Amerika har format oss, även om vi aldrig varit där
När den amerikanska staten slutligen blivit en sämre dokusåpa borde vi anstränga oss för att förstå vad det betyder för oss. För USA är inte bara en plats, utan en del av oss själva.
Bild: AP
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Vann ni?
Bland folk som bryr sig om sådant måste den privata vadslagningen ha startat för över ett halvår sedan. På redaktioner, kontor och middagsbjudningar. I bokcirklar och omklädningsrum.
Hur länge dröjer det innan världens rikaste man och världens mäktigaste man går lös på varandra med de digitala motsvarigheterna till cykelkedjor och pangas?
Tre månader? Sex? Klarar de sig ett helt år?
Och nu har en av de få säkra sakerna i en värld där vad som helst kan hända, inträffat. En nyhet som, i strid med alla tumregler, blir en nyhet, trots att den är "hund bet man", inte "man bet hund".
Om ni missade vadslagningen den här gången är ingen skada skedd. Den Costa Rica-baserade speltjänsten Bovada ger odds på fortsättningen. Om Trump stoppar Musk i fängelse i år får du 12 gånger insatsen. Om Trump ställs inför riksrätt innan nyårsafton blir det sex gånger pengarna. Om du vill spela högt kan du satsa på att Musk eller Trump före sista juli erkänner att de haft ett "romantiskt förhållande" med varandra. Det ger hela 500 gånger insatsen.
Ni behöver en målvakt i USA, för Bovada är blockerat i Sverige, men med sådana här vinstchanser borde ni ha råd med det.
Något som inte går att spela på, är om vi utanför Amerika har minsta chans att tala om det som sker på vårt eget sätt, nu när den amerikanska staten slutligen blivit en sämre dokusåpa?
Vi är alla trötta på denna ständiga flod av bisarra rapporter från USA, men kanske av olika skäl. Själv tröttnade jag redan för snart tio år sedan på den indignerade, självgoda Trumpbashingen, vars enda syfte var att markera att den som skrev eller talade själv var en ljusets riddare. Trumps framgångar var obegripliga, upprepades gång på gång av dem som av anständighetsskäl stoltserade med att inte vilja förstå någonting.
Naturligtvis kom en motrörelse. Först i diskussionens verkliga utmarker, men sedan i växande motvallsläger, som drevs av en begriplig iver att sticka hål på de harmsna etablissemangsballongerna.
Det var kanske oundvikligt att en motrörelse, som främst definieras just av dem som de vänder sig mot, skulle bli spegelbilden av sin måltavla: lika platt, lika dum, lika ovillig att se det som sker framför deras egna ögon.
Kort sagt, vi importerade den sorgligt undermåliga amerikanska debatten. På ena sidan Trumphatarna, som slog ned på varje antydan till en ton i dur. På den andra Trumphatar-hatarna, som öste ovett över varje person som nämnde det vid det här laget uppenbara: att USA:s president är en extrem narcissist som stoltserar med sina grava karaktärsfel. En person som nu leder en revolutionär och i ordets rakaste bemärkelse djupt korrupt regering.
Efter tio år har vi inte tagit ett steg närmare något intressant.
Nu ska jag göra det mest självgoda och uppblåsta av allt: jag ska be er att läsa något annat som jag har skrivit. För ganska exakt fyra år sedan ägnade jag 40 000 tecken här i Fokus åt att försöka reda ut vad som händer i Amerika och varför det berör oss. Sök på ”Maçães”, så dyker texten upp. Något bergsäkert svar på den första frågan blev det inte, men ett par teorier. På den andra frågan, däremot, är svaret tydligt: I hundra år har vi, vare sig vi vill det eller inte, lagt vår fantasi i amerikanska händer.
Amerika har format oss, även dem av oss som aldrig varit där. Inget imperium, med möjligt undantag för det romerska, har haft och har fortfarande den makten över vad vi faktiskt skulle kunna kalla våra själar. Även om USA sjangserar till bananrepublik, tror någon på riktigt att det finns en verklig konkurrent om den mjuka makten?
Kina? Ryssland? Eller, för den delen, Europa?
Kanske är oddsen orimliga för att vi ska lyckas lyfta oss ett steg över den nuvarande amerikanska idiotin för att förstå hur djupt Amerika format oss. Vi borde försöka.
