Det är ett fasligt sjå att vara övre medelklass
Johan Hakelius sammanfattar de sju senaste dagarna. Reflektioner kring: Tesla, Sydafrika, skåningar och "mewing".
Toppbild: Unsplash / Montage
Måndag
Lindex har blivit bestulna på 26 900 spets-bh:ar. De sägs vara värda 35 miljoner. För vem? Om jag satt på denna guldgruva skulle jag inte ha en aning om hur jag borde avyttra den. Min erfarenhet av den undre världen sträcker sig visserligen inte utöver någon enstaka hemrullad spliff – inga halsbloss, förstås, precis som Clinton – men jag undrar ändå om yrkeskriminella är särskilt mycket bättre än jag på att hantera tiotusentals underkläder.
En snabb överslagsräkning ger dessutom vid handen att det verkar vara väldigt dyra bh:ar för att föras av Lindex. Men kanske har de gjort en klassresa genom marknadssegmenten.
En grav höstdepression verkar ha drabbat Göran Greider. ”Höger-Sverige är över oss”, skriver han på Instagram under en bild på en stuga i kolsvart mörker: ”Och tro mig, det kommer att bli värre. Tills den stund kommer och jag vet att den kommer, då det visar sig att de stora frågorna, klimatkris och ojämlikhet, inte kan lösas av marknadsliberaler, konservativa och högerpopulister.”
Det har alltid fascinerat mig hur vänstermänniskor blir chockerade och modstulna när världen inte stämmer överens med deras drömmar och önskningar. Vi andra förväntar oss inget annat.
Fredrik Sjöbergs recension av Jan Emanuels självbiografi i Svenskan i dag är en av de där som gör att man tappar lusten att läsa böcker, eftersom man kan läsa recensioner i stället. Bara det här stycket är värt prenumerationen:
”En viss monoman idioti, tjackpundarkemisk eller ej, är när allt kommer omkring ett genomgående stråk i Så var det med det, en memoar vars litterära näringsvärde får sägas vara lågt. Författaren vill bli förstådd, och då gärna i ljuset av sitt umgänge med vänner som Tok-Tompa, Jocke-Joint, Horse-Micke, CP-Dante, Butchen, Torsken, Nuder, Damberg und so weiter.”
Tisdag
Victor Malm, kulturchef på Expressen, kommer med ett verkligt pinsamt avslöjande: Björn Wiman, nu kulturchef på DN, såg glad ut på sina bylinebilder när han var skägglös kulturchef på Expressen. Detta apropå att Wiman kritiserat Expressens nya, alltför glada, bylinebilder i dessa yttersta dagar. Jag hoppas på en fortsatt och lång diskussion om olika kultursidors fotografiskt dokumenterade känsloregister. Kultursidor är alltid som bäst när de talar om sig själva och varandra.
Även vi som inte är särskilt sportintresserade kunde undkomma publiciteten om den spanska fotbollspresidenten Rubiales och hans oönskade kyss. I Spanien verkar händelsen övertrumfa det mesta sedan Guernica. Nu har skidlöparen Charlotte Kalla insett att hon utsattes för exakt samma outhärdliga skymf för 15 år sedan, av den en gång i tiden ständigt förekommande Peter Settman. Det slumpar sig så att Kalla kommit på det lagom till lanseringen av sin självbiografi.
I ärlighetens namn bör man notera att boken bygger på att Kalla ”berättat för Johan Esk”, sportjournalist på DN, som, när jag googlar på honom, anses ha ”lyft upp den svenska fotbollskrönikan till en ny nivå”. Därefter har det som Kalla berättat för Esk lästs med sedvanlig indignation av kvällspressen. Exakt i vilket led den här historien – som alltså utspelade sig när George W Bush var USA:s president, Ryssland vann Melodifestivalen och iPhone kom till Sverige – blivit en skandal är inte alldeles klart. Men Settman måste förstås avgå, om han nu fortfarande håller någon post någonstans.
”Kvinnor har alltid varit klokare än män”, säger Alf Svensson, 85, i Svenska Dagbladet. Det handlar egentligen om hur svenskar över 85 år röstar. De skulle nästan ge Socialdemokraterna egen majoritet och det gäller särskilt äldre kvinnor, visar en mätning av Novus. Kristdemokraterna går också lite bättre bättre än snittet bland äldre kvinnor, men ska man ta Alf på orden är en röst på Socialdemokraterna det verkliga kännetecknet på vishet. Oaktat det kan jag inte låta bli att undra om hans könsgeneralisering omfattar Kristdemokraternas första kvinnliga partiledare, eller om hon är undantaget från normen.
