När staten slutade ställa sina egna till svars
Det fanns en tid då statliga tjänstemän bar ett personligt ansvar inför medborgarna. I dag är ansvaret otydligt och konsekvenserna syns överallt.
Bild: Jessica Gow / TT
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Vi hade en gång statliga tjänstemän. Ordet man eller män syftade inte på kön, utan på ordet människa.
Tjänstemän hade tjänstemannaansvar och fram till 1976 var det lagreglerat. Inga-Britt Ahlenius har skrivit spaltmeter om detta efter att hon slutade som budgetchef på Finansdepartementet, som generaldirektör på Riksrevisionsverket, som chef för Revisionsmyndigheten i Kosovo och som undergeneralsekreterare för FN:s internrevision. Där kallades hon Ms Fearless efter att hon skrivit en intern promemoria som riktade skarp kritik mot FN:s generalsekreterare. Speak truth to power, brukar det kallas.
Alla har naturligtvis inte alltid varit lyckliga över förekomsten av sanningssägare. Men vi talar om en tid innan tjänstemän i staten ansåg att de hade rätt att vara, till exempel, aktivister.
Under det som Per Ahlmark kallade Det galna kvartsseklet, inlett 1968, fick aktivistiskt lagda och anställda i staten en känsla av vind i seglen och naturligtvis fanns samma drift som idag att uppfostra folket. Men då fanns fortfarande motkrafter. Drösar av gammaldags uppfostrade tjänstemän i stat och kommun, på departement och i skolor, visste var gränserna gick. Och i brottsbalken fanns något som kallades ämbetsbrott, brott som begicks i tjänsten.
Hoppsan. För nu har ämbetsmännen, som arbetar i förvaltningen och är ansvariga inför regeringen, avskaffats. De har blivit vanliga anställda och kallas tjänstepersoner.
Det är väldigt tråkigt att i dag tänka på statens alla poliser, brevbärare, järnvägsanställda och miljontals utredare och kommunikatörer. För det vi lätt kommer att tänka på är: varför fungerar staten så illa?
Tänk om det inte är så svårt? Tänk om det som skulle behövas är en aning av det som var. ”Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften skall dömas för tjänstefel till böter eller fängelse i högst två år.”
Det vi skulle få tillbaka är tydlighet. Tar du ett jobb i staten måste du fatta vad jobbet går ut på, och vad du ska göra. Du kan inte åsidosätta vad som gäller för uppgiften för då kan du åka in. Punkt slut.
Jodå, staten har försökt sig på att tänka över saken. Förra året kom en utredning om Straffrättsliga åtgärder mot korruption och tjänstefel.
Den som läser den blir betänksam. Så här kan det låta: ”År 2023 väcktes åtal i 25 fall och meddelades fällande dom i tingsrätten i 15 fall för tjänstefel. En grov uppskattning är att förtydligandet skulle kunna leda till sex nya åtal och lika många ytterligare fällande domar i tingsrätten per år. Utifrån siffror över hur många mål om tjänstefel som behandlas i hovrätten varje år bedömer vi att överklagandefrekvensen är relativt hög, runt 50 procent. Det skulle innebära tre ytterligare mål per år gällande tjänstefel i hovrätten. Förslagen förväntas sammantaget inte innebära större kostnadsökningar för Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten eller domstolarna än vad som ryms inom befintliga anslag.”
Och: 2023 anmäldes 8491 fall av tjänstefel och utredaren antar raskt att en stor del av dem kan vara ”missnöjesyttringar” som saknar ”substans” och kan skrivas av direkt.
Det låter inte bra, det låter riktigt illa, tycker en del av oss som står bredvid och ser hur komplett vissa verksamheter i staten fallerar.
Naturligtvis är det den som är missnöjd som anmäler tjänstefel. Eller? Och så hela resonemanget om hur mycket det skulle kunna komma att kosta att hantera tjänstefelsförbrytarna. Det nämns en summa, 23 miljoner i ökade för kostnader för polisen. Men när det gäller Kriminalvården är utredaren förhoppningsfull och tror på böter, så för fängelserna skulle kostnaden ligga still.
Men detta är ju helt fel frågeställningar. Den riktiga frågan är – vad kostar det staten att inte döma dem som begår tjänstefel? Ekonomiskt och i tappat förtroende för hela samhället.
Om inte staten upprätthåller staten så gör ingen annan det heller. Glöm inte det.
Jo, remissvaren skulle ha kommit in till Justitiedepartementet senast den 7 november 2025. Jag är ledsen att jag är lite sen med mitt.
***
Läs även: Elefanterna och hoppet om ett skitår
