Nils Funcke, Almedalen, yakuzan och hundar

Måndag 

Nils Funcke skriver om behovet av en robustare grundlag i DN kultur. Sverige må ha en stolt tradition av yttrandefrihet, men vi har också en mindre stolt tradition av lidbommeri, som riskerar att blomma ut i trängda lägen. Som nu. 

Jag antar att det är den här sortens resonemang som gör att jag då och då hört Funcke kallas ”yttrandefrihetsfundamentalist”. Det är ett av alla fegt krypande epitet, som egentligen har ett enda syfte: att svärta ned den det handlar om, utan att behöva argumentera om de relevanta sakfrågorna. 

I mina ögon hör Funcke till den rara skara som en gång i tiden brukade kallas hedersmän. Det finns några till. Bo Rothstein, Inga-Britt Ahlenius och K G Scherman, till exempel. Det märkliga är att de, vid sidan av sin intellektuella hederlighet och integritet, ofta tar fasta på just det som vi svenskar brukade skryta med, som ett utredningsväsende som ger nya lagförslag en ordentlig beredning. Nu är de aparta. De är också, nästan utan undantag, till åren komna. Funcke fyllde just sjuttio, Rothstein gör det nästa år, Ahlenius är snart 75 och K G Scherman blir 75 i augusti. 

Det påminner mig om hur den svenska skolan fortsatte fungera, trots ett målmedvetet förstörelseverk, tack vare en gammal lärarstam som i all stillhet fortsatte som förut. Det var först när de försvann som vi såg vad vi faktiskt hade ställt till med. 

Vi lämnade Defendern, som jag köpte av Bollerups jordbruksskola för fyra år sedan, på service och besiktning på väg till Sturup. Förra året fick de bygga om den vänstra sidan av chassit. I år misstänker jag att det är dags för den högra sidan. Det är förstås vettlöst att hålla på, om man tänker strikt ekonomiskt, men att skrota den vore som att riva Colosseum och hänvisa till underhållskostnaderna. Kulturarv kommer i olika former. Och den doftar fortfarande precis lika delikat som traktorgaraget när jag växte upp: en blandning av olja, spannmål och gammalt gummi. 

Det närmaste jag kommit det, förutom bilen, är Santa Maria Novellas herrparfym Nostalgia. Det var vår vän Jonas som först introducerade mig för parfymen, som fångar – enligt beskrivningen och min egen erfarenhet – ”däck som slitits ut av acceleration och plötsliga inbromsningar, blandat med antydningar av bensin och läder”. 

Jag har fyra flaskor kvar i förrådet, men noterar med viss fasa att den försvunnit från Santa Maria Novellas hemsida. 

Tisdag 

Någon, tvärs över innergården från vår lägenhet i Stockholm, bygger bokhyllor. Jag såg hyllorna i går kväll från vår balkong och de är elegant upplysta. Det stärkte mig, men så mindes jag vad en trevlig frisörska i vårt förra hus berättade. Vi bodde på nedre botten där och vi byggde också rejält med bokhyllor innan vi flyttade in. Hon såg det och trodde att en influencer skulle bo i lägenheten. Hyllorna var säkert ämnade för hennes skor. 

Vi får se vad hyllorna innehåller nästa gång jag kommer till Stockholm. 

En snabb och smärtfri inspelning av mitt bidrag till Fokus sommarpodd, ”Tala ut!”. Behållningen var ändå att min producent visade sig vara Lasse O’Månssons barnbarn. Det kändes nästan som att oväntat stöta på Mick Jagger eller David Bowie. 

På gångvägen till studion på Söder slås jag återigen av hur cykelkulturen i Stockholm ger känslan av att vandra oskyddad på Monzabanan. I Köpenhamn är en promenad bland de många fler cyklisterna snarare som att röra sig som en integrerad del av en härligt småborgerlig balett. Varför kan vi inte ta efter danskarna i detta, när vi gör det i allt annat? 

Olyckan på Gröna Lund dominerar tidningarna, tätt följt av den bisarra kuppen i Ryssland. Som alltid, numera, talas det mycket om personalens känslor och behov. Jag förstår varför, men det ger som alltid rapporteringen om olyckor en märkligt skev biton. Jag blir inte klok på om det beror på en rädsla att få någon myndighet på sig, på grund av bristande personalpolitik – Human Resource Management, är antagligen den samtida termen – eller om det helt enkelt handlar om att undvika obehagligare frågor. 

Jag har inte flugit Ryanair på åratal, eftersom det är ett så enastående osympatiskt företag, från ägaren till lurendrejerierna med extraavgifter. Nu fanns inget annat sätt att ta sig till Almedalen i tid och fram kom jag.  