Novus har gjort en annan undersökning för Fokus systertidning Språktidningen och av den framgår att skåningar – och Blekingebor – är de svenskar som är mest förtjusta i sin egen dialekt. För oss som bor på Österlen kommer det inte som en överraskning. Att skåningen är förtjust i sin dialekt är bara ett specialfall av att skåningen är förtjust i skåningen. Och varför inte? Det är ju, som Fritiof Nilsson Piraten en gång skrev, så att:
”Skåningen är inte som andra. Framför allt är han vacker. Han har inte Stockholmarens lömska blick, inte heller Göteborgarens hysteriska talesätt eller Smålänningens hasande gång. Inte Sörmlänningens låga fotvalv eller Medelpadingens kutryggiga dolskhet. Nej, Skåningen är i sanning en prydnad för mänskligheten. Likt ett majestätiskt monument höjer han sig över slätten. Hans blick är ärligt trofast, hans kinder glöder av hälsa och hans hållning är rakryggat reslig.
Ändå – allra vackrast är han inuti.
Där klappar ett ädelt hjärta och där har en obefäckad karaktär tagit sitt säte. Lägg därtill en nästan överjordisk snabbhet i tanken; en klokhet och känslighet, som saknar motstycke någonstans.
Ställ honom inför de svåraste problem, stapla upp framför honom all jordens bekymmer, kom till honom med konflikter och elände. Han kommer att lyssna tålmodigt på dina ämmerliga klagovisor, men du kommer också strax finna tröst i hans kloka lösning på världsalltets dilemma.
– Jaja, ska du höra honom säga, de bler nock bra me de.”
Greider är ingen skåning och den stora vändningen han vet ska komma har tydligen inte kommit ännu. ”Hösten är obegriplig”, är dagens budskap på Instagram.
Onsdag
När man klipper gräsmattan den första november gör man det i hoppet att det är sista gången för säsongen. Men man kan aldrig vara säker härnere.
Lagom till att Claes de Faire och hans förtjusande familj vaknar till – de stannade här igår på väg till Köpenhamn – tar jag del av hur Maria Schottenius i DN vällustigt driver en träpåle genom hjärtat på Jan Myrdals lik. Hon recenserar Alva och Gunnar Myrdals brev, med förord av Bosse Lindquist, som Kaj Fölster till sist gjort offentliga. Rädslan för Jan Myrdals hämndlystna lögner måste ha varit stor i hans närhet, eftersom varken Fölster eller Myrdals son Janken, som lät sig intervjuas här i Fokus nyligen, ville röra vid saken så länge han var vid liv. Hade Jan fortfarande varit med oss hade han säkert uppskattat hur antisemitismen blivit högsta mode igen i ”intellektuell” vänster, som för tillfället satt hbtq och feminism åt sidan, för att kunna möta islamister i det gemensamma judehatet.
Det allra sista avsnittet av Billions blev som en inköpslista, både i det att den pedantiskt knöt samman alla lösa trådar, oavsett hur perifera de var, och i sin avsaknad av dramatik. Hela grundkonflikten avgjordes under de första femton minuterna. Resterande 40 minuter ägnades åt att huvud- och birollsinnehavare redogjorde för sin ömsesidiga respekt och kärlek.
Torsdag
Har jag några kamrater som ägnar sig åt ”mewing”? Antagligen.
När jag först hörde termen trodde jag att det var något slags sexuell perversion kopplad till katter, men det handlar helt enkelt om att träna käkmusklerna, förklarar Svenskan i dag. Det finns till och med bitleksaker, inte olika de man köper till sin hund, som man kan tugga på för att få sina käkmuskler att svälla som kalebasser. Det är förstås en amerikansk trend.
Knut Carlqvist, salig i åminnelse, var övertygad om att amerikaner fick sina pumpade käkmuskler efter långvarigt ätande av hormonstint kött. De blev helt enkelt till slut de hormonstimulerade nötkreatur de åt. Jag är inte säker. Man blir inte grön av att äta grönsaker, som Agneta Dreber en gång påpekade.
