Liberaler – kränkta över att historien fortfarande inte har tagit slut
Alla flinar åt idén att historien kan ta slut. Men förvånansvärt många vill ändå inte låtsas om att den fortgår.
Bild: TT
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Förra veckans läckraste nyhet återfanns i Expressen – tack för den Anette Holmqvist.
Ingen vill bli partiledare i Liberalerna, uppger tidningens källor. Romina Pourmokhtari har sagt nej. Andra liberaler kallar uppgiften "ett kamikazeuppdrag". Kanske kan Pourmokhtari övertalas, hoppas några, "men då måste vi höja budet till henne rejält".
Redan där känner man som läsare att man börjar levitera. Är det här vilket konkursförvaltarjobb som helst?
Kanske det. Anna-Karin Hatt ändrade sig ju om att ta över Centern. Hon fick 223 000 i månaden. Det har Liberalerna inte råd med, men kanske, menar de partisnillen som Holmqvist talat med, kan man ge "Pourmokhtari möjlighet att styra helt över vilka hon ska ha omkring sig i ledningen eller vilken inriktning partiet ska ta".
Det är alltså Liberalernas okonventionella idé i krisen: låt partiledaren leda partiet.
Men det är inte slut där.
I Svenskan tänker andra liberaler högt. En av dem har en listig strategi: Liberalerna och Kristdemokraterna – båda under fyraprocentsspärren – och Moderaterna – som fastnat under 20 procent – ska tillsammans "göra sitt jobb". Då kan de få strax över femtio procent och då blir ju allt det där besvärliga med Sverigedemokraterna i en regering oväsentligt. Problemet för Liberalerna, enligt den här liberalen, är ett "icke-problem". Förutsatt att problemet som är ett icke-problem upphör att finnas, alltså.
Skadeglädje är ingen vacker känsla, men Liberalerna gör det verkligen svårt att hålla på pieteten.
Låt mig nu ödsla mina sista tecken på den sistnämnda liberalen, den med den geniala lösningen att om allt blir som det en gång var – eller, för att vara noga, mer som det en gång var än det någonsin varit – så slipper vi hantera det som faktiskt är.
För 36 år sedan, 1989, sjönk Francis Fukuyama djupt ner i Hegel och förutspådde historiens slut. De senaste tjugo åren har kultur- och ledarsidor varit fulla av snorkiga pikar om att det inte blev så. De som står för pikarna har aldrig läst Fukuyama, som är betydligt intressantare än de har en aning om, och skulle antagligen gissa att Hegel är en handbryggd IPA.
Där har vi en liten sedelärande historia om det fåfänga i att verkligen djupdyka i något i Tiktoks tidevarv, men det är en annan historia. Dagens predikan handlar om det motsägelsefulla i att många av dem som flinar åt Fukuyama själva verkar förvånade över att historien inte tagit slut. Mer än så: de verkar förnärmade. Kränkta.
Vi lever i en tid med struttande världsmakter, fejdande eliter, teknisk revolution, politisk vandalism, folkomflyttningar, krig, oförsonliga motsättningar: allt det som utgör historien. Och historia innebär att något sker på riktigt. Det är inte bara ett litet divertissemang som tar slut varefter allt återgår till det gamla.
Historien betyder verkliga förändringar.
Det är detta som liberalen i fråga vägrar att ta in. I sällskap med många andra. Deras tes är att det som sker egentligen inte sker. Att folk röstar fel beror på rysk propaganda, alt-right-konspirationer eller något annat av det slaget. Stämningarna i USA beror bara på Trump. Stöket i Sverige på Sverigedemokraterna. Om man tar bort buggarna i systemet, kommer systemet att bli precis som förut igen. Det är deras enda lösning.
Så Moderaterna och Socialdemokraterna borde bilda en evig koalition, Liberalerna borde magiskt växa till 25 procent, eller vad som helst annat som gör att historien slutar att inträffa här och nu.
Att historien satt foten i dörren och tvingat sig in i vår tid är ett slags hemfridsbrott. Den behöver kastas ut igen, så att allt kan bli som vanligt.
