstern påstår sig vara empatisk och god, och anklagar högern för att lida brist på just empati. Då tänker jag på hur arbetsterapeututbildningen lärde mig att lägga band på min hjälplusta.
Hårdraget är det vänster att kasta sig fram och vilja ställa till rätta utan en tanke på att det i längden kan leda till något dåligt. Höger är att låta människan försöka själv.
Vänstern passiviserar och omöjliggör utveckling, men man får känna sig god och hjälpsam. Högern hjälper inte till förrän det är absolut nödvändigt så att människan ska få utvecklas och känna stolthet över sig själv. Båda sidor utgår från empati men högern har en högre tilltro till människans inneboende förmågor och utvecklingspotential.
Självständighet är ordet som delar höger och vänster. Eat the rich är en slogan som pekar ut rikedom som problematiskt, men när Nooshi Dadgostar och Magdalena Andersson ondgör sig över de rika och vill beskatta dem ännu hårdare är det inte rikedomen i sig de föraktar, utan självständigheten som följer med en stabil ekonomi. Självständiga människor har inget behov av vänsterpolitik.
Tänk om du faktiskt gör skada genom din vilja att hjälpa? Benjamin Dousa kliar sig i huvudet när Sida inte kan svara på vart alla biståndsmiljarder tar vägen. Tänk om Sverige genom allt sitt bistånd har satt käppar i hjulen i stället för att låta utvecklingsländerna utvecklas av egen kraft? Självbilden av en moralisk stormakt har inte varit billig för Sverige, men allra dyrast har den varit för dem som har gjorts biståndsberoende.
År 2014 kom boken Please Stop Helping Us med undertiteln How Liberals Make It Harder for Blacks to Succeed, skriven av Jason L. Riley, en svart författare som leder i bevis att vänsterns kamp för de svarta, genom att kora dem till offer, bara har lett till tragik och ökad rasism. Tidigare i år kom Rileys The Affirmative Action Myth, om hur positiv särbehandling inte är ett dugg positiv.
Varje grupp som utses till att vara ”behövande” förlorar på sitt offerskap, vare sig dessa så kallade behövande är svarta, kvinnor, hbtq, flyktingar, arbetslösa eller liknande. När tröskeln sänks och motståndet minskar cementeras människor fast i sina offerroller och kommer inte vidare.
Att ha goda intentioner är inte samma sak som att vara god. Kommer man till insikt om att de goda intentionerna leder till något dåligt, men trots det fortsätter på sin inslagna väg, då är man rakt av ond.
När EU-migranter på 2010-talet alltmer frekvent började tigga i Sverige, uppförde sig majoriteten svenskar som en usel arbetsterapeut och halade i tid och otid fram plånboken. Vi tänkte att när vi hade delat med oss av våra rikedomar så skulle alla bli nöjda och åka hem, men plötsligt satt det tiggare utanför varenda butik, spridda från söder till norr. Deras pappmuggar tycktes sakna botten – ju mer vi gav desto mer vill de ha.
Snart visade det sig att det som länge avfärdats som illvilliga ryktena, stämde: tiggarna kördes runt och utnyttjades av kriminella ligor. Genom att lägga mynt i muggen upprätthöll vi ett slaveri. I dag ignorerar de flesta sin lokala tiggare, och tiggeriet har minskat betydligt. När vi vägrar att ge är det inte av illvilja.
Påståendet att man är fri från empati och solidaritet bara för att man inte röstar åt vänster är falskt. Det kan lika gärna förhålla sig precis tvärtom.
***