Det är ett fasligt sjå att vara övre medelklass. För inte så länge sedan var en Tesla ett adelsmärke för varje samhällsengagerad akademiker i algoritmbranschen. Nu, som Elsa Kugelberg påpekade i DN häromdagen, associeras Tesla med Elon Musks fackknäckeri och en allmänt owoke hållning. Amerikanska Teslaägare har redan börjat sälja sina åk till mindre nogräknade bilister, berättar Kugelberg. Nu när DN uppmärksammat saken kan man antagligen göra ett klipp även i Sverige. Det finns en uppsida av vår snabba regrediering från skuldkultur till skamkultur.
Fredag
Verkligheten överträffar dikten, konstaterar New York Times i ett reportage från Sydafrika efter rugbylandslaget Springboks fjärde seger i världsmästerskapen; den andra i följd. Inte ens i Hollywoodklassikern Incvictus, med Matt Damon och Morgan Freeman, har rugbyn överbryggat rasklyftorna i Sydafrika på ett så måttlöst sätt. Härligt att höra för oss, som just blivit med lägenhet i Kapstaden, men Håkan Boström på Göteborgs-Posten vet hur man lägger sordin på stämningen.
”Roten till det onda stavas korruption”, skrev han för ett par dagar sedan:
”Det formellt socialdemokratiska ANC har använt statsägda företag i egna syften. Jobb, pengar och positioner har gått till partianhängare, släktingar och stammedlemmar, inklusive jobben i energisektorn. Investeringar har styrts till de egna väljargrupperna utan tanke på konsekvenserna för landet som helhet.
Sydafrika har i dag en arbetslöshetsnivå på 32,9 procent. Landet är också notoriskt känt för sin extrema kriminalitet, inklusive våldsbrott, även i jämförelse med andra afrikanska länder. Till detta kommer en våg av rasism och främlingsfientlighet på senare år, främst riktad mot andra afrikaner. De ekonomiska och sociala problemen förstärker varandra.
Man kan med fog säga att arvet efter Nelson Mandela fullständigt har dragits i smutsen.”
Boström har förstås rätt. Sydafrika är ett slags föräldrafri fest efter Mandelas död och vi vet alla hur sådana slutar. Läget är en aning bättre i Western Cape, där Democratic Alliance styr och privatiserar allt, i stället för att nationalisera det, men på aningen längre sikt går förstås landet åt helvete.
För ett par år sedan skulle vi aldrig köpt något i Kapstaden, även om det är en fascinerande stad med fantastisk mat, originella konstnärer, spännande arkitektur och trevliga människor, i de fall de inte vill råna eller mörda dig. Men efter ett par år av svenska gängmord, krig i Ukraina, dalande krona och allt annat elände, upptäckte vi att tröskeln hade sjunkit. Det har inte blivit bättre i Sydafrika, men det blir allt värre i Sverige. Beslut av det här slaget handlar om relativitet, snarare än om absoluta värden.
Lördag
Barn och barnbarn på besök, vilket alltid lönar sig: den här gången bland annat i form av en perfekt beurre blanc till torskryggen, tillredd av K. Det är, åtminstone för tillfället, stärkande att bygga Lego i stället för att läsa tidningarna.
Söndag
En intressant artikel i Hufvudstadsbladet om stenarna och monumenten över gamla finska presidenter, många av dem på Sandudds begravningsplats vid Lappviken i Helsingfors. Marmor och brons förekommer inte, berättar konsthistorikern Liisa Lindgren. Det blev dyra material efter första världskriget och inhemsk granit och diabas framstod dessutom som mer passande.
Pehr Evind Svinhufvud, som var regent i väntan på att Finland skulle få den kung som landet aldrig fick, har sitt monument i Södra Karelen: en riktig granithög i grovhugget fyrtiotalssnitt. Mannerheim, som väl var så nära finländarna kom en kung, fick sin ståndsmässiga grav – röd granit och marskalksstavar – på Sanduddens Hjälteplats. Kekkonens gravmonument ser ut som en jättelik, svart chokladpralin med plogspår på toppen. De skulle, enligt skulptören Harry Kivijärvi, anspela på ”de spår en stor man lämnar i historien”. Koivisto har något liknande, men mer stramt japanskt i stilen. Ahtisaari står näst på tur, men inget är bestämt om utformningen än.
Annars är det mycket döden som skördar åkrar. Ett lämpligt tema, känns det som, en mörk och regnig söndag i november. Man kan bli rent Greidersk i sitt missmod.
***