Håll inte andan i väntan på det, som amerikanerna säger.
***
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Förra veckans läckraste nyhet återfanns i Expressen – tack för den Anette Holmqvist.
Ingen vill bli partiledare i Liberalerna, uppger tidningens källor. Romina Pourmokhtari har sagt nej. Andra liberaler kallar uppgiften ”ett kamikazeuppdrag”. Kanske kan Pourmokhtari övertalas, hoppas några, ”men då måste vi höja budet till henne rejält”.
Redan där känner man som läsare att man börjar levitera. Är det här vilket konkursförvaltarjobb som helst?
Kanske det. Anna-Karin Hatt ändrade sig ju om att ta över Centern. Hon fick 223 000 i månaden. Det har Liberalerna inte råd med, men kanske, menar de partisnillen som Holmqvist talat med, kan man ge ”Pourmokhtari möjlighet att styra helt över vilka hon ska ha omkring sig i ledningen eller vilken inriktning partiet ska ta”.
Det är alltså Liberalernas okonventionella idé i krisen: låt partiledaren leda partiet.
Men det är inte slut där.
I Svenskan tänker andra liberaler högt. En av dem har en listig strategi: Liberalerna och Kristdemokraterna – båda under fyraprocentsspärren – och Moderaterna – som fastnat under 20 procent – ska tillsammans ”göra sitt jobb”. Då kan de få strax över femtio procent och då blir ju allt det där besvärliga med Sverigedemokraterna i en regering oväsentligt. Problemet för Liberalerna, enligt den här liberalen, är ett ”icke-problem”. Förutsatt att problemet som är ett icke-problem upphör att finnas, alltså.
Skadeglädje är ingen vacker känsla, men Liberalerna gör det verkligen svårt att hålla på pieteten.
Låt mig nu ödsla mina sista tecken på den sistnämnda liberalen, den med den geniala lösningen att om allt blir som det en gång var – eller, för att vara noga, mer som det en gång var än det någonsin varit – så slipper vi hantera det som faktiskt är.
För 36 år sedan, 1989, sjönk Francis Fukuyama djupt ner i Hegel och förutspådde historiens slut. De senaste tjugo åren har kultur- och ledarsidor varit fulla av snorkiga pikar om att det inte blev så. De som står för pikarna har aldrig läst Fukuyama, som är betydligt intressantare än de har en aning om, och skulle antagligen gissa att Hegel är en handbryggd IPA.
Där har vi en liten sedelärande historia om det fåfänga i att verkligen djupdyka i något i Tiktoks tidevarv, men det är en annan historia. Dagens predikan handlar om det motsägelsefulla i att många av dem som flinar åt Fukuyama själva verkar förvånade över att historien inte tagit slut. Mer än så: de verkar förnärmade. Kränkta.
Vi lever i en tid med struttande världsmakter, fejdande eliter, teknisk revolution, politisk vandalism, folkomflyttningar, krig, oförsonliga motsättningar: allt det som utgör historien. Och historia innebär att något sker på riktigt. Det är inte bara ett litet divertissemang som tar slut varefter allt återgår till det gamla.
Historien betyder verkliga förändringar.
Det är detta som liberalen i fråga vägrar att ta in. I sällskap med många andra. Deras tes är att det som sker egentligen inte sker. Att folk röstar fel beror på rysk propaganda, alt-right-konspirationer eller något annat av det slaget. Stämningarna i USA beror bara på Trump. Stöket i Sverige på Sverigedemokraterna. Om man tar bort buggarna i systemet, kommer systemet att bli precis som förut igen. Det är deras enda lösning.
Så Moderaterna och Socialdemokraterna borde bilda en evig koalition, Liberalerna borde magiskt växa till 25 procent, eller vad som helst annat som gör att historien slutar att inträffa här och nu.
Att historien satt foten i dörren och tvingat sig in i vår tid är ett slags hemfridsbrott. Den behöver kastas ut igen, så att allt kan bli som vanligt.
Håll inte andan i väntan på det, som amerikanerna säger.
***
