Jag är ovaccinerad – för jag är en jobbig typ

Fokus krönikör Anna Björklund berättar om sitt ställningstagande att inte vaccinera sig. "Även om man skiter i liberala principer, är detta vettigt?"

Jag är, hittills, ovaccinerad mot covid-19. Jag tror inte att någon lagt microchip i doserna och om jag är nonchalant och dum i huvudet är det inte anledningen till just det här beslutet. Jag är ovaccinerad för att jag är en jobbig person. Min jobbighet har gjort att jag genom pandemin behövt hålla koll på nyhetsflödet, följa rönen och när informationen varit motstridig eller otydlig — ganska ofta, alltså — har jag snackat med läkare jag känner och andra typer som inte sett FHM:s rekommendationer som den enda sanna vägen.

Det har gjort att jag testade mig när jag var förkyld medan myndigheterna fortfarande påstod att testerna var helt opålitliga och onödiga, att jag under en period när smittspridningen var väldigt hög hade munskydd mot Tegnells stränga order och att jag när jag på grund av graviditet räknades som riskgrupp, var försiktigare än som krävdes uppifrån.

När vaccinet kom frågade jag en läkarkompis om hans uppfattning. “Häng inte på låset, ge det ett år”, sa han utan tvekan. “Du som är ung och frisk har minimal risk att få men av själva infektionen. Vaccinet, däremot, vet vi ingenting om än.”

Medicinetiskt tar man hänsyn till antal förväntade kvarvarande levnadsår. När man började vaccinera mot covid tog de äldsta vaccinet först, dels för att de led störst risk för att bli allvarligt sjuka om de fick själva coronan, dels för att eventuella biverkningar räknas som en mindre kostnad om de drabbar en 80-åring än någon med livet framför sig. Det var därför de narkolepsidrabbade efter svininfluensavaccinet var en sådan skandal, de var ju unga, barn.

Jo, vi minns.

I juli i år blev vaccinet tillgängligt för folk i min ålder, de flesta jag kände slogs om tider och vaccinationsselfies fyllde mina flöden. Anledningarna var både solidaritet och hopp om att alltihop äntligen var över, jag sympatiserade med båda skälen. Jag tänkte nog att jag skulle vaccinera mig, men så bråttom kan det ju inte vara. Smittspridningen var ju låg och de gamla och sjuka skulle ju vara skyddade nu, sa man.

Tre månader efter man börjat vaccinera 90-talister stoppades Modernas vaccin för just unga, det kunde orsaka hjärtfel. Samtidigt kunde man läsa att kvinnor rapporterade fler biverkningar och att störningar i menscykeln var en av dem. Jag blev påmind om att experimentet fortfarande pågick, att man visste mycket lite om det långsiktiga.

Det gick nu också att läsa om hur kortvarigt vaccinets effekt var, två doser blev tre och Australien började med den fjärde. Snack om en ny spruta kvartalsvis och för evigt började, samtidigt som tredje världen saknade den första sprutan till riskgrupperna. Att friska människor i min ålder skulle in i vaccinationsprogrammet verkade allt mer vansinnigt, samhällsekonomiskt om inte annat. Att genomgå infektionen gav ju mycket bättre skydd.

Samtidigt hårdnade stämningen och debatten om coronastrategin byttes ut mot hets mot oss, de ojabbade. Över sjutton miljoner vaccinationsdoser har delats ut i Sverige och att smittspridningen ändå fortsatte sas bero på den lilla och krympande delen av oss jobbiga som inte bokat någon vaccinationstid än. I Europa började man tala om tvångsvaccinering och den nya svenska statsministern bad om en “krampaus” från oss osprutade, en tydlig markering om att vi var att behandla som paria. Teaterbiljetterna jag köpt för flera månader sedan frös inne när man meddelade att vi inte längre fick röra oss fritt, att man nu behövde lydnadsintyg från staten för att vara välkommen att se Euripides.

Även om man skiter i liberala principer, är detta vettigt? Det senaste jag läste var att i en hushållsmiljö smittas 25 procent av de fullvaccinerade och 38 procent av de ovaccinerade, när de exponeras för deltavarianten. Det är alltså en skillnad, ja, men inte så stor att det går att säga att en symtomfri och försiktig ovaccinerad sprider mer smitta än någon som tror att de båda doserna gjort dem odödlig. De dubbel- och trippelvaccinerade norrmännen på julbord som ändå blev smittade i hög grad säger att gruppsykologin bakom övertron på vaccinet kan ge större sjukdomsspridning än skepticismen.

Vaccinationsgrad kan då ses som en faktor av många när det gäller smittonivå, men även om man tvingar i alla det här vaccinet — från spädbarn och upp, med skadat förtroende för sjukvården och fler biverkningar och vaccinrelaterade dödsfall som följd — så skulle samhället dras med både sjukdom, mutationer och sjukhusinläggningar. Vaccinet är något man tar för att skydda sig själv mot svår sjukdom, inte för att skydda andra.

Men kan inte alla bara ta den jävla sprutan?

Jo, kanske. Det allmänna vaccinationsprogrammet har 97 procent av svenskar frivilligt anslutit sina barn till, även sådana som jag. Där är strategin sedan länge att informera och klargöra, istället för att hota och pressa. Där kan man berätta att de vaccinen både fungerar och är beprövade, är säkra och effektiva både medicinskt och ekonomiskt, och då lyssnar även vi, de jobbiga. Problemet är att detta inte går att säga om covidvaccinet.

* * *

Läs även: Kvarnero: ”Oetiskt att vaccinera barn”

Vi ryggar inte för att belysa obekväma frågor i samhällsdebatten. Vill du ha Fokus som papperstidning i brevlådan, eller enbart digitalt? Teckna din prenumeration här.

Text:

Toppbild: Mikael Fritzon/TT