Integration börjar med att vi öppnar dörren

Det var dagen före julafton och jag körde in för rast på Renova med min arbetskamrat Ahmad. Plötsligt hördes dova, liksom vibrerande, ljud från lastbilen och jag blev orolig att nånting gått sönder. ”Ingen fara, det är ingenting från lastbilen” sa Ahmad. Så lät det igen och nu funderade jag på om jag skulle stanna och kolla. ”Ingen fara, det är detonationer” sa Ahmad och la med ett flin till att: ”tro mig, jag är från Syrien.” Han är knäpp tänkte jag.

Han var inte knäpp. Dagen före julafton är drottning Silvias födelsedag och jag körde förbi Skansen Lejonet i Göteborg där de sköt salut till drottningens ära. De dova ljuden som vibrerade i lastbilen var just detonationer. Och Ahmad som varit lastbilschaufför i Syrien innan han kom till Göteborg med sin familj var väl bekant med ljud från både lastbilar och detonationer. Och samtidigt helt lugn med att detonationer i Göteborg inte var något farligt.

Han lutade sig tvärtom tillbaka i sätet och plockade fram sina smörgåsar. Några månader senare var han klar med sitt svenska C-kort och nu jobbar han på Renova med att hämta återvinning. Förutom att han räddade mig med en för mig obekant kunskap är han en av de mest ordentliga renhållare jag jobbat med. Han gör också sitt bästa för att ta sig in i det svenska samhällets alla irrgångar. Det är dock inte det enklaste.

Han beskrev hur svårt det var att bli kompis med svenskar. ”Ni säger hej hej, men sen stänger ni dörren” kunde han säga. Jag försökte förklara att det ibland handlar om blyghet, om att vi inte vet hur vi ska bete oss när människor som inte ser ut som vi bjuder in till samtal. Men det är ju bara en förklaring, ingen ursäkt. För visst kan man vara kritisk till Sveriges bristande förmåga att integrera nya medborgare, men det hindrar inte ju inte att man själv tar sitt ansvar.

Frågan om bristande integration är angelägen. I boken Igår kväll i Sverige, utgiven på Fri tanke, skildrar författaren Paulina Neuding Sveriges väg mot gängkriminalitet och social oro. Hon beskriver attackerna på ambulanspersonal i utsatta områden, stöket på biblioteken, rånen mot barn och situationen på skolor där elever tvingas anpassa sig till gängens maktanspråk. Och hur det länge förknippades med förnuft och antirasism att inte se det komma.

Neuding skriver med ilska. ”Även vi som är migranter eller barn till migranter har drabbats av en förlust som inte har rymts i det offentliga samtalet — många av oss känner inte längre igen det samhälle där våra familjer fick en fristad. Att reducera kritik mot migrationspolitiken till en fråga om ’främlingsfientlighet’, är att ignorera också oss och vår erfarenhet.”

Hon har en poäng och jag undrar om inte Ahmad är mer orolig för detonationer i dag än när han ganska nyss landat i Göteborg. 

Men utan att förringa samhällets skuld för den bristande integrationen vill jag peka på vårt personliga ansvar. Vi känner knappt våra grannar och än mindre andra medborgare i bostadsområdet. Det sägs ju att det krävs en by för att uppfostra ett barn och jag tror det stämmer. Ska du som vuxen medborgare ta en trettonåring i hampan för att han lever rövare i området, behöver du veta att du inte står ensam.

Vi behöver prata med varandra och komma överens om vad som är okej och inte. När Ahmad sorgset konstaterar hur svårt det är att komma oss svenskar in på livet sätter han fingret på något väsentligt. Vi pratar om hur viktigt det är med gemenskap om kriget skulle komma, men jag menar att det är minst lika viktigt för att här och nu stå rakryggade inför gangsterväldet. Det är ett underbetyg att vi tillåter ungar leva rövare utan att vi kollektivt säger ifrån. De behöver möta en vuxen som inte viker ner sig oavsett om den heter Ann-Sofie eller Ahmad.