Staden har blivit kall

»Hvad göra stockholmarna om kvällarna? Hela världen vet, att de då samlas i dyrbart och smakfullt dekorerade lokaler för att förtära alkoholhaltiga drycker.«

Så skrev Hjalmar Söderberg för hundra år sedan. Jag är på besök i den svenska huvudstaden och om kvällarna förtär jag alkoholhaltiga drycker i dyrbart och mer eller mindre smakfullt dekorerade lokaler. För att det är vad man gör där.

Hemma känner jag mig inte, men det gjorde jag knappast heller under det decennium jag bodde i staden. Stockholm är vackert, förstås, men det är en steril och statisk skönhet, som vill beundras, inte vidröras. Likt Baudelaires skönhet: »som en dröm av sten«. Stadens arkitektoniska självbild är grundad i stormaktstidens strama barockpalats, som reserverar eventuell lekfullhet åt insidan, men utåt kräver underkastelse. Och om något enstaka rokoko- eller jugendornament lyckats tränga sig emellan lika stram nyklassicism och funkis under senare århundraden känns det bara malplacerat, som ogräs i asfalten. Förresten anstränger ju sig folk för att göra insidan av sina lägenheter lika kliniskt sparsmakad som utsidan.

För i det makroekonomiska mikrobryggeriet bubblar bostadsbubblan vidare. Den logiska framtiden är att alla stockholmare kommer att vara mäklare och jobba med att sälja varandras lägenheter till allt högre priser. Är inte hälften av alla butikslokaler redan fyllda av mäklarkontor? »Moderatstaden« brukar poeten Johan Jönson kalla Stockholm. Och man behöver inte dela dennes klasshat för att se en viss sanning i det: Nya Moderaterna är ett storstadsparti, vars framgångar handlar mer om subventionerad kakelläggning för subventionerade bostadsrättsägare än om ideologi. Och eftersom Magdalena Andersson låtsas att hon inte har makt att ändra på något, är skillnaden mellan de båda »arbetarpartierna« inte stor.

Påminner förresten inte dagens bostadssituation om ett prekapitalistiskt adelssystem? Där landägande och privilegier är synonyma, och de som inte är priviligerade nog att redan äga land blir obenägna att investera i något mer produktivt eller samhällsnyttigt än just fast egendom.

Stockholm är bra på att få en att känna sig fattig, även om man inte är särskilt fattig. Stadens på en gång centraliserade och utspridda struktur tvingar folk (i synnerhet låginkomsttagare) att köpa tunnelbanekort oavsett hur snabbt priserna höjs och hur mycket servicen försämras. I lokaltrafiken – där de giljotinaktiga t-banespärrarna påminner om sågbladen i det gamla arkadspelet Prince of Persia – känner jag alltid att de som driver den betraktar mig mindre som resenär än som fiende, och känslan är ömsesidig.

I allmänhet bor folk för långt bort och för litet för att bjuda hem varandra. Följaktligen samlas man om kvällarna i dyrbart dekorerade lokaler och förtär alkoholhaltiga drycker. Vill man hitta en bar i innerstaden där man slipper skrika för att höras får man välja någon av dem som fanns redan på Hjalmar Söderbergs tid, och betala extra för privilegiet. Sedan missar man sista tunnelbanan hem och måste jaga efter en taxi från något av de få bolag som inte satt i system att försöka lura folk, och vars chaufför om man har riktig tur antingen kan hitta eller stava till adressen i GPS:en.

Sedan återstår bara att lämna stan: i bästa fall har tågtrafiken inte brutit samman, annars får man stålsätta sig inför upplevelsen av Arlanda, som är precis som den inomhusgalleria resten av Stockholm gradvis försöker förvandla sig till, fast värre.

Men annars är allt fint. Jag sitter på en brygga i Gröndal och skriver detta. Solen glittrar i vattnet.

Text: