Taylor Swift har pekat ut en ny riktning för populärkulturen

Om Eurovision Song Contest i Malmö lämnade en sur eftersmak – med hatprotester mot Israels medverkan plus en spattig holländare med enorma kavajaxelvaddar vars kärlekssång Europapa diskades på grund av sångarens aggressiva beteende – så är eftersmaken av Taylor Swifts Sverigebesök desto ljuvare.

I dag, lördag, är det en vecka sedan jag och äldsta dottern var på Friends arena, och vi svävar fortfarande på moln, upplyfta av en obeskrivligt häftig multimedial scenshow med en sångerska on top of her game i centrum, som under drygt 3 timmar grävde guld ur en 18 år lång såväl hittig som påhittig låtkatalog och dessutom hann med att vara rolig mellan varven.

Till allt det en så snäll, kärleksfylld och peppig stämning bland oss i publiken att det nästan kändes som ett intimt vänkalas, fast vi var runt 60 000.

All denna samlade salighet; handlade den “bara” om att vi fick vara med om en sällsynt lyckad musikfest. Eller fick vi i oss även lite mer långverkande magiska piller?

Jag kan faktiskt inte bortse från möjligheten att Taylor Swift pekat ut en ny riktning för populärkulturen. Eller kanske snarare att hon återfört den till dess rätta plats: in i våra hjärtan.

Bara ni som bott under en sten senaste veckan kan ha missat fenomenet Taylor Swift – men här en snabbkurs.

Sedan mars förra året pågår hennes globala Eras Tour – de cirka tio “erorna” avspeglar hennes albumkatalog sedan genombrottet som tonårig countrysångerska 2006 – under vilken hon som första artist någonsin dragit in över en miljard dollar i turnéintäkter.

Hon har gett upphov till flera begrepp; ett av dem “swiftonomics”, vilket syftar på boosten för den lokala ekonomin där hon drar fram, till exempel för hotell- och restaurangägare. 

Enligt en amerikansk studie omsätter en genomsnittlig Eras Tour-besökare 1300 dollar. Och Stockholms ekonomi lyftes enligt bedömare med 500 miljoner av Swifts tre hyllade Friends-spelningar.

En lite mer jordnära illustration av Swifts popkulturella tyngd fick vi, när en seismolog menade att publikdansen under hennes Seattle-spelningar gav 2,3 i utslag på Richter-skalan för jordbävningar.

Politiskt har det spekulerats i att hon kan utgöra tungan på vågen i USA-valet, genom att svänga swing states. (2020 hade det i Georgia räckt med att 6000 Biden-röster gått till Trump för att vända den delstaten.)

De gånger Swift gått ut på Instagram och uppmanat sina följare att registrera sig för valdeltagande, så har flera tiotusentals strömmat till på bara några timmar. Och eftersom amerikanska så kallade “Swifties” – precis som Taylor själv – lutar till vänster i amerikansk politik skulle hon alltså vara en politisk maktfaktor.

Det får vara hur det vill med den här valmatematiken, siffrorna övertygar inte skrivaren av dessa rader. De i och för sig imponerande många registreringarna på Vote.org har ju varit utsmetade på hela landet, inte i en enstaka swing state. 

Och det kan vara värt påminna om att när Taylor Swift aktivt stöttade den demokratiske senatskandidaten i en av hennes hemstater Tennessee 2018, så blev det ändå förlust. Segrade gjorde en, enligt Swift, avskyvärd mörkblå republikansk kvinna med exkludering av HBTQ-människor ur den kristna kärleksgemenskapen på agendan.

Här bör också påpekas att om kändisar avgjorde amerikanska val, skulle demokraterna alltid vinna.

Att Swift själv är troende kristen fick för övrigt många republikaner att under de yngre år hon var opolitisk countrystjärna hoppas att hon var en av dem.

Så var alltså icke fallet, och under senare år har hon intagit all de gängse vänsterliberala positionerna i frågor som abort, vapenkontroll, HBTQ-rättigheter, Black Lives Matter et cetera.

Hur kommer det sig då att jag om denna tydligt vänsterpolitiska artist skriver att hon flyttar popkulturen in i våra hjärtan?

För att hon inte prackar sin politik på mig. På Friends kom inte en anti-Trumpistisk stavelse ur hennes mun. Hon påminde därvidlag om den Taylor Swift som i Skavlan 2012 sa att “ingen bör väl bry sig om vad en 22-årig sångerska tycker”.

Det var uteslutande hennes poppiga livsglädje och sturm-und-drangiga autofiktion – hon är en amerikansk Knausgård till dansbeat  – som bar showen innehållsmässigt. Hon skojade om att låtarna var anteckningar rivna ur dagboken. Och till hjärta och smärta kan vi förstås alla relatera, unga Swiftie-tjejer och äldre Swiftie Dads, i skön förening.

Det är alltså identitetspolitiken, i dess snäva och instängande form, hon demolerar på sitt hejdundrande smittsamma sätt, denna ultraeffektiva kombo av gudinna och bästa kompis.

Jag gräver ur minnet fram ett sorgligt tillfälle när jag sitter i bokprogrammet Babel 2016 och ska kommentera Bob Dylans litteraturpris. En snusförnuftig ung “rasifierad” popskribent säger då “att hon inte kan beröras av en äldre vit gubbe”.

Taylor Swift gör mos av den sortens trams. Hon visar att kulturen kan - och i normalfallet ska - föra oss samman och ge förståelse. Inte separera och dra isär.

***

Läs även: Kan Taylor Swift rädda "vår europeiska livsstil?"

Läs även: En grupp sticker ut i lyckostatistiken