Jag har skrämt Jan Guillou och det får man väl ändå vara lite stolt över

Johan Hakelius sammanfattar de sju senaste dagarna. Reflektioner kring: kyrkoherden Henrik Rydberg, terrordådet i Bryssel, Valerie Kyeyune Backströms sågning i Expressen av Silvana Imam och Jan Guillou.

Text:

Toppbild: Unsplash / TT / Montage

Toppbild: Unsplash / TT / Montage

Välkommen till Johan Hakelius dagbok. Klicka här för att ta del av alla veckor.

Jag håller mig fortfarande med en fysisk papperskalender, eller heter det ”analog kalender”? Varför, i så fall? Analog brukade vara ett ord av samma rot som analogi och betydde liknande, i överensstämmelse med något annat, inte att något klarade sig utan el. 

Hursomhelst: det händer numera, eftersom alla möten verkar ske i Stockholm, att jag öppnar kalendern och hela veckan är tom. I ungefär fem minuter brukar jag leva i den behagliga villfarelsen att jag äntligen har en vecka ostörd av all den bråte som jag annars måste klättra runt och över för att få en timmes skrivtid. Efter tio minuter, ett par samtal med den alltid betydligt bättre informerade S, en titt i den elektroniska brevlådan och en inventering av oöppnade SMS, visar det sig ofelbart att jag bara struntat i att anteckna allt jag förväntas göra. 

Ignorance is bliss, som Thomas Gray diktade. Fast inte särskilt länge. 

Något säger mig att man ska ha gott om tid om man muckar gräl med Henrik Rydberg, kyrkoherde i Västanfors Västervåla församling i Fagersta och VD för Kyrkans Begravningsbyrå AB. I en TT-artikel i Svenskan i dag kommenterar han att Begravningsbranschen vänt sig till Konkurrensverket för att få prövat om en av de begravningsbyråer som församlingar i Svenska kyrkan startat, ägnar sig åt ”missbruk av dominerande ställning”. ”Det är ju bullskit – som det heter på svenska”, kommenterar VD-pastor Rydberg. 

En snabb slagning på nätet visar att det här inte är någon vanlig präst. Rydbergs församling driver skolverksamhet också och tog för knappt tio år sedan strid med kommunen om nästan fem miljoner i skolpeng. Rydberg vann. Därefter tog han strid om att kommunen borde betala drygt en och en halv miljon i ränta på den försenade skolpengen. Hur det blev med det kravet är oklart. Ungefär samtidigt meddelade Kyrkokansliet i Uppsala att församlingens begravningsbyrå inte fick använda Svenska kyrkans logotyp i sin reklam. Rydberg ansåg att han visst fått tillstånd att göra det. Byråns hemsida toppas nu av en egen logga, men längst ned ligger likt förbannat Svenska kyrkans logotyp, antagligen med bortförklaringen att där anges den fysiska adressen till den kommersiella begravningsbyrån, som råkar vara samma adress som den till församlingen. 

I våras skrev tidningen Dagen att Henrik Rydberg tänkte låta församlingen öppna vårdcentral nu i höst. Det har blivit försenat, enligt Rydberg därför att bygglovsärenden ”hanterats i Avesta på ett klandervärt sätt”. ”Allt är lugnt, det är bara lite krångel med kommunen”. Den 6 november är nytt riktdatum. I somras meddelade samme Rydberg att församlingen skulle ta över Fagersta brukshotell, som hotades av nedläggning. 

P4 Västmanland har, naturligtvis, ett varmt men antagligen inte helt okomplicerat förhållande till en sådan nyhetsmaskin. Enligt kanalens rapportering ägnar sig församlingen också åt, bland annat, juridisk rådgivning, att driva en idrottshall och missbruksvård. Till och med själva församlingsverksamheten är organiserad som ett aktiebolag: ”det blir enklare att behålla affärshemligheten”, kommenterar Rydberg. I ett annat inslag talar han om hur just begravningsverksamheten expanderar långt utanför den egna församlingen: ”De som startar begravningsbyrå blir franschisetagare hos oss”. Det finns redan internationella förgreningar. 

Man har, som sagt, antagligen goda skäl att hålla sig väl med denne bolagiserande kyrkomagnat av rang. Och på det stora hela tror jag att mina sympatier är med Rydberg, åtminstone så länge jag slipper vara hans motpart. 

Tisdag 

Terrordåd som det i Bryssel i går kväll utmärker sig genom att bokstavligen sakna all mening. Offren representerar ingen särskild ståndpunkt eller ställning. Förövaren rabblar upp en del fraser han hört, men framstår snarare som förvirrad än som övertygad. Morden blir en matt avspegling av islamistisk hatretorik, föraktet mot västerlandet, en arabvärld utan förmåga till utveckling och misslyckad migration. Men i sig självt betyder avrättningarna ingenting, förutom att två människor som råkade befinna sig på plats miste livet. 

