Joe Rogan – Sokrates av i dag?

Joe Rogan är inte reporter – han är lyssnarnas vän. Poddarna framstår som mer sokratiska, mer öppna för idéer och villiga att bli övertygade, än de flesta.

Jag tog mig igenom hela avsnitt nummer 1 769 av The Joe Rogan Experience. Missförstå mig inte, det är inte jättetråkigt, men programmet där köttätaren, jungianen och sängbäddande psykologen Jordan B Peterson är gäst är nästan fyra och en halv timme långt.

Jag känner de här killarna nu. Jag hör att Joe blir lite irriterad när Jordan ger sig in i en timslång rant om ditt och datt som låter som, och nog är, en best-of från hans senaste föreläsning. Jag hör att Jordan, trots sitt yrke, nog ändå är den sortens man som har svårt att erkänna svaghet, eller så är det ett budskap från hans publicister för att tona ner hans sammanbrott, koma och missbruk. Jag hör att Joe inte är en jättebra komiker, men att han verkar vara en schysst och pålitlig snubbe. Jag hör att Jordan aldrig borde försöka skämta mer i hela sitt liv, och att han inte verkar ha kompisar alls, mer än sin fru.

Ljudmedia är avslöjande, det är inte bara privatpersoner som tycker det är jobbigt att höra sin egen röst inspelad. De långa radiointervjuerna är de som politiker kan tycka är svårast, trots en stab av talskrivare och presspersoner som drillar dem i talepunkterna i dagar. För medan läsförståelse är något man måste träna upp är det helt naturligt för människor att lägga märke till stakningar, tvekan och osäkerhet när den är i tal. Vi som gillar poddar gillar just det, äktheten, illusionen av att delta i ett intimt samtal.

Neil Young och sedan även Joni Mitchell har plockat ner sin musik från Spotify i protest mot just Joe Rogans podd. Spotify, som köpte podden för en miljard kronor för ett par år sedan, är utgivare för den och artisterna vill att de ska bete sig mer som en sådan. Alltså garantera objektivitet och saklighet i innehållet, så som andra publicister gör.

Joe Rogan super ofta ner sina gäster eller röker gräs med dem, han pratar om sex och våld, psykadelika och filosofi, relationer och nyheter. Det är ett samtal, ingen utfrågning. Det är så poddmediet tagit uppmärksamhet från mer traditionella kanaler – välskrivna ljudböcker, hårdproducerade radioprogram och även musiklyssning – genom att vara mer ofiltrerat, mer mänskligt.

Idén att Joe Rogan skulle börja sitta rak i ryggen som att han jobbade för någon uråldrig tidning med statligt presstöd – som även de missar i sin objektivitet hyfsat regelbundet – är ovanligt boomeridiotisk. En poddare är ingen reporter utifrån, inget stenhårt skjutjärn eller wallraffande lurifax. Han är lyssnarnas vän, just Joe är bara en vän som får prata med Barack Obama och Elon Musk. För i så många nästan oklippta timmar samtal kan ingen dölja vem de är, eller helt undvika att vara dum i huvudet, det accepterar vi.

Jag har gillat poddformatet så länge det funnits. När jag flyttade hemifrån och var ensam var poddarna ett sällskap, när jag promenerade hem från krogen gjorde de att jag kände mig trygg. När jag själv gjorde poddar (Della Q vann Guldörat 2019 och gjordes också för Spotify) sa lyssnarna att det kändes som att de kände mig, och jag tror inte att de hade fel. För en poddlyssnare är Joe Rogan i sin nuvarande form inget konstigt alls, det är det förställda och fejkade som skulle kännas fel.

Att somna till poddar är vanligt, det är känslan av att lägga sig under soffbordet och slumra när de vuxna dricker vin och babblar ovanför. För mig är det det andra som är märkligt, journalist-journalisterna som med varierad framgång försöker dölja sina intentioner för att sätta åt någon, spelar rollen av iskall sanningssökare utan att ha varit en enda dag på scenskolan.

Platon skriver om det här i Gorgias, dialogen som handlar om makt och tal. Antidemokraten i texten beskriver samtalet som ett krig, där någon ska segra. Sokrates däremot ställer frågor om syftet med talet och kommer fram till att det är en skillnad på retorik, tal för att övertyga – och dialog, kollektivt sökandet efter det rätta.

För mig framstår poddarna som mer sokratiska, mer öppna för idéer och villiga att bli övertygade, än de flesta. Att kunna göra sjutton hundra avsnitt med gäster antyder en genuin nyfikenhet. Hade programledaren varit tvärsäker hade lyssnarna tröttnat, hade samtalet varit en dominansuppvisning hade det varit ointressant.

Jordan Peterson skriker ena sekunden »man up!«, nästa suckar han väsande »I don’t know«; det är så trevandet efter det goda livet ser ut, så ett ärligt samtal fungerar. Varken han eller Joe Rogan har alltid rätt, men det vet vi om. De är subjekt med styrkor och svagheter, de gör mig mindre nervös än allvetarna som vill tysta allt motstånd.

***

Teckna en prenumeration på Fokus här.

Text:

Toppbild: Gregory Payan/TT / Scanpix