I krigets realitet fokuserar vi på otjafsiga problem

De flesta problemen är just nu av praktisk natur. Det var inte länge sedan de riktigt stora frågorna i tidningarna handlade om huruvida någon tafsat eller inte på någon julfest för femton år sedan.

”Man får inte ta med sig husdjur till skyddsrum!”. Meningen är tänkt att informera, men jag hör att kvinnan har en åsikt och gärna vill ha stöd för den. Är det inte hemskt, säger hon, hundar som redan är så rädda för smällar? Har inte allergikerna annat att tänka på när de blir bombade? Hon söker medhåll, jag rycker på axlarna.

Människors oro yttrar sig olika, hör jag någon klok person säga. Jo, uppenbarligen. Det är febril aktivitet omkring mig, jag swishar pengar och uppdaterar flödet, andra packar hundra paket blöjor, samlar lådor med torrmat, börjar plötsligt göra armhävningar. Någon passar på att ge bort hela sitt källarinnehåll, vad nu flyktingorganisationerna ska med deras osorterade badtofflor till. En bekant har till och med satt sig i en bil och åkt ner till Kiev, såsom hundratals andra svenskar.

Problemen de flesta fokuserar på är påtagligt praktiska. Även om rädslan och vreden är äkta är det något skönt med den, krigets realiteter är otjafsiga jämfört med det mesta. Det var inte länge sedan de riktigt stora frågorna i tidningarna handlade om huruvida någon tafsat eller inte på någon julfest för femton år sedan. Liv och död, vi och dom, är en befriande kontrast.

”Städerna gör oss svaga”, säger den tonåriga huvudpersonen i den hyllade västernserien 1883. Hon ser en tysk immigrant gråtande släpa ett piano över prärien och cowboysen fnyser åt fåfängan, naiviteten hos de veka européerna. De vet varken hur man undviker giftormar eller får maten att räcka, de dör som flugor och sörjs som älskade, men varje hemsk olycka är danande. Döden vid civilisationens västfront följs inte av rättegång eller lex maria-anmälan, den är bara där, skräckinjagande och fullständigt neutral till hur och på vilken mark blodet faller.

Jag blir pirrig av 1883, livet på den obrutna marken är mer verkligt än det jag har. Jag har lägre risk att behöva begrava mina barn än de, men jag förstår de som sökte sig dit, helt frivilligt. Inte bara flykten från skattetrycket eller statsreligionerna i Europa, utan kraften i att göra något, kämpa och erövra.

Vid första världskrigets utbrott talar man om en eufori i Europa. Den sägs ha berott på att alla trodde att kriget skulle bli kortare än det var och få hade föreställt sig att det skulle kosta femton miljoner människoliv. Det är ju, även i dag, en svår siffra att ta in. Men anledningen till glädjen – och därmed kanske även till själva kriget – var samtidigt just känslan att det var på riktigt.

Kejsaren Vilhelm II ska ha uttryckt tacksamhet över att få leva i denna ”ödets” tid och tyskarna ska kring 1914 ha skrivit en och en halv miljon patriotiskt entusiastiska dikter. Fransoserna dansade på gatorna och kastade rosor på militären och ryssarna ska ha upplevt något historikerna beskrivit som ett delirium av tanken på ett storkrig.

”Vi är alltför utgrenade, saven stiger inte upp mot topparna”, förklarade Ernst Jünger känslan med. Den väpnade konflikten, balansgången mellan att vara och inte vara, kunde ge människan en chans att bli ett med sig själv igen, menar han. När man samlas bakom ett riktigt, viktigt intresse blir man en sannare version av sig själv.

I början av invasionen av Ukraina i år påtalade alla Putins galenskap, för att starta ett oprovocerat krig måste man väl vara komplett vansinnig, sa man. Nu ser jag samma vansinne glittra lite överallt. På bara några dagar verkar lockelsen med krigets skoningslösa enkelhet ha visat sig även för de mätta innekatterna i norra Europa.

Jungianerna förklarar människans inneboende våldspotential med att kriget tillåter oss att projicera vårt skuggjag på fienden. Det är de som är brutala, därför ska de dö, så fungerar psyket. Göring hade samma idé, att starta krig är enkelt, berättade han under sin rättegång i Nürnberg, det är bara att berätta för folket att de är angripna och anklaga pacifisterna för att vara opatriotiska. Alla de jobbiga inre striderna flyttar ut, människan kan förenas, fokuseras, smälta ihop för det högre syftet.

Jag har läst om krigsgudar, dödsriken och levande offer. Att blota för att markera något nytt har varit en rit i nästan alla mänskliga kulturer. Jag tittar på döden streamad och swishar igen för att några ska kunna undvika den. Den hönsiga terrier-mamman med koll på skyddsrummen verkar inte vilja ut i obruten mark, men jag vet att historien struntar i henne.

Ingen vet hur långdragen den här europeiska konflikten blir, hur många som ska offras för de där syftena den här gången. Men det är bara någon månad sedan anställda vid det svenska Försvaret larmade om dåliga arbetsvillkor i form av viss exponering för köld och psykisk misshandel med nedsättande ord. Jag gissar att sammanhållningen är bättre nu.

***

Prenumerera på Fokus här – i brevlådan eller enbart digitalt.

Text:

Toppbild: Johan Nilsson/TT