När mördande islamister kallas nihilister brukar det betyda att de låter alla moralbegrepp stå åt sidan för sina fanatiska övertygelser. Men den verkligt isande nihilismen är den som egentligen är tom på all innebörd. 

Onsdag 

DN Kultur avslutar en intervju med kulturminister Parisa Liljestrand genom att ställa den brinnande frågan om hon trivs på jobbet. Det gör hon. Det är ”världens bästa jobb” och dessutom ”kul”. Av detta blir det förstås rubrik, för vem orkar grotta ned sig i stängda muséer, en fallfärdig opera, snart förlorade Rembrandtmålningar och annat av det slaget, när vi i stället kan få en direktrapport om ministerns känslor för det uppdrag hon har? 

En randanmärkning: när upphörde vi helt att tänka på politiska förtroendeuppdrag som just förtroendeuppdrag och i stället betrakta dem som ”jobb”? 

Det vore naivt att tro att Israels krigsmakt inte kan begå misstag. De slåss mot en fiende som systematiskt grupperar sina raketramper bredvid sjukhus, skolor och moskéer, dels för att avskräcka motangrepp, dels för att kunna åberopa civila offer om motangreppen kommer. Det vore naivt att tro att de sadistiska terrordåden den 7 oktober inte kan leda till att israeler går över styr i törst på hämnd. Men när i stort sett varje svensk journalist citerar ”den palestinska hälsomyndigheten” som en trovärdig källa för vad som skett vid al-Ahli-sjukhuset i Gaza är det ändå rätt magstarkt. Det låter som om de talat med Barbro Westerholm, eller någon annan representant för Socialstyrelsen i foträta skor, full av förmaningar om kost, motion och regelbunden mammografi. Men det är förstås Hamas som är den egentliga källan. 

Det ska bli intressant att följa hur redaktion efter redaktion måste retirera från det här, i takt med att mer information kommer. Ju längre det dröjer utan att Hamas lägger fram några tekniska belägg för sitt påstående, desto mindre trovärdigt blir det. 

Torsdag 

Att bli bekant med Lasse Berghagen kändes lite som att ha lärt känna Orfeus, eller Näcken, eller något annat mytiskt väsen. Det var alltid lite svårt att ta in att han fanns på riktigt. Det kommer inte som en överraskning att han nu gått bort. Det senaste jag hörde, från gemensamma bekanta för någon vecka sedan, var att han var för svag för att ens ta emot besök vid sjuksängen. 

Han var en av de mest genuint snälla människor som jag lärt känna, men inte alls menlös. Lasse Berghagen var, om det går att föreställa sig, ett slags ödmjuk Björn Ranelid – helt orädd att vara den han faktiskt var. Att skriva låtar som ”En akustisk gitarr” utan minsta ironi, kräver en alldeles speciell trygghet. 

Wall Street Journal publicerar en intressant artikel om hur stöd till Gazaremsan under Hamas ofelbart leder till att man underhåller Hamas. Det finns helt enkelt inget sätt att undvika det. När Israel öppnar gränsen för fler Gazabor så att de kan arbeta, tar Hamas en försvarlig del av deras lön i ”skatt”. När förnödenheter släpps in lägger Hamas ”tull” på dem. Döda terrorister från den 7 oktober bar på första förband som distribuerats av FN:s barnfond. Ideella sjukhus frigör resurser till Hamas krigföring och används som skydd för raketer och ledningscentraler. Cement för återuppbyggnad efter strider går till Hamas tunnelbyggen. Biståndsfinansierade vattenledningar grävs upp och blir till rakethöljen. 

Såväl FN och Israel som Qatar och andra har ogärna talat om saken, eftersom de trots allt ansett att det vore ännu farligare att inte ge något stöd. Det är antagligen sant, men det vore skönt att slippa de naiva idéerna om att något av värde alls kan skickas till Gaza, utan att Hamas drar nytta av det. 

Fredag 

Ett av flera skäl när vi för snart 13 år sedan köpte ett ställe på Österlen var att vi ville muta in ett av få ställen i Sverige där man slapp granhelvetet. Vi fastnade förstås för en fastighet som hade en dubbel granridå till skydd mot vinden. Den ena raden granar fick vi ta ned häromåret, eftersom den börjat dö. Den andra raden är halvdöd och stormen, som nu plågat oss i ett dygn, bröt just av en topp på ett av de kvarvarande träden. Men förutom det och ett strömavbrott i halva huset har vi hittills klarat oss rätt bra. 

