Hijaben säger: ”Vi vill inte ha ert samhälle”

"Hijab på minderåriga är strukturerad könsmaktsordning och en förberedelse för ett liv på andra premisser än det som flickornas jämnåriga kan förvänta sig. Den representerar en vi-och-dom-ideologi med påtagligt främlingsfientliga inslag".

Far flickor med hijab illa? Deras sociala liv påverkas i alla fall och vad deras föräldrar markerar är att barnen inte ingår och inte ska ingå i det samhälle som klasskamraterna lever i. Den tankefigur som föreskriver hijab är visserligen globalt spridd, men beteendet är likväl sekteristiskt.

Bör man hålla på och tjata om detta?

Ja, om man lever i ett land med jämställdhet som uttalat mål och med en biståndspolitik, som velat bidra till att flickor får utbildning och möjligheter i avlägsna länder med andra traditioner. Och, ja, om vi nu har baxat frågan om hederskultur ända hit till den punkt där även förskola och grundskola ska motarbeta den.

De skånska kommunerna Staffanstorp och Skurup har velat förbjuda hijab på flickor och personal i de kommunala skolorna, vilket fått många att instinktivt muttra om främlingsfientlighet. Slöjförbudet ska prövas i Högsta förvaltningsdomstolen och det skulle förvåna om den kommer fram till annat än de lägre instansernas slutsats att förbud strider mot religionsfriheten.

Men vem är det som är fördomsfull här?

Hijab på minderåriga är strukturerad könsmaktsordning och en förberedelse för ett liv på andra premisser än det som flickornas jämnåriga kan förvänta sig. Den representerar en vi-och-dom-ideologi med påtagligt främlingsfientliga inslag. Patriarkatet sitter bredbent mitt i rummet. Den svenska skolan ska vara konfessionslös, men en tydligare markering av det konfessionella än religiös uniformering är svår att tänka sig.

Kanske borde man med nutida språkbruk betrakta detta som en gigantisk cancelkultur, så som den sorterar män och kvinnor, ger hälften av mänskligheten halva juridiska värdet, plockar bort omoraliska skolämnen och stöter ut de otrogna och feltrogna.

Hijaben säger: Vi vill inte ha ert samhälle, vi vill något annat.

Så kan förstås många av oss tycka; även jag konfronteras varje dag med sådant som strider mot mina värderingar och min känsla för både rimlighet och rättvisa. En viktig skillnad är att det inte får mig att vilja avskilja mina barn eller barnbarn från samhället, fysiskt eller symboliskt.

För mer än trettio år sedan passerade jag lite då och då en affär i Malmö, som skyltade med hijab för bebisar. Det som då kunde ses som en absurditet har i dag växt till en debatt om rättigheter och en fråga för domstolar.

Vid ungefär samma tid, 1988, gav Socialstyrelsen ut skriften ”Sjaletten sitter i hjärtat – barnomsorg, invandrarfamiljer, sexualsyn”, som också användes som kurslitteratur på lärarutbildningar. Utgångspunkten var att mötet med Sverige kunde vara skrämmande: ”Att lämna ifrån sig sitt barn till svensk barnomsorg kan också få en symbolisk innebörd – man överlämnar barnet till Sverige.”

I skriften konstaterades att ”det är männen inom familjen som har till uppgift att vaka över den kvinnliga dygden”. Längre fram hette det att ”det är det svenska samhället som utlöser mekanismer som gör att kontrollen över kvinnorna blir betydligt strängare”.

Den multikulturalistiska tanken – ingen kultur är bättre än någon annan – fick genomslag i högskolornas litteraturlistor från sent 1970-tal och framåt. När människor kom till Sverige flyttade de till problem, inte från dem. Den gamla konflikten mellan förnuft och dogmer skulle lösas genom att den undveks. Hijaben beskrevs som en accessoar, ett klädesplagg bland andra.

De flesta förstår nu att dess funktion är ideologisk; vi har bara i vår modernitetstoleransbekväma vardag blivit ovana vid att man kan ha en stark övertygelse. Vi vill inte riktigt erkänna att det finns de, som menar det de säger och som använder sina barn för att understryka detta.

Varenda dag, hela livet, anpassar vi oss hur frisinnat obstinata vi än tycker oss vara. På så vis görs tillvaron smidigare utan att individen behöver känna sig tilltufsad. Det är sådant som bidrar till att man kan delta i en offentlighet med motstridiga uppfattningar.

Med ideologisk uniformering förhåller det sig annorlunda; är klädseln ett tvång och ett påbud uppifrån – från makthavare, institutioner, sedlighetsväktare – blir meddelandet till omgivningen att här konstrueras ett separat samhälle. Då ogillas den sortens mångfald där människor blandas och gränser testas och justeras. Det är motsatsen till religionsfrihet.

En sådan uppväxt vill man inte ge sina egna ungar, så varför skulle man vilja att någon annans barn levde under sådana villkor?

***

Köp din prenumeration på Fokus här.

Text:

Toppbild: Carina Johansen / TT