Skynda på, nu ska karusellen gå

Otaliga ekonomiska experter, från både vänster och höger, har beskrivit den rådande ekonomiska ordningen i Sverige med balanserade statsbudgetar, minusränta och storskaliga finansiella stödköp, som en humla som egentligen inte kan flyga.

Men den här våren flyger humlorna högre än någonsin, och inte bara här hemma. Den traditionella uppfattningen att sparande är av godo och slösande av ondo ställs på ända. Och att inte spela med i detta nya finansspel kan bli dyrbart.

Ett av beskeden i förra veckans vårbudget var att statsskulden som andel av BNP förväntas sjunka kraftigt de närmaste åren. Detta då statsfinanserna väntas ge överskott och ekonomin tuffar på bra. På 1990-talet hade detta varit ett välkommet glädjebesked, men 2017 gäller som sagt inte gamla ekonomiska sanningar längre. En krympande statsskuld gör nämligen att handeln med svenska statsobligationer blir lidande. Det finns för lite papper att handla med och det riskerar paradoxalt nog att göra det dyrare att låna eftersom investerarna vill ha kompensation för bristande likviditet.

I en intervju med Reuters förklarade finansminister Magdalena Andersson att ett alternativ därför är att öka statsskulden. Att Riksgälden helt enkelt ger ut mer statsobligationer. Det ironiska är att Anderssons utspel kommer efter flera år med stödköp av statsobligationer från Riksbankens sida. Totalt för 275 miljarder vid senaste årsskiftet. Det motsvarar ungefär en femtedel av den utestående statsskulden. Inte undra på att likviditeten blivit lidande. En oortodox stödåtgärd skulle alltså följas av ännu en oortodox insats för att balansera den första, denna gång från regeringen.

Och hur ska då dessa nya upplånade pengar användas? Ja, inte till enorma investeringar i infrastruktur eller liknande. Utan pengarna ska placeras på den globala värdepappersmarknaden, vilket i praktiken till stor del innebär USA. Sverige skulle alltså starta något som liknar den norska oljefonden, fast med lånade pengar.

Under flera år har varningsflaggor höjts för att centralbankerna har satt den fria marknaden ur spel och är på väg att pumpa upp gigantiska prisbubblor på aktier, bostäder et cetera. En stor del av de senaste årens börsuppgångar kan förklaras med denna typ av investeringar. Enligt en rapport från Bank of America Merrill Lynch har enbart Bank of Japan och Europeiska centralbanken köpt statsobligationer för ytterligare 1 000 miljarder dollar hittills i år.

Problemet för dem som tvivlar på humlornas flygförmåga är att systemet hittills har fungerat alldeles utmärkt. Och som alla börsspekulanter vet ger investeringar med hävstång, alltså belåning, de verkligt stora vinsterna. Den som står utanför hamnar helt enkelt på efterkälken. Situationen kan jämföras med vad som gäller på storstädernas bostadsmarknader. Den som kommer in ny på marknaden och ställs mot en köpare som redan har åkt några varv i belåningskarusellen ligger hopplöst efter.

Den som är kreditvärdig, antingen som bolåntagare eller som stat, förlorar just nu på att inte ta denna typ av marknadsrisk. Även om det är svårt för en socialdemokratisk finansminister att motivera en statlig investeringsfond med en sådan förklaring så går det inte blunda för rådande ekonomiska trender.

Stödköpen har blivit ett självspelande piano som ritar om kartan för vad som är finansiellt möjligt. All ekonomisk erfarenhet säger att detta inte är uthålligt, men under tiden pågår en förmögenhetsomfördelning av gigantiska mått. Förlorarna är de som inte kan spela med i spelet för att de inte kan öka sin skuldsättning. Sverige tillhör inte den kategorin.

Så ett skarpt förslag om en statlig investeringsfond skulle inte förvåna, möjligen uppröra en och annan som i stället vill se ökade investeringar på hemmaplan.

Text: