Så kan vi åtminstone bromsa den stora värmedöden

Vi rör oss mot värmedöden – där inget liv längre kan finnas, inga tankar längre tänkas, och ingenting alls kan ske. Men kanske kan vi åtminstone bromsa framfarten något.

Har du hört talas om termodynamikens andra huvudsats? Ett nekande svar på den frågan bör, om vi ska tro fysikern och författaren C.P. Snow, anses som lika genant som ett nej på frågan: »Känner du till något verk av Shakespeare«?

Och jag är beredd att ge honom rätt. Konsekvenserna av satsens till synes harmlösa påstående, att entropin i ett slutet system aldrig minskar, är knappast möjliga att överskatta. Med tanke på att övriga naturlagar inte gör någon skillnad på förflutet och framtid, är det på grund av den andra huvudsatsen som ägg knäcks men inte blir hela igen, mjölken blandas ut i kaffet för att sedan aldrig åter kunna separeras och människan åldras men aldrig blir yngre på nytt. Den tilltagande entropin är, kort sagt, det som ger tiden dess obönhörliga riktning.

När den slutsatsen extrapoleras in i framtiden ger den upphov till det som hotfullt brukar benämnas värmedöden, ett tillstånd av maximal entropi där oordningen i universum är total: där inget liv längre kan finnas, inga tankar längre tänkas, och ingenting alls kan ske.

Men på kortare sikt finns det ett fenomen som på ett snillrikt sätt visat sig kunna kringgå det dystra existensvillkoret – nämligen livet. Även om den totala entropin alltid måste öka har livet visat sig vara mästerligt när det gäller att skapa ordning lokalt. Livet suger i sig ordningen i solljus och organiska molekyler och ger ifrån sig oordning: Negativ entropi blir till positiv entropi, plus en samling celler som kan leva, andas och tänka. Det är en iakttagelse som fick en god vän att, efter att ha tagit del av en populärvetenskaplig framställning av saken, börja muttra om livet som ett girigt bemanningsföretag – och termodynamiken framstår som dess främsta allierade i fiffleriet.

Döm därför om min förvåning när den andra huvudsatsen visade sig figurera i det kanske kraftfullaste argument jag hittills stött på mot den globaliserade rovdriftsekonomin – det vill säga just densamma som frambringat sådant som giriga bemanningsföretag. Humanekologen Alf Hornborg redogör i sin nyutkomna bok Kannibalernas maskerad för ett forskningsresultat som med utgångspunkt i termodynamiken visar att den fria marknadens värdeökning alltid på samma gång innebär en ökning av entropin: den raffinerade och ekonomiskt värdefulla produkten plus det avfall den ger upphov till kommer alltid att ha högre sammanlagd entropi än den ursprungliga och lägre värderade råvaran.

Effekten blir att systemet aktivt »belönar förskingringen av resurser med ännu mer resurser att förskingra«, vilket får uppenbara följder inte bara för världsekonomins ständigt accelererande resursförbrukning, »utan också för den allt djupare klyftan mellan de delar av jordens befolkning som i huvudsak ägnar sig åt resursutvinning, […] och de som ägnar sig åt industriproduktion.« På samma sätt som livet suger den ekonomiskt drivna produktionsapparaten ordning ur tillvaron för att uppnå sina mål, men till skillnad från i livsprocessernas fall blir utdelningen allt annat än jämnt fördelad.

Att varje ökning av ordning med nödvändighet ger upphov till minst lika mycket oordning – bit för bit ända fram till värmedödens stora stillhet, långt efter att all börshandel slutgiltigt ebbat ut – är ett faktum som inte den skickligaste politiker kan kringgå. Men ett ekonomiskt system som på systematisk väg gör social ojämlikhet av fysiken? Kanske erbjuder oss termodynamikens andra huvudsats inte bara en dystopisk framtid på lång sikt – utan en möjlighet att göra den närmaste framtiden en smula mindre dystopisk, genom att placera samhällskritiken på solid fysikalisk grund.

***

Prenumerera på Fokus här – i brevlådan eller enbart digitalt.

Text:

Toppbild: Peter Komka / TT