EU vill göra Sverige till ett jättelikt friluftsmuseum

En torsdag i slutet av 1900-talet ringde en byrådirektör från Naturvårdsverket. Han frågade om Purren. Så heter ett kärr på ön där jag bor, ett impediment i skogen, ryktbart bland botanister på jakt den sällsynta orkidén knottblomster. Annat också för den delen. Ett eldorado – ingenting mindre duger som beskrivning av detta sumphål. Hans fråga var enkel. 

Kan Purren passera under beteckningen rikkärr? 

Tja, i vid bemärkelse kanske, svarade jag, för floran där är bevisligen rik och sumpigare ställe får man leta efter, men i strikt mening är det inget rikkärr. Ett exklusivt moras bara. Vilket byrådirektören redan visste. Ändå hade idén runnit upp i hans hjärna. Jag frågade varför. Hur kan beteckningen vara så viktig? Det spelar väl ingen roll vad kärren kallas. 

Det visade sig att han behövde just ett rikkärr för att fylla en kvot inom något som hette Natura 2000. Det här var bara några år efter Sveriges EU-inträde; Natura 2000 hade vi fått på köpet, ett väldigt nätverk av naturområden, ungefär som internet, fast på marken. Nätverk var tidens melodi i alla sammanhang och nu skulle Europas skyddsvärda biotoper spåras, klassificeras och på något sätt förbindas genom spridningskorridorer. 

Naturligtvis var jag misstänksam. Mannen i telefonen försäkrade emellertid att idén på intet vis var ett försök att liksom bakvägen ta kontroll över området och flytta makten till naturskyddstalibaner i annat land. Så blev det inte heller. Det blev ingenting. Än i dag finns inga reservat på ön, vars natur är svindlande rik ändå. 

Hur som helst, jag kunde bli engagerad på den tiden och kom därför att intressera mig för Natura 2000, som verkligen var storstilat. Projektet byggde på ett par EU-direktiv som ingen hade brytt sig om under Sveriges medlemskapsförhandlingar. Därför medgavs inga undantag. Näringslivet hade en armé av lobbyister på plats den gången, och politikerna brände begripligt nog allt krut på snuset. Grönskan lämnades därhän. 

Mycket blev bra, det ska sägas. Den som färdas genom Sverige kan känna igen ett EU-bidrag på långt håll, och arbetsmarknaden för samordnare av alla slag har ökat markant. Natura 2000 var från början en kuriositet som fransoser och andra helt skamlöst ignorerade, medan våra byråkrater inte oväntat var bäst i klassen. Nätverket omfattar i dag 18 procent av unionens landareal. Tiden är inne att flytta fram positionerna.  

Tanken är nu att hela rasket ska läggas under en överstatlig EU-lag som stipulerar att alla dessa fler än hundra noga definierade naturtyper, inklusive rikkärr, ska restaureras till ursprungligt skick. En vinstlott för konsulterna, nog även ogräsen och fjärilarna, men utöver det är jag säker på att lagen kommer med bekymmer. Europas länder är helt enkelt för olika, både i terrängen och i synen på naturen. 

I röststarka stater som Tyskland har utarmningen av landskapet gått betydligt längre än här, så från deras horisont är lagen fullt relevant. Där har dessutom feodalismen ristat sitt märke i skog och mark lika djupt som självägande småbönder har gjort här. Att vistas i naturen på nåder eller med allemansrätten i ryggen är olika storheter. 

Ett annat aber kommer av att Nature Restoration Law ska underordnas den på samordningskanslierna ännu viktigare klimatfrågan – som inte bara är europeiskt överstatlig, utan global genom FN. Diken ska fyllas igen, våtmarker återställas. En god idé på många håll, men inte alltid norr om Skåne. Och då återstår ändå den svåraste frågan. Vad är ursprungligt skick? Ett landskap utan mänsklig påverkan vore en absurditet, särskilt som hundratals av de arter som ska värnas är kulturgynnade.  

Ett jättelikt friluftsmuseum, som påhittat av Astrid Lindgren, är vid närmare eftertanke ingen bra lösning. För tyska turister kanske, annars inte. Ändå är det där man hela tiden hamnar, i en historisk period som i klimatmodellerna kallas förindustriell. Inte uroxarnas medeltid eller den planlösa skövlingens 1700-tal, utan 1800-talets fiktiva idyll. Det håller inte. 

Purren ligger i en igenvuxen strandskog vid en insjö som sänktes då, när man dikade ut allt man kunde för att få loss lite odlingsjord. Öns bönder fick bidrag av staten till dynamit. Man mindes ännu svälten på 1860-talet, och emigrationen. Resultatet råkade bli ett knottblomsterkärr.  

Man kan fylla igen dessa krondiken eller låta bli, och konflikterna som uppstår går att lösa. Klokast vore att göra det med stöd av lagar som låter sig ändras, genom riksdagsval, i Sverige. Riktig demokrati. EU kan vi ha till annat.

***

Läs även: Gruvbrytning är sällan bekymmersfri

Läs även: Om konsten att sko sig