Nobelpriset i litteratur annonseras

Kvinnor från arbetarklassen är en prisvinnare i höst

Är det en slump att Nobelpriset och Augustpriset går till författare vars tema är arbetarklassen, den gamla rejäla?

Text: Nina Solomin

Toppbild: Henrik Montgomery / TT

Toppbild: Henrik Montgomery / TT

Lyssna på Nina Solomins inläsning av krönikan här.

Som av en händelse hade jag just avslutat läsningen av en essä om nobelpristagaren Annie Ernaux som ska publiceras i Fokus, när jag häromaftonen nåddes av nyheten att Nina van den Brink fått Augustpriset för bästa fackbok 2022. Raskt fick jag då påbörja läsningen av hennes bok i stället, om inte annat av ren artighet, eftersom hon varit kulturredaktör på Fokus före mig. Läsningen tog mig hela kvällen och en morgon, och det var väl investerad tid. Jag har torkat nog många golv är en välskriven, spännande biografi över Maja Ekelöf, städerskan som blev författare mer eller mindre över en natt med Rapport från en skurhink (1970). 

Tack vare Mikael Timms essä om nobelpristagaren som jag nämnde inledningsvis, också den mycket intressant, fick jag syn på ett gemensamt drag hos Annie Ernaux och Maja Ekelöf. En aspekt som Timm kommer in på är nämligen hur Annie Ernaux är en uppriktig, älskad författare fast förankrad i arbetarklassen – fast med ett klent politiskt omdöme, utan några varningslampor för vänsterextremism och antisemitism. (Något som inte har diskuterats så mycket i Sverige.)

Även föremålet för Nina van den Brinks biografi, Maja Ekelöf, skrev om sitt liv i arbetarklassen och hamnade i liknande politiskt sällskap, när hon på sjuttiotalet entusiastiskt stöttade grupper som FNL och KPMLr. Dessutom blev Maja Ekelöf bortkollrad av en kriminell ung man i fängelse, han lyckades få henne att låna ut sin stjärnglans genom att publicera en bok ihop. När han senare släpptes ut behövdes hon inte längre, och han hörde aldrig mer av sig. 

Är det en slump att både årets Nobelpris i litteratur och årets Augustpris i fackboksklassen går till författare vars tema är arbetarklassen, av den gamla rejäla sorten? Ja kanske, men det förtjänar ändå att noteras. 

Just konflikterna som uppstår kring Maja Ekelöfs kommunistiska engagemang efter att hon blivit en hyllad kändis är ett viktigt tema i Nina van den Brinks bok. Det gör också porträttet av Ekelöf nyanserat. 

Biografin innehåller förstås mycket mer än så. Exempelvis är skildringen av den miljö Maja Ekelöf kom ifrån en påminnelse om ett annat Sverige, före många viktiga välfärdsreformer, ett fattigt land som ju fanns för bara sex, sju decennier sedan. Då kunde arbetarfamiljer och ensamstående föräldrar ha svårt att överleva, även om de arbetade hårt. 

Städerskan, eller skurkäringen som man sa förr, Maja Ekelöf försörjde under många år ensam sina fem barn. Nina van den Brink visar vilken vändpunkt det innebar att fattiga fick laglig rätt till bistånd från socialkontoret för exempelvis mat eller kostnader för läkarbesök. 

Krocken var stor när Maja Ekelöf introducerades för kulturvärlden. Reportern Cordelia Edvardson skildrade ett sådant möte: ”Ingen visste riktigt vad man skulle säga till henne. Att konversera ett knoppande geni på cocktailparty går väl an. Men vad säger man till en femtiotvåårig kvinna som i en intervju deklarerat: ’Lycklig var jag bara när jag väntade tvillingar och fick abort…’ Då hade hon redan fem barn att ensam dra försorg om.”

Personligen tyckte jag, när jag läste Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink, att det mest frapperande var att den inte handlade så mycket om städning, utan mer om en människas bildningshunger och politiska engagemang. Det påstås att boken handlar om en städerskas arbetsvardag, antecknade jag, men den handlar om en kvinna som läser, och som vill något mer och helt annat. 

***

Text: Nina Solomin

Toppbild: Henrik Montgomery / TT