Medierna behöver förändras

Är det verkligen pinsamt att ha en kille? Att Chante Josephs kolumn om ämnet i brittiska Vogue blev viral kan ses som ett självständighetstecken i tiden. Eller så är det måhända en reaktion mot alla softgirls och deras stjärnögda hemmafrutillvaro. Ett antingen eller i polaritetens tecken.

Oavsett så är det inte unga mäns oförmåga att föra sig i sociala sammanhang som åsyftas med pinsamheten, utan att en ung kvinna reder sig själv och därför inte bekräftar sig genom partnerskap. Att komma dragande med en partner ses som ett svaghetstecken. 

Se bara på trendsettern Kim Kardashian, som varken dejtat eller haft sex på tre år.

Ensam är inte bara stark utan också cool och mäktig. Och det finns ju alltid katter att klappa för den som vill ha lite sällskap, för att inte tala om hundar, som dyrkar alla som ger dem mat. 

Det som gör att man kan misstänka att det egentligen rör sig om en hel generations utmattning över den konsumerande nätdejtningen är dock begreppet heterofatalism. Så kallas tydligen övertygelsen att alla heterosexuella förhållanden är dömda att gå åt helvete, men att man trots detta fortsätter försöker hitta någon. 

Chante Joseph baserade sin kolumn på en fråga hon ställde till sina 65 000 följare på Instagram. Det var med andra ord hennes följare som stärkte hennes tes om det ocoola med pojkvänner. Till och med de som var i ett förhållande sa att de känner sig lite skyldiga över detta. Värst av alla var de som postade bilder på sina killar i sociala medier. Det var så skämmigt att det krävde ett omedelbart avföljande. 

Naturligtvis plockade media över hela världen upp kolumnen som sedan spreds på nätet, kommenterades och sedan rullade den runt i sin egen ekokammare. Bra för Chante Josephs karriär som journalist och influenser, samt alla andra som söker klick. Dåligt för unga män och födslotalen. 

Frågan kvarstår dock: Är det sant?

Ganska dumt faktiskt, eftersom sanning inte har med saken att göra. Det går utmärkt att ljuga ihop saker, och dessutom få betalt, bara folk pratar om det hela. Se bara på Jan Guillou som i åratal hittat på saker, dragit halsbrytande slutsatser och mobbat både hög som låg i sina kolumner i Aftonbladet. Nu senast var det karaktärsmordet på civilförsvarsminister Carl Oskar Bohlin som bland annat anklagades för att vara främlingsfientlig eftersom han bar en slipsnål med davidsstjärna. 

Möjligtvis kan det tolkas som civilförsvarsministern verkligen är en kraft att räkna med, eftersom han väckt Guillous vrede, men inte mer än så. Sanningshalten i texten verkar ingen, inte ens Aftonbladets chefredaktör, bryr sig om. Det viktiga är att det blir en ”snackis.” 

Det går också utmärkt att utelämna fakta som annars vore talande. Som när DN gjorde reportage om den arbetslösa akademikern Anna men ”glömde” berätta att hon jobbade på ett s-företag. 

Och här i Fokus tar Jan Söderkvist ära och heder av SVT:s Uppdrags gransknings faktafuskade. Han skriver: ”I vårt land kan däremot en systematiskt manipulerande redaktion bli belönad med prestigefyllda priser av kollegor som inte har minsta aning om själva sakfrågan. När fusket sedan uppdagas, om det nu sker, sopas hela saken under mattan utan att det blir märkbart mycket bråk.”

Så sant som det är skrivet.

På andra sidan skranket, rättare sagt i en ledare i facktidningen Journalisten, slås det larm om att journalisterna attackeras från alla håll eftersom alla nya mediasatsningar kritiserar etablerade medier. Någon sjukdomsinsikt syns dock inte till. 

Men varför kan läsarsponsrade Doku.nu gång på gång göra stora viktiga avslöjanden om islamister, trots att de inte har de stora mediernas budget? (Senast granskades tre palestinademonstranter med terroristkopplingar.) Varför växer Kvartal så kraftigt? Varför är Fokus den enda intressanta tidningen där hårda fakta blandas med olika röster från alla möjliga håll?

Vem vet, kanske är det så enkelt att folk vill ha fakta och olika infallsvinklar serverade utan pekpinnar och åsiktskorridor. 

Numera går det dessutom att prenumerera på enskilda journalister som brutit sig loss från de etablerade medierna. Ivar Arpi och Malin Ekman har det bra på Substack, Magda Gads nya, och omskrivna mediasatsning krympte till en crowdfoundad krigsrapportering. Ett tecken om något på att medierna behöver förändras.

I väntan på denna revolution stänger jag av och läser en bok. Det må vara lika ocoolt som en pojkvän men ger både kunskap och sinnesfrid. Och vad mer kan man egentligen begära?

***

Läs även: Vi vinner inga krig med byråkrati

Läs även: Vad hände med Magda Gad?