***
Läs även: Trump, förlösaren
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Vann ni?
Bland folk som bryr sig om sådant måste den privata vadslagningen ha startat för över ett halvår sedan. På redaktioner, kontor och middagsbjudningar. I bokcirklar och omklädningsrum.
Hur länge dröjer det innan världens rikaste man och världens mäktigaste man går lös på varandra med de digitala motsvarigheterna till cykelkedjor och pangas?
Tre månader? Sex? Klarar de sig ett helt år?
Och nu har en av de få säkra sakerna i en värld där vad som helst kan hända, inträffat. En nyhet som, i strid med alla tumregler, blir en nyhet, trots att den är ”hund bet man”, inte ”man bet hund”.
Om ni missade vadslagningen den här gången är ingen skada skedd. Den Costa Rica-baserade speltjänsten Bovada ger odds på fortsättningen. Om Trump stoppar Musk i fängelse i år får du 12 gånger insatsen. Om Trump ställs inför riksrätt innan nyårsafton blir det sex gånger pengarna. Om du vill spela högt kan du satsa på att Musk eller Trump före sista juli erkänner att de haft ett ”romantiskt förhållande” med varandra. Det ger hela 500 gånger insatsen.
Ni behöver en målvakt i USA, för Bovada är blockerat i Sverige, men med sådana här vinstchanser borde ni ha råd med det.
Något som inte går att spela på, är om vi utanför Amerika har minsta chans att tala om det som sker på vårt eget sätt, nu när den amerikanska staten slutligen blivit en sämre dokusåpa?
Vi är alla trötta på denna ständiga flod av bisarra rapporter från USA, men kanske av olika skäl. Själv tröttnade jag redan för snart tio år sedan på den indignerade, självgoda Trumpbashingen, vars enda syfte var att markera att den som skrev eller talade själv var en ljusets riddare. Trumps framgångar var obegripliga, upprepades gång på gång av dem som av anständighetsskäl stoltserade med att inte vilja förstå någonting.
Naturligtvis kom en motrörelse. Först i diskussionens verkliga utmarker, men sedan i växande motvallsläger, som drevs av en begriplig iver att sticka hål på de harmsna etablissemangsballongerna.
Det var kanske oundvikligt att en motrörelse, som främst definieras just av dem som de vänder sig mot, skulle bli spegelbilden av sin måltavla: lika platt, lika dum, lika ovillig att se det som sker framför deras egna ögon.
Kort sagt, vi importerade den sorgligt undermåliga amerikanska debatten. På ena sidan Trumphatarna, som slog ned på varje antydan till en ton i dur. På den andra Trumphatar-hatarna, som öste ovett över varje person som nämnde det vid det här laget uppenbara: att USA:s president är en extrem narcissist som stoltserar med sina grava karaktärsfel. En person som nu leder en revolutionär och i ordets rakaste bemärkelse djupt korrupt regering.
Efter tio år har vi inte tagit ett steg närmare något intressant.
Nu ska jag göra det mest självgoda och uppblåsta av allt: jag ska be er att läsa något annat som jag har skrivit. För ganska exakt fyra år sedan ägnade jag 40 000 tecken här i Fokus åt att försöka reda ut vad som händer i Amerika och varför det berör oss. Sök på ”Maçães”, så dyker texten upp. Något bergsäkert svar på den första frågan blev det inte, men ett par teorier. På den andra frågan, däremot, är svaret tydligt: I hundra år har vi, vare sig vi vill det eller inte, lagt vår fantasi i amerikanska händer.
Amerika har format oss, även dem av oss som aldrig varit där. Inget imperium, med möjligt undantag för det romerska, har haft och har fortfarande den makten över vad vi faktiskt skulle kunna kalla våra själar. Även om USA sjangserar till bananrepublik, tror någon på riktigt att det finns en verklig konkurrent om den mjuka makten?
Kina? Ryssland? Eller, för den delen, Europa?
Kanske är oddsen orimliga för att vi ska lyckas lyfta oss ett steg över den nuvarande amerikanska idiotin för att förstå hur djupt Amerika format oss. Vi borde försöka.
***
Läs även: Trump, förlösaren
