Reportern är död, länge leve PR-konsulten!
”Ljuset i tunneln är ändå att barnen, som varken vill eller kan bli journalister längre, alltid kommer kunna få jobb i reklambranschen”, skriver Fokus kolumnist Fredrik Virtanen.
Toppbild: Unsplash
Tanken är så deppig att huvudet exploderar, som vi var inne på senast: Medier offrar sanningen för klick och rubriker, använder personliga tragedier i underhållningssyfte, går i drev utan att ha en aning om sakförhållandena, medger sällan fel, ber aldrig om ursäkt.
Ändå är medierna det bästa vi har.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Exakt, jag sa ju det, huvudet exploderar. Man vill drunkna i en tunna med reklamjinglar.
Men vem ska annars hålla efter makten? Klart det måste vara Fokus, SR, DN, SVT, SR, lokaltidningarna, kvällspressen, hela klabbet. Svår uppgift, för att inte säga omöjlig. Medierna är fattiga, sakta borttynande, utkonkurrerande av digitala fånerier, propaganda och Netflix-såpoperor medan makten badar i pengar och värnas av en PR-och kommunikatörsindustri vars tillväxtkurva rusat som influensers på steroider medan tidningsläsarna somnat in ännu raskare de senaste decennierna.
Vi lever i en värld styrd av reklamare, det är kommunikatörer i varje buske. De bestämmer vad vi äter, tycker och köper.
Arbetets kulturchef Johannes Klenells nya reportagebok Bananrepubliken Sverige – hur politiker, välfärdskapitalister och PR-byråer utarmar demokratin beskriver lysande och minutiöst kotterierna och mekanismerna, det där som Håkan Juholt beskrev som ”klägget” och som Donald Trump talat om när han ska ”drain the swamp”.
Samtidigt, det är bökigt att vara särskilt upprörd. Såvida man inte är hippie. Vi har ingen rimlig rätt att förvänta oss sanningen från Stureplans lyxlunchätare. De har ett enda jobb. Att sälja en produkt. Kunden bestämmer vilken. Konst är fri, reklam är köpt – på samma vis är PR motsatsen till journalistik. Det finns inga krav på moral eller uppbygglighet att ställa.
Man kan förstås klaga på politiker som efter uppdraget som folkets tjänare utan besvär byter till en mer lönsam åsikt. Johannes Klenell är vänsterman och förväntar sig inget särskilt av moderater och liberaler – de politiska färger som dominerar Stureplan och som är skickligast på att utnyttja svängdörrarna mellan politik och lobbyism, gärna samtidigt – och är därmed mest indignerad över alla dessa socialdemokrater av typen Göran Persson, som i rollen som statsminister avskydde PR-byråsamhället men som ändrade sig när feta checkar dinglade framför ögonen.
Jo, man blir besviken, rent av ledsen, äcklad möjligen, när solidaritet bara visade sig vara en slogan. Men. Det är mänskligt!
Men det finns gränser. Tror jag. Vad skulle det kosta att förstöra utbildningsväsendet? Har jag ett pris? Antagligen, men ingen lär fråga mig så jag kan rida högt på en vit häst och fördöma alla som gjort flera generationer barn till idioter.
Pisa-undersökningarna talar tydligt, och det går inte en dag utan rapporter om att kidsen knappt ens kan läsa längre. Att PR-firmornas envetet skickliga lobbyarbete för marknadsskolor sammanföll med den vanvettiga digitaliseringshypen – paddor skulle ersätta både lärare och katedrar – var extra olyckligt. Medan Sverige gjorde allt fel har Finland gjort allt rätt. De fokuserade på jämlikhet, katederundervisning, offentligt drivna skolor, utan vinstintresse.
Nu är inte alla friskolor kassa, verkligen inte alls, men Sveriges skolsystem blev kasst, riktigt kasst, och utvecklingen hade inte skett utan PR-byråernas flit och nit. Att vägen varit kantad av skandaler har inte spelat något roll, journalisternas genomslag är klent, lobbykungarna har lobbat vidare och det är först nu, 2025, som regeringen lagt fram vissa ingrepp.
– Börsklippare ska ut ur skolan med huvudet före! dundrade Liberalernas Johan Pehrson med ett stiligt slag i luften, så stiligt att en copywriter bör ha hjälpt honom.
För givetvis finns inga planer på att sluta tjäna pengar på barnen, trots att folket fortfarande inte vill att ungarna ska vara börsnoterade.
Sverige har ett världsunikt skolsystem, bevisligen, bara Chile har ens testat något liknande – under Pinochets diktatur – och det måste betyda att vi har världens främsta PR-konsulter. Grattis Sverige. Och de är många, de är överallt, minsta lilla kommun har snart lika många pressekreterare som de har politiker. Reportrarna, om de ännu är vid liv, är chanslösa.
Sverige är, sannerligen, en bananrepublik.
Men. Ljuset i tunneln är ändå att barnen, som varken vill eller kan bli journalister längre, alltid kommer kunna få jobb i den ständigt växande PR-branschen.
***
Läs även: Botox är den nya borrmaskinen
Tanken är så deppig att huvudet exploderar, som vi var inne på senast: Medier offrar sanningen för klick och rubriker, använder personliga tragedier i underhållningssyfte, går i drev utan att ha en aning om sakförhållandena, medger sällan fel, ber aldrig om ursäkt.
Ändå är medierna det bästa vi har.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Exakt, jag sa ju det, huvudet exploderar. Man vill drunkna i en tunna med reklamjinglar.
Men vem ska annars hålla efter makten? Klart det måste vara Fokus, SR, DN, SVT, SR, lokaltidningarna, kvällspressen, hela klabbet. Svår uppgift, för att inte säga omöjlig. Medierna är fattiga, sakta borttynande, utkonkurrerande av digitala fånerier, propaganda och Netflix-såpoperor medan makten badar i pengar och värnas av en PR-och kommunikatörsindustri vars tillväxtkurva rusat som influensers på steroider medan tidningsläsarna somnat in ännu raskare de senaste decennierna.
Vi lever i en värld styrd av reklamare, det är kommunikatörer i varje buske. De bestämmer vad vi äter, tycker och köper.
Arbetets kulturchef Johannes Klenells nya reportagebok Bananrepubliken Sverige – hur politiker, välfärdskapitalister och PR-byråer utarmar demokratin beskriver lysande och minutiöst kotterierna och mekanismerna, det där som Håkan Juholt beskrev som ”klägget” och som Donald Trump talat om när han ska ”drain the swamp”.
Samtidigt, det är bökigt att vara särskilt upprörd. Såvida man inte är hippie. Vi har ingen rimlig rätt att förvänta oss sanningen från Stureplans lyxlunchätare. De har ett enda jobb. Att sälja en produkt. Kunden bestämmer vilken. Konst är fri, reklam är köpt – på samma vis är PR motsatsen till journalistik. Det finns inga krav på moral eller uppbygglighet att ställa.
Man kan förstås klaga på politiker som efter uppdraget som folkets tjänare utan besvär byter till en mer lönsam åsikt. Johannes Klenell är vänsterman och förväntar sig inget särskilt av moderater och liberaler – de politiska färger som dominerar Stureplan och som är skickligast på att utnyttja svängdörrarna mellan politik och lobbyism, gärna samtidigt – och är därmed mest indignerad över alla dessa socialdemokrater av typen Göran Persson, som i rollen som statsminister avskydde PR-byråsamhället men som ändrade sig när feta checkar dinglade framför ögonen.
Jo, man blir besviken, rent av ledsen, äcklad möjligen, när solidaritet bara visade sig vara en slogan. Men. Det är mänskligt!
Men det finns gränser. Tror jag. Vad skulle det kosta att förstöra utbildningsväsendet? Har jag ett pris? Antagligen, men ingen lär fråga mig så jag kan rida högt på en vit häst och fördöma alla som gjort flera generationer barn till idioter.
Pisa-undersökningarna talar tydligt, och det går inte en dag utan rapporter om att kidsen knappt ens kan läsa längre. Att PR-firmornas envetet skickliga lobbyarbete för marknadsskolor sammanföll med den vanvettiga digitaliseringshypen – paddor skulle ersätta både lärare och katedrar – var extra olyckligt. Medan Sverige gjorde allt fel har Finland gjort allt rätt. De fokuserade på jämlikhet, katederundervisning, offentligt drivna skolor, utan vinstintresse.
Nu är inte alla friskolor kassa, verkligen inte alls, men Sveriges skolsystem blev kasst, riktigt kasst, och utvecklingen hade inte skett utan PR-byråernas flit och nit. Att vägen varit kantad av skandaler har inte spelat något roll, journalisternas genomslag är klent, lobbykungarna har lobbat vidare och det är först nu, 2025, som regeringen lagt fram vissa ingrepp.
– Börsklippare ska ut ur skolan med huvudet före! dundrade Liberalernas Johan Pehrson med ett stiligt slag i luften, så stiligt att en copywriter bör ha hjälpt honom.
För givetvis finns inga planer på att sluta tjäna pengar på barnen, trots att folket fortfarande inte vill att ungarna ska vara börsnoterade.
Sverige har ett världsunikt skolsystem, bevisligen, bara Chile har ens testat något liknande – under Pinochets diktatur – och det måste betyda att vi har världens främsta PR-konsulter. Grattis Sverige. Och de är många, de är överallt, minsta lilla kommun har snart lika många pressekreterare som de har politiker. Reportrarna, om de ännu är vid liv, är chanslösa.
Sverige är, sannerligen, en bananrepublik.
Men. Ljuset i tunneln är ändå att barnen, som varken vill eller kan bli journalister längre, alltid kommer kunna få jobb i den ständigt växande PR-branschen.
***
Läs även: Botox är den nya borrmaskinen
