”Trångt på parnassen när kreti och pleti ska doktorera”

Klassresan för bildning och utbildning är i full karriär fast åt fel håll, neråt.

Offentligheten är en grym plats. Så, ju längre åren går, desto viktigare blir frågan: Hur styr man upp andra människor? Varför, frågar ni, blir den frågan viktigare? Jo, för man får allt mer ont om tid.

Andy Warhol, återigen aktuell med The Andy Warhol Diaries, fast nu i serieform på Netflix, hade tre sätt. Det första var att säga ingenting. Tystnad, alltså. Försök själv, svårare än man tror. Det andra var att gorma, nog så svårt för en svensk. Och det tredje var den magnifika förolämpningen ”Han tror han är intellektuell”.

Och då yttrades den ändå på sextiotalet, då akademiker hade odiskutabel status. Min mormor var folkskollärare och åtnjöt därmed fullt anseende, eller vad som nu kallas status. Det är ingen idé att ödsla ord på det, idag vet alla att svenska lärare är i strykklass och ibland åker de också på däng rent bokstavligt. Då blir det diskussion. Inte om varför respekt har förvandlats till ett gangsterord, som rular i orten. Utan om det är rätt att ringa polis.

Naturligtvis kunde Andy Warhol inte se in i framtiden, men han hade intuition. Hans beskrivning ”I framtiden kommer alla att vara berömda i femton minuter”, är en lysande beskrivning av vår tid.

Att förlora status, är en känsla som är värre än att ha det lite småtaskigt. Det kanske är en anledning till att klassresan neråt, jämfört med den uppåt, så sällan får sin beskrivning.

Gruppen akademiker har ökat stort över tid men resultatet, att färre hittar rätt nivå i arbetslivet och istället hamnar i gruppen ”överutbildade”, pratar inte så många om. Att vara överutbildad betyder helt enkelt att man inte får användning för sin utbildning i jobbet, och därför inte heller får förväntat betalt.

Klassresan för bildning och utbildning är i full karriär fast åt fel håll, neråt. Det blir trångt på parnassen när kreti och pleti ska doktorera, och så förvandlas parnassen till en helt vanlig förortsterass.

Men det är svårt för en yrkesgrupp att påstå att man blivit för många. Vilka går bort, liksom? Det är därför det är så intressant att ta del av den akademiska kritiken, av akademien.

Identitetspolitiken har etablerat sig på universiteten och skapar rabalder. Fokusering på etnicitet, religion och sexuell läggning anses dra ner den akademiska nivån till oacceptabla nivåer. Men… det är väl inte första gången universiteten tillåter sig bli tummelplatser för undermålig verksamhet?

Hur var det -68, då klassretoriken stormade in på lärosätena? Vilka universitetsledningar tittade åt annat håll och hoppades att det skulle gå över? Trettio år senare var det dags för radikalfeminismens intåg i akademien. Vilka universitetsledningar böjde då på huvudet och hummade instämmande om genus och könsmaktsordning?

Nu är det snart trettio år sen identitetspolitiken gjorde sitt intåg. Och då blir dags för någon ny dum idé, som ansvariga för den högre utbildningen kan gapa för och svälja.

Fler akademiker och kändisar har lett till inflation. Snart handlar det inte längre om femton minuter i strålkastarljuset. Lika bra det. Offentligheten är en grym plats. Och man kan vara intellektuell, utan att vara akademiker. Och akademiker utan att vara intellektuell. Håll ut kamrat, det ringer snart!

***

Prenumerera på Fokus här – i brevlådan eller enbart digitalt.

Text:

Toppbild: LUCA BRUNO/TT