Just när man tror att Liberalerna förlorat sitt underhållningsvärde dyker den gamle ungdomsförbundsordföranden, riksdagsledamoten Joar Forsell, upp: 

”Naturlig graviditet är en av de farligaste saker som livmoderbärare och för den delen ofödda barn kan utsättas för. Den civilisatoriska utvecklingen kräver att framsteg görs i riktning att avlasta människan från denna naturliga men hopplöst föråldrade bördan.” 

Med svenskan är det lite si och så, men ambitionerna är det inget fel på. Poängen med den här riksdagsmotionen är att ”livmoderbärare” ska slippa det biologiska och sociala förtryck som det innebär att använda de livmödrar som de bär på. Därför måste en storsatsning på forskningen om artificiella livmödrar omedelbart ske. 

Så, till slut, fick vi svaret på Regs fråga till Stan i Life of Brian: ”Where’s the foetus going to gestate? You going to keep it in a box?” 

Jajamän! 

Lördag 

Det var länge sedan jag hade så roligt som när jag läste Valerie Kyeyune Backströms sågning i Expressen av Silvana Imams Hamlettolknig på Stadsteatern: 

”Redan de första minuterna sätter Silvana Imam tonen för en spelstil helt utan förankring i vare sig text eller känsla. Alla repliker framförs med den märkliga blandning av konstlad aggressiv hänryckning och monotona stämma som utmärker hennes artisteri och de brandtal hon har för vana att hålla. Hamlet i hennes händer blir inte en ung prins i sorg som leds till vansinne, i stället framstår han enbart som en korkad, hysterisk tonåring. Denna spelstil avbryts med jämna mellanrum av musiknummer, där Imam rappar med egenskrivna texter. Texter som får  Gustaf Skarsgårds  utskrattade  Greenpeace-dikt att framstå som stringent och litterär i jämförelse.” 

Recensionerna av samma föreställning i Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och Aftonbladet är blodlöst försiktiga och trist vaga i jämförelse. Kontrasten visar det idiotiska i allt tal om att vi behöver ”sänka tonläget”. Det behöver vi inte alls. Vi behöver elakare, rakare och mer hämningslösa texter. Det vi inte behöver är skribenter utan mod, elegans, omdöme och humor, oavsett om de brölar ut sitt hat på nätet, eller skriver ängsligt anpassliga texter i de stora dagstidningarna. Det är dumhet och talanglöshet som förstör offentligheten, inte tonläget. 

Det är en knapp månad till Miljöpartiet håller kongress, där de uppmanas att rösta på två språkrör, varav åtminstone det ena av allt att döma inte står ut med att tala med, eller ens om, det andra. Jag ser fram emot de kommande veckorna. 

Söndag 

Jag har skrämt Jan Guillou och det får man väl ändå vara lite stolt över. Det kan inte vara lätt. 

Han skriver i Aftonbladet i dag – utan att nämna mitt namn, för erfarna kolumnister kan sin härskarteknik – att jag gått till ”ursinnigt angrepp” på Carl Bildt, eftersom en av hans första reaktioner på terrordådet den 7 oktober var att vi borde höja biståndet till Gaza. Jag brukar skriva ”vidsynt, intelligent och humoristiskt” – tack, Jan – och att jag inte gör det nu är vad som skrämmer honom. 

Det är alltid vanskligt att återskapa sina tidigare sinnestillstånd, men om jag försöker teleportera mig en dryg vecka bakåt har jag inget minne av att jag var ”ursinnig”, eller ”rasande”. Inte heller att Carl Bildt spelade någon större roll i mitt känsloliv. Han gör sällan det. Bildt var bara ett exempel, inte på ”antisemitism” som Guillou tycks tro, utan på en romantisering av det arabiska och en betydligt mer skeptisk hållning till det judiska, ett sinnestillstånd som har en rätt lång tradition i svensk överklass. Och, ja, idén om araber som fria och ädla krigare och judar som näriga krämare kom till stor del – som mycket annat tankegods under 1800- och tidigt 1900-tal – till Sverige via den tysktalande kulturkretsen. Jan Guillou är själv en bärare av det arvet, även om han klär den romantiska orientalismen i guerillakläder och kanske trots allt får betraktas som klassklättrare.  

Men, visst, Jan har rätt i att jag hade en aning svårt att vara vidsynt och humoristisk när jag tog mig an Hamas halshuggningar och autodaféer på spädbarn. Jag ska försöka bättra mig. 

***

Text:

Toppbild: Unsplash / TT / Montage