Meritokratin sätts på undantag

För många unga är det ingen självklarhet att den bäst lämpade ska få jobbet. Risken är att vi går den amerikanska vägen och hivar ut upplysningens landvinningar.

Under en middag med tonåringar häromkvällen kom begreppet meritokrati på tal. Alltså den gamla idén att börd inte ska spela någon roll i urvalsprocesser, utan att uppdraget ska gå till den bäst lämpade.

För ungdomarna var detta ingen självklarhet. De sympatiserade med tanken att svaga grupper kan behöva hjälp på traven för att till exempel komma in på eftersökta utbildningar eller få åtråvärda jobb. I deras ögon trumfas kompetens av representation och inkludering.

Det fick mig att tänka på ett journalisten Malcolm Gladwell, som berättar en tankeväckande historia i en av sina böcker. Förr brukade symfoniorkestrar fylla vakanser genom att anordna en öppen audition. Kandidaterna gick upp på scen, presenterade sig och spelade för en kommitté. Men eftersom den klassiska musikvärlden är liten – även globalt – var det vanligt med nepotism i antagningsprocesserna. Därför spred sig för tre, fyra decennier sedan seden att låta kandidaterna spela upp anonymt bakom en skärm. De fick inte prata med juryn som inte heller fick veta deras namn, bara ett nummer för att skilja dem åt.

Denna nyordning fick en oväntad bieffekt. Tidigare saknades kvinnor i de ledande orkestrarnas bleckblåssektioner eftersom damer ansågs ha för svaga lungor för att spela trumpet, valthorn eller tuba på toppnivå. Men när juryn inte visste könet på den som spelade öppnades dörrarna även för dem. Frågan är dock hur länge detta bruk fortgår. New York Times tongivande musikkritiker ha startat en debatt om att orkestrarna är för etniskt homogena och krävt att uppspelningarna åter avanonymiseras. Tanken har fått gehör i USA.

Rörelsen bort från meritokrati och mot kvotering har gått längre där borta. Men den finns här hemma också. Allt fler företag tar fram policies och styrdokument för att öka mångfalden i sina organisationer. Vissa, som Sveriges Radio, registrerar till och med de anställdas härkomst.

Min förhoppning är att vi inte går den amerikanska vägen och hivar ut upplysningens landvinningar, utan fortsätter diskutera rasism och relaterade samhällsproblem på ett förnuftigt och frimodigt sätt. Ungefär som den rolige, finurlige och alltid intressante Makode Linde gör i en intervju här i Fokus. Men med tanke på den kommande generationens inställning i frågan är det väl knappast troligt att det blir som jag önskar.

***

Text:

Toppbild: Lee Jin-man / AP