Det första intrycket är att spektaklet åter fått en mer behaglig storlek. De sista åren före Covid var poänglösa. Om alla envisas med att komma till Almedalen träffar man ingen intressant. Då kan man lika gärna gå fram och tillbaka på Sergels Torg. Men min smak för mingel har samtidigt lagt sig och inget är så ensamt som att vandra på egen hand förbi minglande gäng. Det påminner om historien om den fula ankungen, men utan något större hopp att upptäcka att man är en svan. 

Onsdag 

En intressant artikel i New York Times om ”the terror of threes”. Newton försökte förbättra sina förutsägelser om månens bana, genom att lägga solens gravitation till jordens. Förutsägelserna blev, till Newtons förfäran, sämre. Sedan dess har ”trekropparsproblemet” varit en stapelvara i naturvetenskapen: när man utökar från två till tre samspelande krafter uppstår en nästan magisk, ickelinjär ökning av potentialen för kaos. Väte, med en kärna och en elektron, är relativt lätt att hålla koll på. Men studerar man helium, med en kärna och två elektroner, är det omöjligt att exakt förutsäga hur de subatomära partiklarna uppför sig. Nu, skriver New York Times, går vi in i en värld med tre stora kärnvapenmakter – USA, Ryssland och Kina – och plötsligt hotar trekropparsproblemet även att drabba terrorbalansen. 

Almedalen handlar i år om AI, elförsörjningen och gängvåldet. Det sägs inte mycket nytt från scenerna, men en del idéer kläcks i eftersnacken. Min bästa för dagen var att vi borde bjuda in den japanska maffian, yakuzan, för att få ordning på den kriminella världen i Sverige. Tokyo är en av världens säkraste städer, trots – eller kanske snarare tack vare – yakuzan. De är smartare än våra amatörer och vet vikten av att inte tvinga polisen att ingripa titt som tätt. Våra förebyggande åtgärder och längre straff kommer att ta decennier för att ha någon verkan. Yakuzan skulle antagligen skapa relativt lugn på ett par veckor. Vi andra kunde stanna inne under själva maktskiftet. Rent estetiskt vore det dessutom ett uppköp. Yakuzans vackra tatueringar och stympade fingrar har en romantisk originalitet som det fantasilösa gettomodet saknar. Jag är säker på att japansk rap också är att föredra framför de rinkebysvenska alternativen. 

En stor grill släpades in i Skandias Almedalsträdgård, där Fokus håller till. Den är av märket Weber. På fronten, i pösigt kromade bokstäver, står modellnamnet: Genesis. Märkligt feltänkt. Borde den inte heta Gehenna? 

För Signum och Newmaninstitutet gjorde jag ett undantag i min mingelstrejk och det var värt besväret. Om inte annat för att notera att DN:s Björn Wiman blivit påfallande lik någon i Nordmans kompband. Jag tyckte till och med att jag anade en torshammare i kedja runt halsen, under det allt längre skägget. Det var säkert en synvilla. Kanske var det förresten rent av någon ur Nordmans kompband, för de hade haft ett seminarium om folkmusik tidigare. 

Torsdag 

Magdalena Andersson talade konsekvent om ”sd-regeringen” i sitt Almedalstal och jag oroade mig en aning för att ha missat ännu en regeringskris, innan jag förstod att det bara var ett retoriskt knep. På det stora hela var annars budskapet koll på invandringen, tuffa tag mot kriminaliteten, upprustning, tryggad elförsörjning och mer pengar till kommunerna. Det vill säga ungefär detsamma som ”sd-regeringen” talar om. Problemet för Magdalena är väl att hon skulle leda en ”mp-regering”, vilket skulle göra fyra av de där fem punkterna omöjliga. 

Chefredaktör Jon och jag har delat ett enkelt rum här i Almedalen och det har gått utmärkt. När jag vaknade till mitt i natten fick jag en känsla av att vara tillbaka på logement, 35 år senare. Hade någon kommit in och skrikit ”uppställning” hade jag fått extratjänst: Jon, noterade jag, bäddade sin säng innan han gav sig ut på uppdrag. Jag gjorde det inte. 

SAS hade dragit in gratiskaffet på väg till Arlanda. En klok åtgärd, inte bara för att bolaget behöver spara alla pengar det kan. Det är stressande att som passagerare se kabinpersonalen kasta ut kaffet i uppförsbacke och samla in kopparna i nedförsbacke på den korta flygningen. 

Fredag 

De har äntligen plockat ned planket kring Vildmannen i korsningen Biblioteksgatan/Jakobsbergsgatan. Ett par vilsna sommarjobbare med bygghjälmar försökte uppbåda tillräcklig energi för att städa bort de sista resterna av byggröran, medan de fast anställda stod i små grupper och utbytte mångordiga planer för helgen. För Sempre, Stockholms bästa kaffebar, är det första gången på sex år de får någon egentlig utsikt. Jag hoppas att de inte drabbas av torgskräck. 

