Jag vill inte ha en övertatuerad ego-fanatiker inom mitt synfält

Grå. Ordet för dagen, veckan, månaden, året – tillvaron. Jag tar fram en strålkastare som används till filmning och fyller rummet med ljus. Terapin hjälper knappt en timme, sedan googlar jag tvångsmässigt ”stå ut” och får fram att DN:s kulturchef tycker att bildning är bästa sättet. Dock får hans egen och andras kultursidor mig att tvivla. Sammanfattningarna av kulturåret missar de livgivande gnistorna – konstverk är till sin natur individuella medan experterna inte ser träden för bara skog. Kulturdebatt i Sverige är mer sociologi än kritik.

Självfallet har det enligt panelerna varit kris inom alla konstnärliga områden. Kokkonsten utesluten, kritiken inkluderad. Detta trots att det numera finns utbildningar också i att skriva kritik. Men ju mer utbildning, desto fler sammanbrott – och sammanbrott bör inte nedvärderas. Vi lever alltså i den bästa av världar. Åtminstone den bästa vi förtjänar.

Att min egen verksamhet som filmare, författare och kritiker spurtar med trasiga kryckor förvånar mig inte. I bästa fall blir jobbet så krångligt att man inte har tid att tänka på hur man ska stå ut med tillvaron. Men det händer förstås att yttervärlden blir övermäktig. De senaste veckorna har varit fyllda av Joakim Lundell vars blotta uppenbarelse inger mig rysningar. Kultursidorna uppmuntrar mig att ta ställning för den ena eller andra medlemmen i Lundells familj men trots alla försök att få mig att förstå det viktiga i affären vill jag helst sluta ögonen och be en nedre makt att ta bort hela Lundellklanen, inklusive alla som analyserar hans liv. Jag vill helt enkelt inte ha en övertatuerad ego-fanatiker inom mitt synfält. Ej heller vill jag höra den härskara lönnfeta influencers som kommenterar Lundell. Djävulen lär ju vara avskaffad, men här behövs han. Ned med Lundell-gänget i den svavelosande elden där de kan tatuera varandra in i evigheten.

Men även om djävulen tycks höra min bön återstår vissa problem. En sajt meddelar att en kris ”kännetecknas av intensiva negativa känslor, starkt obehag och ofta ett stort lidande för den som drabbats”. Fast när Lundell & Co, inklusive dokumentärfilmaren på SVT (som säkert får något pris nästa år för att ha grävt upp mer dynga än konkurrenterna) tonar bort uppstår ett egendomligt lugn och jag inser att kulturskribentens uppgift inte bara är att klaga utan också att anlägga motperspektiv.

Alltså konstaterar jag härmed att 2026 kommer att bli ett underbart kulturår.

Filmkrisen i Sverige kommer att lindras när förslagen från filmutredningen genomförs. Teatrarna kommer att få fler besökare när de spelar ännu fler pjäser om teatrar. Fortfarande läskunniga åldringar kommer att köpa fler böcker. Knappt läskunniga influencers kommer att skriva fler böcker. SVT:s filmredaktion kommer att sända så många kvalitetsfilmer att gnället på företagets nyhetsförmedling avtar. Kultursidorna börjar skriva om kultur istället för relationsproblem i egna eller andras familjer. En annan Lundell kommer att glömma bort att vara surgubbe och ge oss underbara skildringar av Skånes fågelliv. Någon filmproducent kommer av misstag att säga nej till Beckfilm nummer 55 och lansera en ny trulig detektiv som bor i en sameby. Utbildnings-tv kommer att sända ännu fler program där nördar fotvandrar bland tråkiga ruiner. Radions Studio Ett kommer att hitta något som inte går att göra till ett problem. Elektronmusikstudion kommer att få nya sladdar. Alla kritiker kommer att få ett stipendium av Trump så att de kan skriva oläsbara böcker.

Slutet ont, början god.

***

Läs även: Erik Jersenius: SVT:s problem är bristen på ”högerperspektiv”

Läs även: Erik Jersenius: Medierna födde Joakim Lundells monster