De sjunkande förväntningarnas missnöje

Tage Erlander oroade sig för ”de stigande förväntningarnas missnöje”. I dag är det snarare sjunkande förväntningar som borde bekymra Socialdemokraterna.

På 1960-talet, när den dåvarande socialdemokratiske statsministern Tage Erlander talade om ”de stigande förväntningarnas missnöje”, befann sig Sverige i en ständigt uppåtgående välståndstrend. Vi hade snirklat oss förbi världskrigen tack vare vår spelade neutralitet, arbetslösheten var så låg att vi importerade arbetskraft från andra delar av Europa och industrin och ekonomin gick som på räls (vilket förr i tiden alltså var något att yvas över).

Att också nästa generation skulle få det bättre uppfattades som en självklarhet i en tid när det fanns reellt fog för såväl framstegsoptimism som framtidstro bortom den partipolitiska retoriken.

Den politiska oro som fanns bland socialdemokrater på Erlanders tid, för konsekvensen av att samhället visserligen blev bättre och rikare, men att människors omättliga önskan efter mer ändå genererade missnöje, byggde således på att människor de facto fick det bättre. Det är mer än vad man kan säga om dagens situation.

För även om Sverige, trots skattesänkningarna under alliansåren, fortsatt har ett av världens högsta skattetryck är det inte längre självklart att nästa generation kommer att få det bättre, eller ens att statens kärnfunktioner har förutsättningar att fungera på ett organiserat och effektivt vis.

Under det gångna året har svensken fått vänja sig vid köer till köer, brist på sådant som borde vara en självklarhet i ett välfärdsland, och kaos på område efter område; människor skjuts var och varannan dag på öppen gata, på skolgårdar och i närheten av tunnelbanestationer. De långa vårdköerna är konstanta, väntetiderna på akutmottagningarna motbjudande. El- och drivmedelspriserna skjuter i höjden, cementbristen skapar också den rubriker. Infrastrukturen är eftersatt vilket bland annat återkommande påverkar den tågtrafik som många drömmer om ska ersätta flyget. Inte ens ett pass går att få tag på utan halvårslånga köer, vad man nu ska med det till givet de kilometerlånga köer som väntar på Arlanda.

Dagens socialdemokrater behöver således inte oroa sig för de stigande förväntningarnas missnöje, snarare för vad som återstår i form av tillit för system och stat, när människors helt realistiska förväntningar kraschar mot verklighetens porösa yta.

I det läget finns två alternativ: antingen får man uppriktigt medge att politiken inte längre förmår leverera i paritet med människors (rättmätiga) förväntningar och därför kraftigt sänka skatterna så medborgarna får möjlighet att hitta alternativa lösningar, eller så får man ändra strategi och politik och bättre prioritera bland frågeställningarna för att säkerställa att kärnuppdraget uppfylls på ett tillfredsställande vis.

Efter åtta år med socialdemokratiska regeringar, av olika nyanser och med olika ledarskap, är det uppenbart att partiet har förlorat sin historiska förmåga att identifiera och åtgärda samhällsproblem. Det kan framöver komma att visa sig att missnöjda, avtrubbade väljare är värre än missnöjda, bortskämda väljare. De senare kan man resonera med, de förra har redan gett upp, accepterat sakernas tillstånd och slutat bry sig. Hur de senares skattemoral, solidaritet och tillit till politikens förmåga att reparera det som gått sönder påverkas kan man bara sia om. På valdagen vet vi.

***

Text:

Toppbild: TT