Så grundmurades bilden av Sverige som genomrasistiskt

Sverige är ett av de minst rasistiska länderna i världen. Så varför har både politiker och journalister varit så angelägna om att hävda motsatsen?

Enligt World Population Reviews senaste siffror är Sverige det fjärde minst rasistiska landet i världen. Det borde egentligen inte förvåna någon. För det är nämligen i toppskiktet och inte i bottenligan vi länge befunnit oss.

Trots det har en helt annan bild målats upp av Sverige under lång tid. Politiker och den breda journalistiken har förmedlat ett närmast motsatt budskap. Och uppfattningen om att vi trots allt är ett genomrasistiskt land har nu satt sig ordentligt.

Som exempel kunde vi läsa ett reportage i DN för en tid sedan om muslimer som skulle lämna Sverige på grund av rasism. De platser som personerna hade valt för flytten tillhör bottenskiktet på World Population Reviews lista. Ett av länderna, Qatar, är till och med världens mest rasistiska land. Det faktumet verkade inte bekymra personerna. Det ifrågasattes inte heller i DN:s text. Inte heller att personerna snarare verkade vilja flytta till något än bort från något. Det gick att läsa texten så, att de ville till länder där deras religion har en betydligt större plats i samhället än här. Det är givetvis inte ett problem för någon.

Att det existerar rasism i Sverige precis som i världens övriga länder, och att det nog alltid har gjort det, behöver inte sägas. Det gäller både den rasism som gärna diskuteras, granskas och fördöms – det vill säga rasism från ursprungssvenskar gentemot invandrare – och den som varken diskuteras, granskas eller fördöms, den mellan invandrade grupper.

Politiker vräker sedan länge gärna skattemedel över det så kallade civilsamhället i frågor om utanförskap och segregation som de själva står svarslösa inför. Det är ett lätt sätt att signalera politisk handlingskraft utan att riskera att få kort synade och resultat utvärderade.

Skattemedel öronmärkta för att motverka rasism och segregation pumpas i strid ström ut till olika föreningar och projekt utan att någon egentligen vet hur de används eller vilka mottagarna ens är.

Den som genom åren tittat närmare på den typen av projekt som stat och kommun gödslat skattemedel över, med en förment förhoppning om att just deras insatser ska bidra till ett mer tolerant och mindre segregerat samhälle, ser däremot ofta något annat: hur bidragsunderstödda aktörer i alltför många fall agerar gatekeepers mot majoritetssamhället och mot integration. Hur etniska och religiösa grupper tenderar att låsas in i sina egna snäva gemenskaper. Och hur möten med andra försvåras och hur misstänksamhet och motsättningar snarare växer.

Bland bidragsmottagarna återkommer islamister och en stor flora av etniska och religiösa föreningar som främst verkar upptagna med att hålla fast vid konflikter från ursprungsländerna. Konflikter som också blir ett reellt problem här.

Det är lätt att tro att skattefinansierade projektinsatser mot rasism i första hand vänder sig utåt med syftet att få männi­skor att mötas oavsett ursprung eller tro. Men påfallande ofta vänder sig insatserna i stället inåt. Det handlar då om att utbilda sina egna om hur rasistiskt samhället utanför är och om hur alla möjliga större och mindre vardagsbekymmer är solklara exempel på rasism.

Unga som växer upp i utsatta områden eller i mindre städers invandrartäta stadsdelar har redan från barndomen marinerats i att Sverige är genomrasistiskt och att det därför inte spelar någon roll vad du själv gör med ditt liv.

Och det finns närmast lagstöd för de uppfattningarna. Den nationella planen mot rasism förklarar att »rasism och rasbiologiska föreställningar funnits i vårt land länge« och att det under epoker varit »statligt sanktionerad politik«. Och i stort sett varje kommun har antagit en handlingsplan mot rasism där anslaget är detsamma. Uppfattningen att Sverige är rasistiskt sprids dessutom av ministrar, kommunala politiker och tjänstemän och journalister och akademier. Och som om det inte skulle räcka väljer det allmänna alltså också att ge bidrag för att ytterligare förmedla det budskapet.

Att en del människor sedan vänder landet ryggen, saknar förtroende för myndigheter och samhällets institutioner och känner en större misstänksamhet mot andra etniska och religiösa grupper, är därför inte det minsta konstigt. Tvärtom.

Det är också ur den djupa sprickan som LVU-kampanjen mot socialtjänsten har kunnat gro och växa till den omfattning vi nu kan se.

När en ung generation i invandrartäta områden har idén att majoritetssamhället inte vill dig väl föder det hopplöshet, frustration, ilska och vad jag själv kallar för ett slags motståndskultur. Allt som anses svenskt och att tillhöra majoritetssamhället blir något negativt. Ur den motståndskulturen rekryterar såväl gäng som islamister.

Buffén står uppdukad och klar.

***

Lyssna även på Fokuspodden: Identitetspolitiken – en rå maktstrid

Vill du få Fokus i brevlådan varje vecka – eller enbart digitalt? Här tecknar du din prenumeration.

Text:

Toppbild: Anders Wiklund / TT