Dölj inte röran – stöket är demokrati

När tar stöket i politiken slut? Ska det ens ta slut? Thomas Gür och Markus Kallifatides tar sig an frågan.

I ett öppet och demokratiskt samhälle är det både en självklarhet och önskvärt att den stökighet som återfinns i samhället också avspeglar sig i partipolitiken. Ty ska den demokratiska politiken vara värd sitt salt, ska den också återspegla och företräda samhällets strömningar, dess utveckling, dess önskemål och behov, även när det är som stökigast.

Alla försök att skyla över röran och oron, i namn av påstådd stabilitet och förutsägbarhet, går inte bara emot den representativa demokratins idé och riskerar att urgröpa dess legitimitet. De leder också till ännu mer stök och oro, delvis för att man har sökt dölja existerande motsättningar i en förnekelse av den utveckling som har lett till dessa motsättningar. Delvis för att den urholkning av den demokratiska legitimiteten som sådana maskeringsförsök förorsakar, leder till ytterligare oro och stök.

Den som vill få belägg för detta hänvisas till de senaste tio åren av svensk politik med milstolpar som:

  • Migrationspolitiska överenskommelsen, MÖK, i mars 2011 mellan MP och regeringen Reinfeldts fyra allianspartier M, KD, L och C
  • Decemberöverenskommelsen, DÖK, från 2014, mellan regeringen Löfvens två koalitionspartier S och MP, och allianspartierna M, KD, L och C
  • Januariavtalet från 2019 med regeringen Löfvens koalitionspartier S och MP samt L och C, samt något slags hemligt hängavtal med V.

Samtliga avtal har förment handlat om att göra Sverige styrbart. Men redan på ytan har alla vetat att det handlat om att försöka hindra SD från att få politiskt inflytande – vilket man rejält misslyckats med i stöd i väljarkåren, i idéernas spridande och acceptans och slutligen, i reell makt över statsbudgeten.

Bortom ytan om att hålla en gemensam politisk motståndare borta från inflytande, har dessa överenskommelser varit återkommande uttryck för verklighetsförnekelse hos en mycket stor del av den svenska politiska eliten.

Ty framväxten av det parti, SD, vars inflytande man har velat förhindra, har varit en av många, och i det här fallet ett av de tydligare, manifestationerna av de senare decenniernas omfattande och grundläggande förändringar av Sverige i demografiskt, nationellt, etniskt, kulturellt, ekonomiskt och socialt hänseende.

Majoriteten av Sveriges etablerade politiska elit har å sin sida antingen förnekat dessa förändringar eller sökt presentera, eller snarare skönmåla, dem, som en välkommen, önskvärd och eftersträvansvärd utveckling. Uppenbarligen har en allt växande del av väljarkåren inte velat skriva under på den skildringen.

Det stök som man genom konstlade och verklighetsfrämmande avtal sökt lägga locket på, har i stället gjort sig gällande med råge. Betänk bara det fantasifulla målet att DÖK enligt sitt grunddokument skulle gälla fram till valet 2022, och vad dess fall tio månader senare ledde till.

Numera har detta samhälleliga stök sålunda även blommat ut i politiken. Och så länge som samhället är stökigt kommer politiken också att vara det. Eftersom dessa samhälleliga förändringar, främst de demografiska, etniska och kulturella, kommer att vara med oss i en generation och fortsätta att stöka till det, kommer det politiska stöket att vara minst lika länge.

Det kan med rätta sägas vara beklagligt. Stökiga samhällen riskerar att förlora i välstånd och konkurrenskraft. Men att söka dölja stöket, och inte låta det avspeglas i politiken, så som skett i Sverige det senaste årtiondet, gör det etter värre. Det vet vi numera av egen erfarenhet.

Thomas Gür

Kallifatides: Rösta på S – i protest mot problemen

Sedan 2010 råder ett nytt läge i svensk parlamentarism. Något kaos är det inte fråga om. Däremot är det ett allvarligt läge för vårt land. Inbjudningar till samtal om viktiga politikområden både avvisas och accepteras, samtal lämnas, hemliga papper skrivs som ingen får se och halvfärdiga statsbudgetar klubbas. Vettlösa reformer trumfas igenom av den nyliberala vägmästaren Centerpartiet och rimliga reformer av skola och pensioner uteblir. Men, som sagt, något kaos är det inte fråga om. Det kallas parlamentarisk demokrati.

Tre riksdagsval i rad har allt fler valt att rösta på Sverigedemokraterna. Ett parti som grundades av nazister och andra vit-maktideologer, sedermera med den uttalade strävan att framträda som en ”socialkonservativ” politisk kraft. Fram tills alldeles nyligen rådde samsyn bland alla de andra partierna i Sveriges riksdag att man inte skulle luta sig mot ett högerextremt parti för att bilda regering. Sen ändrades det. Först Kristdemokraterna, sedan Moderaterna och numera har även Liberalerna har öppnat för att samverka med SD för att komma till regeringsposition. ”Den breda mittens” upplösning illustreras av att Liberalernas nygamla affischnamn Mauricio Rojas till för några dagar sedan kampanjade för den ärkereaktionäre Pinochetkramaren José Antonio Kast i det chilenska presidentvalet. 

Nu handlar det om för den nya högern om att komma i regeringsposition. Inget annat.

Det är naturligtvis intressant för enskilda individer med regeringsposter, men samhällsutvecklingen i stort avgörs definitivt inte av regeringen, utan av riksdagen. Där stiftas lag och där fastställs statens budget. Nu har vi en nytillträdd socialdemokratisk enpartiministär under Magdalena Andersson som regerar med en budget de facto fastställd av SD, M och KD – efter indirekta förhandlingar med V och C genom S och MP. L har vad jag förstår inte varit inblandade och partiet är också på väg ut ur riksdagen. För väljarna har partiet i stället gjort sig obegripligt och meningslöst. 

Ungefär så lär det fortsätta, med mindre än att valmanskåren förändrar sitt röstningsmönster. Och det vore naturligtvis önskvärt. Det är nämligen ett helt orimligt vägval för den som önskar sig rejäla satsningar på jämlikheten och tryggheten i ett grönt välfärdssamhälle där jobb växer till över hela landet att rösta för den inslagna högerlinjen. En linje som innebär fortsatta skattesänkningar framförallt för stockholmare, slakt av välfärden (åtta av tio kommuner skär ned på skolan), ”arbetslinje” och ultraliberal arbetskraftsinvandring i kombination med åtstramande finanspolitik samtidigt som landet tagit emot många flyktingar. Sådan är häxbrygden som riksdagen hållit fast vid sedan 2006 då den nuvarande högermajoriteten etablerades.

De allvarliga samhällsproblem som tillåtits växa – långtidsarbetslöshet, bostadsbrist, segregation, utslagning och kriminalitet, skolutarmning, ojämlik äldreomsorg, utförsäkringar, vårdköer, långsam klimatomställning – är resultatet av den politik som fastslagits i Sveriges riksdag. Ett rimligt sätt att protestera mot detta är att rösta på Socialdemokraterna, som med en högermajoritet emot sig inte styrt landet på något avgörande sätt på sexton år nästa gång vi går till valurnorna.

Socialdemokraterna är mödosamt i färd göra upp med sitt eget 1990-tal, då partiet begick mycket allvarliga misstag i verklig maktställning. Både den ekonomiska politiken i stort och välfärdens styrning och organisering behöver omprövas. Nästa år kan det ske på allvar, om medborgarna vill.

Markus Kallifatides

Text: Markus Kallifatides & Thomas Gür