Upptäckte att jag hade missat nyheten i tisdags att Egypten förbjuder alla hundraser, utom tio. Upprinnelsen är att en känd tv-kocks pitbull bet ihjäl en bankir för lite sedan. Har man en hund som inte står på frilistan måste man lämna in den till myndigheterna och betala nära 20 000 kronor för en ”inspektion”. Det verkar oklart om man får tillbaka hunden. 

Lagen skulle kunnat vara skriven av min gamle chef Håkan Hagwall, må han vila i frid. Håkan hade inga allvarliga karaktärsfel, förutom att han avskydde hundar. När han arbetade på Moderaternas riksdagskansli smög han under motionstiden in ett förslag i en riksdagsmans motionshög om att höja hundskatten med flera tusen procent, med motiveringen att det åtminstone skulle avhålla fattigpensionärer från ovanan att skaffa hund. Det var ett skämt. Håkan förutsatte att riksdagsmannen tittade igenom sin motionshög, innan han lämnade in dem till registrering. Det gjorde han inte. Håkan hann precis rycka förslaget ur registratorns näve, innan det hamnade i rullorna. 

De egyptiska riksdagsledamöterna hade i alla fall det goda omdömet att lista Jack Russellterrier som en tillåten ras. 

Tillbaka i Skåne är det prunkande ogräset det enda tecknet på att det till sist regnat en aning. 

Lördag 

En riktig Österlenodyssé – Ystad, Orelund, Simrishamn, Hammenhög – för att plocka ihop råvarorna till kvällens middagsbjudning. Hettan har släppt, vinden tilltagit och molntäcket är tungt, till glädje för åtminstone en av middagsgästerna: esteten Jamie som anser att himlens blåa färg är ful och vulgär. 

Susanne Nyström, en outsinlig källa till goda råd på DN:s ledarsida, har i dag lösningen på Centerns kräftgång: ”Centern måste strunta i sina låga opinionssiffror”. Märkligt att ingen tänkt på det tidigare. 

I övrigt en föredömligt tydlig dag, för den som intresserar sig för Dagens Nyheters obesvärade flirt med kampanjjournalistik. Den amerikanska Högsta domstolens beslut att förbjuda universiteten att kvotera in studenter på grundval av ras, behandlas i båda stockholmska morgontidningarna. I Svenska Dagbladet ger Malin Ekman en beskrivning av frågan, med all dess komplexitet, från hur asiater missgynnas till hur prestigeuniversiteten ger barn till tidigare studenter en gräddfil. I Dagens Nyheter skriver Martin Gelin en skruvad partsinlaga som börjar med en direkt felaktighet: att konservativa domare inte skulle se rasism eller diskriminering som problem. ”Många är överens om att mångfald är bra men oense om hur den ska uppnås”, slutar i stället Ekman sin artikel. Det är värt besväret att läsa artiklarna parallellt. 

New York Times har inte klarat Trumperan särskilt väl, men när tidningen sträcker på sig och minns idén om att rapportera, snarare än att docera, är den fortfarande oslagbar. Tidningens särskilde reporter för Högsta domstolen, Adam Liptak, skriver i dag en lång, intressant artikel som visar att den nu konservativt dominerade domstolen ändå inte glömt att den är just en domstol. Vid sidan om de högprofilerade målen om aborträtten och kvotering har de liberala domarna den här säsongen tillhört majoriteten i domsluten oftare än de två mest konservativa domarna. Alla domare, utom två, röstade liberalt i betydligt fler rättsfall denna säsong än den förra. De domare som utnämnts av republikaner stod oftare bakom majoritetsutslagen än de som utnämndes av demokrater, men skillnaden har krympt avsevärt och är nu inte särskilt stor. I en annan artikel blir det tydligt att ledamöterna, vid sidan av de stora politiskt laddade frågorna, ofta röstar på ett sätt som inte har att göra med om de är att betrakta som konservativa eller liberala. 

Sedan jag, för något år sedan, började fuska och banka ut min carpaccio med kromad köttklubba, har livet blivit mycket enklare. Det känns som om det döljer sig en livsvisdom här, men man kan förstås inte gå runt i livet som Maxwell i Paul McCartneys sång. Mord, till och med i music hall-takt, är svårt att förena med hyfsad etik. 

Söndag 

Det kostar på att vara uppe till två.  

Greta Thunberg anklagar Putin för ”ecocide”, rapporterar CNN. Nu måste han väl ändå avgå?

***

Läs även: Marabou, ubåten Titan, utomjordingar och Jevgenij Prigozjin

Läs även: "Flaggviftande", travsport, transkollo och Rom