Högern riskerar förlora på egen hand

Egentligen borde det vara smashläge för regeringen i nästa val. 

· Från och med 1932 har svenska valsegrare getts minst två mandatperioder, med ett enda undantag: Bildt 1991–1994. 

· Alternativet utgör, med samme Bildts ord, en “rödgrön röra”.

· Väljarna och frågorna har under lång tid flyttat högerut.

· Tidösamarbetet har fungerat tämligen friktionsfritt.

Men risken är att borgerligheten ännu en gång sätter käppar i hjulet för sig själv. Detta efter att Liberalernas landsmöte nu principfast nekat sin partiledning öppet förhandlingsmandat efter valet. 

År 2018 utmynnade borgerlig principfasthet i Januariavtalet, 2014 i Decemberöverenskommelsen. Konsekvensen blev 8 år av vänsterstyre, trots rödgrön minoritet. Och innan det satte sig Reinfeldt II i självvald minoritet 2010–14 på grund av samma huvudprincip: beröringsskräck med SD.

Att principer är frestande näring för många politiker är lätt att förstå. Inte minst då i Liberalerna, med en historisk väljarbas bestående av nykterister, lärare, akademiker och kulturradikaler. Idépolitiker och skrivbordsgeneraler har där – påhejade av ledarskribenter i den stora liberala pressen – tillåtits sväva högt ovan folkliga rädslor och den materiella produktionens smutsiga fabriksgolv.  

Den tidigare så pragmatiske Bengt Westerberg var ett tydligt exempel, när han reste sig ur TV-soffan valnatten 1991 för att markera avsky mot högerpopulisterna Ian & Bert, och då fick något av helgongloria. Medan Lars Leijonborg här får utgöra kontrasten. Genom att i valrörelsen 2002 ta folkets oro över invandringens konsekvenser på allvar, nästan tredubblade han röstandelen till 13,4 procent. Men priset i form av brunsmetning från inte bara vänstern, utan också borgerliga medier, blev högt. 

Vad är då en princip? 

Ordet härstammar från latinets ”principium”, vilket betyder ungefär ”ursprung” eller ”början”. Det används ofta som term för en grundläggande sanning, eller regler som andra idéer i sin tur bygger på.

Men det är inte samma sak som att politiska principer vilar på en objektiv och oomkullrunkelig grund. De har i regel vuxit fram ur en stökig, komplex och ofta blodig verklighet, där vinnaren plägar skriva historien. Och eftersom historien aldrig stannar, blir en del principer som en gång verkat vettiga, så småningom obsoleta. Eller rentav destruktiva. 

Ta asylsystemet, kodifierat i flyktingkonventionen 1951, som hade att hantera flyktingarna efter andra världskriget i ett Europa där en järnridå fällts ner. Detta tids- och platsbundna system fick intill vår tid på principiell grund inte ifrågasättas, trots att det totalhavererat; genom massdöden på Medelhavet, den ofta fasansfulla människosmugglingen, identitetsfusket och den ohållbara pressen på vissa mottagarländer.

Eller ta ett mer prosaiskt fält, som privatiseringen och marknadifieringen av välfärdssektorn. Valfrihetsrevolutionära principryttare vägrade länge se problemen med bortslumpande av offentliga resurser, bortselektion av problematiska kundgrupper och de “produktivitetsvinster” som i själva verket endast bestod av färre eller sämre personal.

Till den principfaste politikerns fördel, ska sägas att han håller bättre högtidstal än pragmatikern. Och hon har mindre skit under naglarna. Men liksom pragmatism kan vetta åt opportunism, kan principfasthet kantra över i rigiditet och enögdhet.  

Var i detta schema som man sorterar in Per Albins anpassliga andravärldskrigspolitik och Sveriges under många decennier nästan-defacto-anslutning till Nato – fast den var hemlig – överlåter jag till er, kära läsare. 

Men själv måste jag erkänna att jag, ibland skrämd av Donald Trumps principlösa attacker mot den regelbaserade världsordningen och inhemska amerikanska institutioner, ändå kan tjusas av hans emellanåt hämningslösa pragmatism. Som när han nyligen höll presskonferens med New Yorks nyvalde borgmästare Zohran Mamdani och de framstod som bästa kompisar, fast de kallat varandra kommunist respektive fascist.

Deras bromance kändes som en välbehövlig dos marxism i en annars så humorlös och pompös politik. Jag tänker då förstås på komikerlegendaren Groucho Marx principförklaring om principer: “Det här är mina principer. Och om ni inte gillar dem… ja, då har jag andra!” 

***

Läs även: Kongressfest-battle mellan L och SD

Läs även: Liberalerna borde praktisera Stina Oscarsons ”samtalsextremism”